Det (riktigt) långa perspektivet

• 5 maj 2023
• 11 min

Låt dig föras med på en perspektivgivande tidsresa!

Tänk dig om du fick genomleva vartenda människoliv som någonsin har levts, i födelseordning. Ditt första liv skulle börja i Afrika för ungefär tre hundra tusen år sedan. Efter att ha levt och dött skulle du färdas bakåt i tiden och återfödas som den andra människan någonsin, född en kort tid efter den första. Efter denna andra människas död skulle du återfödas som den tredje människan, sedan som den fjärde och så vidare. Ett hundra miljarder liv senare skulle du vara världens yngsta människa i dag. Tänk dig om ditt ”liv” hade bestått av alla dessa livstider, genomlevda i turordning.

Din upplevelse av historien skulle skilja sig ganska mycket från det som återges i de flesta läroböcker. Kända ansikten som Kleopatra och Napoleon skulle bara stå för en mikroskopisk del av din erfarenhet. Ditt liv skulle i stället vara summan av en rad vanliga liv, fyllda av vardagligheter – måltider, arbete och umgänge; skratt, oro och bön.

Du tillbringar 150 år i rymden och en vecka på månpromenad.

Ditt liv skulle i dag ha pågått i sammanlagt nästan fyra biljoner år. Under en tiondel av den tiden har du varit jägare och samlare, under 60 procent av tiden har du varit jordbrukare. Du har ägnat 20 procent av din livstid åt att ta hand om barn, ytterligare 20 procent åt att bruka jorden och nästan 2 procent åt religiösa ritualer. Under mer än 1 procent av din livstid har du varit sjuk i malaria eller smittkoppor. Du har ägnat 1,5 miljarder år åt att ha sex och 250 miljoner år åt att föda barn. Du har druckit 44 biljoner koppar kaffe.

Du har upplevt grymhet och nåd som både offer och förövare. Som kolonisatör har du invaderat nya länder, som koloniserad har du drabbats av att bli berövad ditt land. Du har känt förtryckarens vrede och den förtrycktas smärta. Under ungefär 10 procent av livet har du varit slavägare, ungefär lika länge har du själv varit slav.

Du kan med egna ögon se hur ovanlig den moderna eran är. Den dramatiska befolkningsökningen har gjort att en hel tredjedel av ditt liv har utspelat sig efter år 1200 och en fjärdedel efter år 1750. Vid den tiden började tekniken och samhället att utvecklas mycket snabbare än någonsin tidigare. Du har uppfunnit ångdrivna motorer och fabriker och tyglat elektriciteten. Du har varit med om vetenskapliga revolutioner, historiens dödligaste krig och grav miljöförstöring. För varje liv har du levt aningen längre, och i dag åtnjuter du bekvämligheter som du inte kunde drömma om ens i dina forna liv som kung och drottning. Du tillbringar 150 år i rymden och en vecka på månpromenad. Femton procent av dina erfarenheter kommer från människor som lever i dag.

Framtiden är enorm.

Det skulle vara ditt liv så här långt – från den första Homo sapiens födelse fram till i dag. Men föreställ dig nu att du även skulle leva alla framtida liv. Ditt liv skulle förhoppningsvis bara ha börjat. Även om mänskligheten bara överlever lika länge som ett genomsnittligt däggdjur (en miljon år), och även om världens befolkning minskar till en tiondel av sin nuvarande storlek, så skulle du ändå ha 99,5 procent av livet framför dig. Jämfört med ett genomsnittligt människoliv skulle du i dag vara motsvarande fem månader gammal. Och om mänskligheten överlever längre än en genomsnittlig däggdjursart – under de hundratals miljoner år som återstår innan jorden blir obeboelig eller de tiotals biljoner år som återstår innan de sista stjärnorna slocknar – skulle dina fyra biljoner år vara som de första skälvande sekunderna efter förlossningen. Framtiden är enorm.

Om du visste att du skulle genomleva alla dessa framtida liv, vad skulle du önska att vi gjorde i dag? Hur mycket koldioxid skulle du vilja att vi släppte ut i atmosfären? Hur mycket skulle du vilja att vi investerade i forskning och utbildning? Hur försiktig skulle du vilja att vi var med nya tekniker som kan förstöra framtiden eller styra in den på helt fel spår? Hur mycket fokus skulle du vilja att vi lade på de konsekvenser våra handlingar får i långa loppet?

vi lever i historiens början, i det mest avlägsna förflutna.

Sensmoralen av mitt tankeexperiment handlar i grund och botten om att sätta sig in i andra människors situation och betrakta deras strävanden som jämbördiga våra egna. I ett sådant bredare mänsklig-historiskt perspektiv får framtiden – där större delen av mänsklighetens njutning och lidande kommer att utspela sig – skarpare konturer.

Den här boken handlar om longtermism: tanken att en av samtidens största moraliska utmaningar är att skapa positiva framtidsförutsättningar på lång sikt. Longtermism bygger på att man inser hur kolossalt lång framtiden kan bli och hur höga insatserna därför är när vi formar den. Om mänskligheten skulle överleva ens en bråkdel av sin potentiella livscykel är vi, hur konstigt det än låter, tidiga människor: vi lever i historiens början, i det mest avlägsna förflutna. Det vi gör i dag påverkar ett okänt antal framtida människor. Vi måste handla klokt. Det tog lång tid för mig att hitta fram till longtermismen. Det är enklare att känna sig motiverad av mer överhängande bekymmer än av ett abstrakt mål som rör människor man aldrig kommer att lära känna. När jag gick på gymnasiet var jag aktiv i föreningar som tog hand om äldre och personer med funktionsnedsättning. På universitetet oroade jag mig för den globala fattigdomen och arbetade som volontär på en poliorehabi-literingsklinik för barn i Etiopien. I min doktorsavhandling undersökte jag hur människor kan hjälpa varandra på ett mer effektivt sätt. Jag bestämde mig för att skänka minst 10 procent av min inkomst till välgörenhet, och jag var med och grundade organisationen Giving What We Can för att få andra att göra detsamma.

Det tog lång tid för mig att hitta fram till longtermismen.

Det var handlingar som hade en synbar effekt. Men tanken på att göra livet bättre för okända människor i framtiden fick mig inte att känna något särskilt. När en kollega prisade longtermismens förtjänster var min första impuls att rycka på axlarna. Det finns verkliga människor här i världen med verkliga problem, tänkte jag – problem som extrem fattigdom, brist på utbildning och dödsfall på grund av sjukdomar som hade kunnat botas. Det var där fokus borde ligga. Det verkade onödigt att svepas med i sciencefictionartade spekulationer om sådant som eventuellt kunde påverka framtiden.

Men argumenten för longtermism låg och malde i bakhuvudet. Det var i grunden enkla, självklara idéer: att objektivt sett borde framtida generationer inte räknas som moraliskt mindre värda än dagens människor, att framtiden kan bära med sig ett oändligt antal framtida människor, att deras liv kan bli himmelskt eller helvetiskt och att vi har en reell möjlighet att påverka hur deras värld ska se ut.

vi närmar oss ett kritiskt vägval i mänsklighetens historia

Min viktigaste invändning var av praktisk art: Om vi nu kan göra något åt framtiden på lång sikt, vad kan vi då göra? Men ju mer jag lärde mig om de potentiellt omstörtande skeenden som kan inträffa i närtid, desto allvarligare tog jag på idén att vi närmar oss ett kritiskt vägval i mänsklighetens historia. Den tekniska utvecklingen skapar nya hot och möjligheter för mänskligheten och sätter framtida generationers liv på spel.

I dag tror jag att världens öde på lång sikt delvis beror på de val vi gör under vår livstid. Vi kan stå inför en ljus framtid: vi skulle kunna skapa ett blomstrande och långsiktigt hållbart samhälle där alla lever ett bättre liv än dagens människor. Men utvecklingen kan lika gärna bli fasansfull, med diktatorer som använder övervakning och AI för att befästa sitt sty-relseskick för all evighet eller kanske till och med AI-system som gör allt för att gripa makten och ingenting för att bygga ett hållbart samhälle. Eller så existerar framtiden inte över huvud taget: vi kan utplåna oss själva med biologiska vapen eller starta ett fullskaligt kärnvapenkrig som får samhället att oåterkalleligt kollapsa.

Det finns åtgärder vi kan vidta för att styra in framtiden på rätt spår. Vi kan skapa möjligheter för en ljus framtid genom att finslipa de värderingar som samhället grundar sig på. Vi kan se till att vi faktiskt står inför en framtid genom att stoppa byggandet av nya massförstörelsevapen och genom att bevara freden mellan världens stormakter. Det är en utmaning, men vad vi gör åt det gör verkligen skillnad.

Det finns åtgärder vi kan vidta för att styra in framtiden på rätt spår.

Så jag bytte fokus. Trots att jag fortfarande var osäker på longtermismens utgångspunkter och konsekvenser bytte jag forskningsämne och bidrog till grundandet av två organisationer med uppgift att forska om sådana frågor: Global Priorities Institute vid universitetet i Oxford och Forethought Foundation. Utifrån mina egna erfarenheter har jag velat lyfta fram de argument för longtermism som hade bitit på mig själv för tio år sedan.

För att illustrera mina påståenden i den här boken använder jag mig av tre huvudmetaforer. Den första är mänskligheten som en vårdslös tonåring. I tonåren har man större delen av sitt liv framför sig, och ens val kan ha livslånga konsekvenser. När man väljer hur länge man ska studera, vilken karriärväg man ska ta eller vilka risker man ska undvika måste man inte bara tänka på de kortsiktiga kickarna utan också på hela det liv man har framför sig.

Den andra är framtiden som het glasmassa. I dag är samhället fortfarande formbart och kan stöpas i olika former. Men vid en viss punkt svalnar glasmassan, hårdnar och blir mycket svårare att bearbeta. Resultatet kan bli underbart eller förvridet, eller så kan glaset spricka i tusen bitar beroende på vad som händer medan massan fortfarande är varm.

Den tredje metaforen är hur vägen till långsiktig påverkan liknar en riskfylld expedition i outforskad terräng. Vi vet inte precis vilka faror vi kommer att stöta på eller ens exakt vart vi är på väg, men vi kan ändå förbereda oss. Vi kan försöka kartlägga området vi ska utforska, försäkra oss om att expeditionen är ordentligt utrustad och väl samordnad och skydda oss mot de hot vi faktiskt känner till.

Förarbetet motsvarar mer än ett decenniums heltidsarbete, varav nästan två års faktagranskning.

Den här boken tar ett brett grepp. Jag argumenterar inte bara för longtermism, jag försöker också utreda vilka konsekvenser det har. Därför lutar jag mig tungt mot ett flertal experter och forskare. Så fort jag har tagit klivet utanför moralfilosofins domäner, mitt eget område, har jag undantagslöst tagit hjälp av specialister. Den här boken är därför inte helt och hållet ”min”: den är resultatet av ett lagarbete. Förarbetet motsvarar mer än ett decenniums heltidsarbete, varav nästan två års faktagranskning. Den som önskar fördjupa sig ytterligare kan ta del av det omfattande kompletterande material, inklusive specialbeställda rapporter och annan bakgrundsforskning, som finns tillgängligt på whatweowethefuture.com. Trots allt arbete som gjorts hittills har vi bara skrapat på ytan av longtermismen och dess konsekvenser – det finns mycket kvar att utforska.

Jag hävdar att vi har ett enormt ansvar. Jämfört med alla de som eventuellt kommer efter oss är vi i minoritet. Men vi har hela framtiden i våra händer. Till vardags brottas vi sällan med etiken i en sådan gigantisk skala. Vi behöver bygga en moralisk modell över världen som verkligen tar hänsyn till vad som står på spel. Vi måste göra kloka val, det kan vara avgörande för mänsklighetens fortlevnad. Och om vi gör det kommer våra barnbarnsbarnbarn att skänka oss en tacksamhetens tanke, förvissade om att vi gjorde allt som stod i vår makt för att ge dem en rättvis och vacker värld.

*

Texten ovan är inledningen i boken Vad framtiden förtjänar – Att planera för en miljon år.

*

Här kan du köpa boken.
Här finns Volantes utgivning.

Återpublicera texten? press@volante.se
Intervjua William MacAskill? press@volante.se
William MacAskill som keynote speaker? speakers@volante.se