I den här boken ville jag blicka ner i kärlekens gap

• 11 september 2024
• 4 min

Här följer ett kort utdrag ur sista kapitlet av Kärleksgapet – Dejting och vetenskapen. ”Kunskap är inte makt” har jag kallat det, och det är här jag försöker sammanfatta mina slutsatser från alla de olika intervjuer – med psykologer, socionomer, biologer, politiker och alldeles vanliga kärlekskranka människor – som givit olika perspektiv på ämnet.

 

Kärleken kan vara en matchande ljusrytm, kemiska substanser, eros och agape, överlevnad och grundläggande mänskliga behov. Det kan vara den radikalt andre, omsorg och ansvar, exploatering och avsaknad av omsorg. Det kan vara politiska beslut och ideologiska föreställningar. Det kan vara försvarsmekanismer, en feministisk strategi, en framgångsrik företagsmodell. Det kan vara sårbarhet och ensamhet.

I den här boken ville jag blicka ner i kärlekens gap, jag ville förstå om människor rör sig längre ifrån varandra i sökandet efter kärlek. Om kärleken blivit mer eller mindre jämställd i takt med att världen omkring oss blivit till synes mer jämställd. Jag ville med hjälp av olika vetenskapliga discipliner förstå hur man ska förhålla sig till kärleken utan att gå under när man söker efter den. Jag vet inte om jag funnit min theory of everything, bara att nya frågor föds ur svaren. Men längs vägen har jag ändå funnit några svarta hål.

jag ville förstå om människor rör sig längre ifrån varandra i sökandet efter kärlek

Jag har haft den stora äran att ställa frågor till ett trettiotal forskare och några journalister och politiker, alla med olika syn på kärlek och det som kallas för den moderna dejtingmarknaden. Att prata med dem har gjort mig mjukare, liksom seg och tung i kroppen som under en skön bakfylla.

Folk i min omgivning har frågat vad jag kommit fram till i skrivandet av den här boken, och visserligen kan jag berätta för dem att det nog är så att män och kvinnor rör sig längre ifrån varandra. Att alla rör sig längre från varandra och håller sig på sin kant i världen. Jag kan berätta att kärleken är sista bossen i västerländska jämställda samhällen. Jag kan säga vad jag tycker behöver göras och måla upp en bild av en dejtingutopi eller -dystopi om någon ber om det. Men den viktigaste insikten jag har fått när det kommer till förståelsen av romantisk kärlek är enklare än så. Den enda lösningen på problemen, det enda motgiftet mot kaoset verkar vara sårbarheten. Bräckligheten, det tunnhudade och ömtåliga som är vi.

kärleken är sista bossen i västerländska jämställda samhällen

Jag minns när en lärare i grundskolan skulle demonstrera vikten av att använda cykelhjälm på ett märkligt sätt genom att spänna fast en pytteliten vit frigolithjälm som passade perfekt på det okokta äggets hjässa. Ägget i hjälmen var, som man kunde föreställa sig, intakt efter att hon släppt det två meter ovan golv. Ägget utan frigolithjälm gick i tusen bitar när det kolliderade med linoleumgolvet och skvätte så att några fick plocka bort äggskal från sina kläder. Lika ömtåliga var våra små skallar, så rädda behövde vi vara om oss själva. Inget ont skulle få hända oss. Men onda saker skulle ske, någons hund skulle dö, någons föräldrar skilja sig. Någon fick en ätstörning, någon magpumpades efter att ha klunkat en halv flaska vodka, någon förlorade kontakten med sin pappa, någon skulle vara olyckligt kär och någon skulle aldrig bli kär.

När jag pratade med prästen och professorn Emma Audas förklarade hon för mig att människan är besatt av regler och tror sig kunna äta, träna eller tänka sig till odödlighet och ett evigt liv. I ett sådant liv blir vi aldrig skadade eller sårade, aldrig förnedrade eller förolämpade. Något hände i mig när hon pratade om det. Hon menade att insikten om att vi inte kan kontrollera livet ger oss ångest, för att vi inte kan härbärgera lidandet. Tänk om vi istället för att lära oss skydda oss mot lidandet fick lära oss leva med det när det dyker upp. Inte acceptera eller rättfärdiga, bara härbärgera det. Genomleva och stå ut med att livet ibland är svårt. Hennes ord var så enkla och så omöjliga på samma gång. Är härbärgerandet en romantisering av lidandet eller är det det enda möjliga?

insikten om att vi inte kan kontrollera livet ger oss ångest

Eller för att återkoppla till Eva Illouz starkaste formulering någonsin: ”När vi inte kan förklara vårt lidande lider vi dubbelt: av smärtan som vi känner och av vår oförmåga att ge den en mening.” Kanske är bara härbärgerandet ett kristet sätt att ge lidandet mening? Men från och med nu älskar jag det ordet så pass mycket att jag skulle kunna tatuera in det på mina knogar.

Min debut: Kärleksgapet

• 8 augusti 2024
• 3 min

När man kliver in på Stadsbiblioteket i Stockholm står Eva där och tar emot en. Gjord i mässing och inglasad, inte mer än 25 centimeter sexigt skinande med en bit av kunskapens frukt på väg ner i strupen. Hon är lätt att missa men stannar man upp en stund ser man att hennes blick varken bär på skuld eller skam. I hennes kropp förenas åtrån och begären. De kroppsliga men också de som handlar om att vilja förstå allt, vara allt och kunna allt.

En gång fick jag frågan om jag var besatt av något, om jag kände igen mig i erfarenheten av att fullständigt uppslukas av något. Inget förutom kärleken, svarade jag. Men det var innan jag hade intervjuat ett 30-tal forskare, journalister och politiker om det som brukar kallas för den moderna dejtingmarknaden. I dag drar jag mig för att utnämna mig själv som ”besatt” av något. Jag tycker det låter högmodigt och plötsligt sitter man mitt emot en rockstarsociolog, en feministisk evolutionsbiolog eller en finlandssvensk teolog som alla har nystat i kärleken sedan flera decennier tillbaka och inser att man måste retirera.

det gudformade hålet i själen, storleken på gibboners pungkulor och en lesbisk indieklubb

När man utger sig själv för att vara besatt av något har man också angivit ett löfte om att stå stadigt sida vid sida. Ena dagen envisas man med att det borde finnas en gemensam dejtingmoral, den andra diskuterar man fransk porrlagstiftning, arbetslöshet på landsbygden, det gudformade hålet i själen, storleken på gibboners pungkulor och en lesbisk indieklubb och undrar hur de hänger ihop?

Det finns dessutom en väldigt tunn linje mellan att vara väldigt intresserad av något och att vara som Eva, besatt i den mån att det äventyrar ens vistelse i Edens lustgård och ger en men för livet.

Men i skrivandet av den här boken har jag känt mig som henne. Besatt av att tanken på ett skinande grönt äpple som ska avslöja allt. Besatt av att förstå hur man ska förhålla sig till kärleken, varför dess plats i samhället ibland känns äventyrad, och varför ”dramat mellan könen” sägs vara ett av vår tids viktigaste.

ordet ”dejting” hade ett rekordår 2023

Det är en besatthet som inte bara hon och jag delar. Om man söker i mediearkiv kan man se att antalet artiklar som innehåller ordet ”dejting” hade ett rekordår 2023. Alla verkar vara besatta av att skildra hur det är att befinna sig i kärlekens stora gap, hur de två komponenterna ”kärlek” och ”sex” samexisterar på dejtingmarknaden och vad som händer om man separerar dem från varandra. Ändå verkar diskussionen om den moderna kärleken röra sig i en liggande åtta. Men det måste finnas mer. Det måste finnas de som klarar av att tänka på det stora ämnet kärlek utan att upptas av en förstörande kraft. Som kan svara på om det finns ett växande gap mellan män och kvinnor, om kärleken blir mer eller mindre jämställd i en tid där samhället blir det, eller om kärleken styrs av helt andra lagar.

Det är klart, vill man förstå allt, vara allt och kunna allt får man räkna med självutplåning. Det enda man kan göra är att ta ett bett av äpplet och hoppas på svar.

Denna text publicerades först i Svensk bokhandels höstkatalog 2024.