Vad gör vi när vår förståelse av verkligheten inte stämmer? Trots att Jesus i Matteusevangeliet uttryckligen säger att ingen känner dagen och timmen för hans återkomst har just den tidpunkten förutspåtts ett flertal gånger. Enligt den amerikanske baptistpastorn William Miller skulle Kristus återvända till jorden någon gång under 1843 eller 1844. Flera förutspådda datum passerade utan någon återkomst och oron ökade bland anhängarna. Vid ett religiöst möte under 1844 förutspådde en av kyrkans medlemmar att det exakta datumet skulle bli den 22 oktober 1844. Även denna dag passerade utan Kristus återvändande och dagen kallas därför för Den stora besvikelsen (The Great Disappointment). Församlingens medlemmar blev desillusionerade och en del lämnade samfundet. Hos de kvarvarande adepterna kunde man under 1845 urskilja tre grupper av trosinriktningar som stannade kvar i samfundet men gjorde nya tolkningar av den felaktiga förutsägelsen.

Den första gruppen tolkade den 22 oktober 1844 som stängningen av prövoperioden, där de som är sanna troende är frälsta, medan de andra blir kvarlämnade utanför gruppen. Den andra gruppen opponerade sig mot att enbart somliga blev utvalda och den tredje gruppen tolkade dagen som en himmelsk tilldragelse och alltså inget som kunde upplevas på jorden. Den tredje gruppen utvecklades senare till Sjundedagsadventister.

Den stora besvikelsen kan ses som ett exempel på kognitiv dissonans, ett psykologiskt fenomen som beskriver hur nya trosföreställningar och tolkningar växer fram för att minska spänningen, eller dissonansen, som kommer sig av profetior som inte slår in. När Jesus inte återvände 1844 började de troende att utveckla nya förklaringar till varför det inte blev som man trott.

Kognitiv dissonans är också ett fenomen som påverkar minnen. Hågkomster av det förgångna ombildas ofta för att passa med våra nuvarande behov och åsikter. Hur vi minns oss själva och tidigare erfarenheter beror till stora delar på vårt nuvarande liv och värderingar. Vi har en bild av att vi är oföränderliga över tid, men den känslan beror på att vi kontinuerligt omskapar vårt förflutna för att det ska passa vår samtida syn på oss själva. Vi kommer ofta ihåg mer positiva än negativa händelser och egenskaper hos oss själva. Det är större chans att vi kommer ihåg ett bra skolbetyg än ett dåligt och en sportslig framgång än ett misslyckande. Man tenderar också att tycka bättre om sin egen person nu än tidigare – ”Då var jag ung och dum. Nu har jag mognat till en klok människa”. Hjärnan eftersträvar kognitiv harmoni.

En kvinnlig ekonom fick de främre delarna av pannloben skadade i en trafikolycka och kom in till sjukhuset. Hon arbetade innan olyckan som ekonom på ett större företag och var på vårdavdelningen övertygad om att en taxi väntade henne vid entrén och att hon skulle till ett möte för att träffa sin vd.

Den ryske neurologen Sergei Korsakov noterade redan på 1880-talet att många patienter med grav alkoholism och – som det senare skulle visa sig – brist på vitamin B1 fick stora minnessvårigheter, men samtidigt kunde de göra detaljerade beskrivningar av händelser som aldrig inträffat. Korsakov märkte också att hans patienter ibland hade svårt med verklighetsuppfattningen och att de tycktes blanda ihop tidigare erfarenheter med vad som verkligen tilldrog sig i nuet. Den medicinska termen för detta fenomen är konfabulation.

De som konfabulerar spontant saknar förmågan att trycka ned gamla irrelevanta minnen och de minnen som de infogar i nutiden tenderar de dessutom tro är verkliga tilldragelser. Det är typiskt att den hjärnskadade ekonomen tänkte på att träffa sin chef för ett möte, vilket hon verkligen skulle ha kunnat göra om hon var frisk. Problemet för patienten var att hon använde sig av minnen som inte vara relevanta i sammanhanget. Vi använder naturligtvis hela tiden gamla minnen i vårt dagliga liv. De drabbade vet inte själva om att de konfabulerar. För dem är historierna en uppriktig berättelse av den uppfattade verkligheten, inte medvetet påhittade historier. De har ingen kontroll över de minnen som spontant dyker upp och tror själva uppriktigt på vad de säger. Nästan alla som konfabulerar tycks återuppleva en tidigare episod och upplever att det sker just nu.

I nästan alla fall av spontana konfabulationer kan man spåra händelser som verkligen inträffat i personens förflutna, men han eller hon tror att det sker här och nu. Konfabulering beror troligtvis på att personerna inte kan trycka ned minnen som inte hör till vad som sker för tillfället. Gamla minnen letar sig alltså in i nutid och blandas ihop med vad som händer nu. Vanligtvis kan vi trycka ned gamla minnen och associationer som inte är relevanta för den nuvarande situationen.

Det krävs en skada i frontalloberna för att för att se en fullt utblommad konfabulatorisk patologi, men man kan faktiskt framkalla det här fenomenet hos fullt friska människor också.

I en intressant studie av Petter Johansson och hans kollegor vid Lunds Universitet fick manliga försökspersoner se par av kort med unga kvinnor och sedan välja vilken av de två de tyckte var mest attraktiv. Sedan lade försöksledaren ned kortet med den mest tilldragande kvinnan på bordet och man fick beskriva varför man valt just den kvinnan. Vad försökspersonerna inte visste var att försöksledaren var en skicklig illusionist specialiserad på korttrick. Han bytte ut korten så att försökspersonen fick kortet på den kvinna som han valt bort. De flesta märkte inte att de blivit lurade och beskrev utan problem varför de valt som de gjort. Även helt friska kan konfabulera.

Den del av hjärnan som sitter i pannloben alldeles ovanför ögonen kallas orbitofrontalbarken och används bland annat för att jämka ihop våra tankar och beteenden med den nuvarande realiteten. Minnen som inte passar in måste tryckas ned och om de inte gör det sticker irrelevanta minnen upp i medvetandet. Om inte kontrollen fungerar börjar vi konfabulera.

Här är länken!

De flesta av oss (en tredjedel till nästan hundra procent beroende på vilken studie man läser) har varit med om en plötslig känsla av att det vi säger eller upplever redan har hänt någon gång tidigare. Fenomenet uppträder ofta med en samtidig känsla av igenkännande från ett avlägset förflutet och upplevelsen av att något är konstigt. Man känner igen situationen, men vet samtidigt att man aldrig upplevt det förut. Om man varit med om det glömmer man det inte. Det har varit känt i skrift sedan kyrkofadern Augustinus tid och vetenskapligt diskuterat sedan 1800-talet. Benämningen är déjà vu och betyder i svensk översättning ”redan sett”.

Förklaringarna är många. Man har föreslagit att synkroniciteten mellan hjärnhalvorna tillfälligt rubbas eller att man har en störning i tidsuppfattningen och förlägger nutid till dåtid. Sigmund Freud hävdade att en upplevd situation har likheter med en tidigare förtryckt fantasi. I sin banbrytande bok Drömtydning från år 1900 misstänker han att källan till de flesta déjà vu-upplevelser är moderns genitaler. Det finns ju ingen annan plats där man med sådan övertygelse kan hävda att man varit förut.

Det finns också ett flertal parapsykologiska förklaringar till déjà vu. En förklaring är att upplevelsen är ett minne från ett tidigare liv genom reinkarnation. Andra har föreslagit att det är ett bevis på telepati och några har påstått att det är ett tecken på astral transport (Chari C Proc Soc Psychcal Res (1962) 52: 264-286).

En av neurologins stora föregångare var engelsmannen John Hughlings Jackson. Han kan beskrivas som epilepsiforskningens föregångsman och beskrev i en artikel från 1888 hur déjà vu förknippas med epileptiska anfall som har sitt ursprung i tinningloberna. Sådana patienter beskriver ofta hur de befinner sig i ett drömtillstånd och har en känsla av hågkomst. Jackson konstaterade också att dessa känslor inte behöver ha ett identifierbart innehåll. När neurokirurgen Wilder Penfield i Montreal på 50-talet började  stimulera hjärnan på vakna patienter som skulle opereras, upptäckte han ett intressant fenomen. När han gav små strömpulser i tinningloberna på sina patienter berättade de att de upplevde ett drömliknande tillstånd som liknade déjà vu. Senare försök har visat att det främst är de inre delarna av tinningloben, det vill säga hippocampus, som ger dessa tillstånd. När man får en retning av hippocampus kan man uppleva déjà vu.

När jag cyklar och samtidigt lyssnar på mitt favoritradioprogram (This American Life, lyssna på det!) kan jag ganska exakt komma ihåg var jag var när jag hörde på ett inslag. Det är lätt att minnas var man var när man upplevde eller råkade ut för något.

1971 presenterade forskaren John O’Keefe en möjlig förklaring till varför det är så. Han planterade in tunna elektroder i hjärnan på råttor och kunde tjuvlyssna på nervimpulserna. När han undersökte hippocampus kunde han se att olika nervceller aktiverades beroende på var råttan befann sig. Han kallade cellerna för platsceller och de lärde sig snabbt de nya platserna som råttan kom till.

Resultaten visar att en av hippocampus viktigaste funktion hos många djur är att göra en mental karta över omgivningen. Det gör att de kan hitta tillbaka till boet, till maten och partnern. Hos människor är hippocampus viktigt för att lagra in nya minnen av fakta eller episoder vi varit med om. Men den är uppenbarligen bra på att minnas platser också.

Det finns få saker vi kommer ihåg så bra som hus eller platser vi besökt ofta. I barndomens hus kan vi komma ihåg varje skrymsle och vrå. Hur vi ska göra för att komma mellan olika platser kan vara nästan omöjligt att lista ut om man har dåligt lokalsinne, men en bekant plats glömmer man inte. De mest basala aktiviteterna i våra dagliga liv blir nästan omöjliga om vi inte hittar i vårt hus eller lägenhet.

Det här är något som minnesmästarna utnyttjar. De tar sina livliga, roliga, gärna erotiska och känsloladdade bilder, och placerar ut dem mentalt på platser de är välbekanta med. I tanken kan de senare ta en promenad i sin lägenhet eller på vägen till skolan och där finns bilderna kvar. Det är bara att titta på dem och avkoda innehållet. På så vis kan de komma ihåg i vilken ordning alla bilder kommer och minnas tusentals siffror.