Hur gick det för Vera? Hur Magda Gads resa räddade ett liv
- 5 min
När börjar och slutar något? I Magda Gads fall var mötet med fredspristagaren Denis Mukwege i Kongo för ungefär ett decennium sedan ett startskott för hennes bana som utrikeskorrespondent.
För flickan som fick namnet ”Vera” blev det en ny början efter att Magda Gad återvände till Kongo för att träffa Mukwege.
Resan tillbaka
Det i sig började med att jag i oktober förra året bad Magda om att skriva ett förord till Mukweges bok. Hon svarade snabbt efter att ha fått originalmanuset: ”Läst. Mycket bra och framför allt mycket viktig bok. Fick mig att tänka på vad jag kan göra för att bidra.”
Hon ville träffa Mukwege igen – och vad hon kallade ”resan tillbaka” inleddes. Vi tog kontakt med svenska Läkarmissionen och gemensamt hjälpte vi till med att få till ett möte. Så i december förra året, fortfarande under pandemin, flög Magda från Kabul i Afghanistan till Rwanda, för att därefter med biltransport ta sig in i landet med kriget som aldrig tar slut.
Förordet blev en fantastisk läsning, på samma sätt som boken i sin helhet, värdig Denis Mukweges egen insats och text, som vi gav ut i början av hösten – med titeln Kvinnors styrka: vad jag lärt mig av kampen på det sexuella våldets frontlinje.
Men det är också omskakande rakt igenom. Magda Gad återger vad en sjukskötare berättar att våldtäksfallen i krigets namn har ökat. ”Den yngsta vi har haft inskriven var en fyraårig flicka.”
Jag hade kontinuerlig sms-kontakt med Magda under resan. Det var julhets i Sverige. Lussebullar, julklappar, en annan värld.
Det var julhets i Sverige.
//
Känns som en dödens vänthall.
Det som såg lätt ut på pappret med resan blev något helt annat. Det blir ofta så på plats i ett krig. Det är därför vi behöver personer som rapporterar därifrån, som Magda Gad, för att på håll kan vi inte föreställa oss. Jag har själv rapporterat från krigsplatser, men det är länge sedan, och jag slutade, Magda fortsätter.
Det är först på plats som man också möter människorna. Magda Gad skriver i förordet om hur hon i byn Shabunda mötte en ung kvinna i något som ”känns som en dödens vänthall”.
Foto: Magda Gad
Men det var en historia som blev känd mycket tidigare, redan under Magdas decemberresa. Hon tog en bild på kvinnan och gav henne det fingerade namnet ”Vera” och spred först via ett inlägg på Facebook, som fick enorm uppmärksamhet.
Bilden visade hur Vera då inte var mer än ett skelett. Hon hade överfallits och våldtagits så svårt att underlivet trasats sönder. Det lokala sjukhuset hade misslyckats med sina försök att operera och tillståndet hade i stället försämrats. Ingen väntade på något annat än döden.
En läsare av Facebook-inlägget ställde sig inte bara frågan vad som kan göras utan blev också en brygga för att få igång MAF, Mission Aviation Fellowship som grundades 1945, att samla in pengar.
Ett liv kunde räddas
Insamlingen nådde snabbt hundratusentals kronor och 15 december kunde Vera flygas från, som Magda beskrivit det, sin dödsbädd till en vårdplats på Panzisjukhuset, där Mukwege verkar och som Läkarmissionen är med och driver. Ingen lång sträcka, men vägarna är för dåliga för att använda bil.
Ett liv kunde räddas.
1 februari hade Vera dubblerat sin vikt och kan ta några steg. (Här rapportering om den tiden.) Hennes mamma, som i rapporteringen kallas Anna, var med på nära hand. Hon har tidigare förlorat alla sina tio barn utom Vera, som hon också var på väg att förlora.
Bilderna ovan är från Lina Israelsson från MAF då hon var på besök i våras på Panzisjukhuset. På den övre bilden syns Vera med sin läkare. Lina beskriver i ett mejl till oss på Volante:
”Vera är egentligen färdigbehandlad för sina inre skador som hon åkte till Panzisjukhuset för men är kvar där för rehabilitering.
Hennes önskan var också att få lära sig ett yrke. Så på Panzi får hon lära sig att knyta korgar som hon sedan kan sälja.”
Vad mer kan vi göra?
På förlaget tror vi på boken.
Vad mer kan vi göra? Fortsätt stödja. Nedan finns en QR-kod som går direkt till Läkarmissionens insatser för Panzisjukhuset där Mukwege verkar.
Vi på förlaget tror också på boken. Det gör vi alltid, det är ju därför vi håller på, men kanske särskilt i det här fallet. En liten del är att 10 kronor från varje bok går till Läkarmissionen, men framför allt av andra skäl.
Som Mukwege säger i Magda Gads förord:
”Ja, vi kan göra saker med pengar, men det är viktigare att prata om det om vi ska nå förändring. När någon ger sin röst kan den rösten förändra grundorsakerna. En röst är en kraft. Folk ska förstå att situationen i Kongo är värre nu.”
Jag ensam kan inte stoppa det här
I boken Kvinnors styrka är det Mukweges egen röst och egen kraft som blir tydlig. Han drar linjen mellan kriget utanför honom i Kongo och mineralerna som finns i de mobiltelefoner som vi alla använder varje dag.
”Jag ensam kan inte stoppa det här, men om vi är två eller tre kanske vi kan göra en förändring?”
När börjar och slutar något?
När börjar och slutar ett krig?
Läs mer om boken Kvinnors styrka här.
