Det här är att bubbelhoppa!
- 4 min
I min bok Bubbelhoppa – en metod för att förstå andra delar jag med mig av mina och andra forskares rön om konsten att lyssna, fråga och dela för att nå djupare förståelse för andra människor. Det är en metod som vi har stor glädje av för våra privata relationer, för vår jobbtillvaro och inte minst på samhällelig nivå för att minska segregation och polarisering. Men här delar jag med mig av ett stycke om ett kanske förbisett argument för att bubbelhoppa: Vi tänker bättre till-sammans!
Det finns ytterligare ett bra råd: tänk till-sammans! Tänk till – och gör det tillsammans med andra.
Beteendevetarna Hugo Mercier och Dan Sperber hävdar i sin bok The enigma of reason att det inte är rationellt att ägna för mycket tid åt eget tänkande – och att det är därför vår hjärna tar genvägar. Vi är skapta för att tänka tillsammans med andra – och lita på att någon annan kommer att nagelfara vårt tänkande.
Det är ett argument för bubbelhoppande. Om vi kan tänka tillsammans med någon som tänker annorlunda än vi själva, kan vi undslippa våra tankefällor.
Vetenskapsjournalisten Annie Murphy Paul poängterar samma sak i en av 2021 års bästa fackböcker enligt New York Times, The extended mind. Hennes grundbudskap är att vi kan tänka större än vi gör. Vårt tänkande är inte, som vi har lurats att tro, bundet till vår egen lilla avskärmade hjärna.
Enkelt uttryckt tänker vi med hela vår kropp, i samspel med omgivningen och, framför allt, tillsammans med andra människor. Det sistnämnda är särskilt intressant för bubbelhoppande. Våra hjärnor är skapta för att tänka tillsammans med andra. Vi lär som mest när vi lär varandra saker, argumenterar med varandra, berättar berättelser för varandra. Vi minns bättre när vi har tänkt socialt.
Allra mest lär vi oss av att tänka tillsammans med dem som tycker och tänker olika än vi själva. Enligt Annie Murphy Paul finns det flera orsaker till det. En är att vi använder oss mer av kritiskt tänkande när vi utvärderar andras argument jämfört med våra egna. Det gör oss mer intelligenta tillsammans jämfört med vad vi är ensamma.
Tvärtemot myten om det ensamma geniet blir vi alltså smartare tillsammans. Det är när vi får pröva våra tankar, när vi får medhåll och mothugg och nya tankar, som vi utvecklas.
Ja, det är till och med så vi utvecklar vår intelligens. Ett exempel: Om vi får en svår matematisk uppgift går de flesta av oss bet på att lösa den. Vi minns inte hur man gör från matematiklektionerna i skolan. Men chanserna att vi klarar att lösa den ökar om vi får göra det tillsammans med andra. Eller, vilket är intressant, om uppgiften handlar om någon form av socialt samspel. Hur ska Olle hinna träffa sina vänner om han arbetar heltid och studerar deltid?
Socialt samspel är en muskel som alla andra, som det gäller att hålla igång
Om det sociala står i fokus ökar våra chanser att kunna lösa uppgiften med hela 75 procent. Annie Murphy Paul argumenterar för att det antagligen är någon form av överlevnadsmekanism i botten. Vi behöver varandra – och är därför programmerade att hitta lösningar på sociala uppgifter.
Den typen av forskning förklarar också varför många av oss lägger så mycket tid på skvaller, på att följa kändisar, kolla dokusåpor och tv-serier. Att följa serier som Gift vid första ögonkastet eller Game of Thrones tränar oss, omedvetet, i att förstå mänskligt samspel.
Ändå anses den sortens kunskap ofta vara mindre värd. Läser man till exempel en ekonomutbildning är det ofta de svåra och abstrakta kurserna som ger status. Som om det vore den kunskap som är svår att förstå som är den viktiga. Det är konstigt, särskilt med tanke på utvecklingen. Den typen av kunskap är ju den som datorer bäst klarar av. Varför ska vi ägna så mycket tid åt att utveckla den?
Kurser om mänskligt samspel, där modellerna ofta är enkla att förstå men svåra att praktisera, har lägre värde. De anses flummiga och självklara. Sunt förnuft. Inget man behöver lära sig. Trots att det är uppenbart att det ofta är just det mänskliga samspelet som är svårt och ställer till det i relationer, organisationer och samhällen. För även om vi är skapta för det, verkar socialt samspel inte fungera av sig självt.
En del menar att det är därför våra hjärnor är så stora: vi måste kunna hantera komplexiteten i samspelet med andra människor. Och det handlar inte enbart om att vi bygger komplexa civilisationer, utan minst lika mycket om komplexiteten i vilken relation som helst. Med din partner, dina vänner, din familj, dina kollegor, dina grannar, ja, alla som du behöver samverka med.
Socialt samspel är en muskel som alla andra, som det gäller att hålla igång.
*
Här köper du boken Bubbelhoppa.
Här finns Volantes utgivning.
Återpublicera texten? press@volante.se
Intervjua Emma Stenström? press@volante.se
Emma Stenströms föreläsningar: speakers@volante.se