I den här boken ville jag blicka ner i kärlekens gap
- 4 min
Här följer ett kort utdrag ur sista kapitlet av Kärleksgapet – Dejting och vetenskapen. ”Kunskap är inte makt” har jag kallat det, och det är här jag försöker sammanfatta mina slutsatser från alla de olika intervjuer – med psykologer, socionomer, biologer, politiker och alldeles vanliga kärlekskranka människor – som givit olika perspektiv på ämnet.
Kärleken kan vara en matchande ljusrytm, kemiska substanser, eros och agape, överlevnad och grundläggande mänskliga behov. Det kan vara den radikalt andre, omsorg och ansvar, exploatering och avsaknad av omsorg. Det kan vara politiska beslut och ideologiska föreställningar. Det kan vara försvarsmekanismer, en feministisk strategi, en framgångsrik företagsmodell. Det kan vara sårbarhet och ensamhet.
I den här boken ville jag blicka ner i kärlekens gap, jag ville förstå om människor rör sig längre ifrån varandra i sökandet efter kärlek. Om kärleken blivit mer eller mindre jämställd i takt med att världen omkring oss blivit till synes mer jämställd. Jag ville med hjälp av olika vetenskapliga discipliner förstå hur man ska förhålla sig till kärleken utan att gå under när man söker efter den. Jag vet inte om jag funnit min theory of everything, bara att nya frågor föds ur svaren. Men längs vägen har jag ändå funnit några svarta hål.
jag ville förstå om människor rör sig längre ifrån varandra i sökandet efter kärlek
Jag har haft den stora äran att ställa frågor till ett trettiotal forskare och några journalister och politiker, alla med olika syn på kärlek och det som kallas för den moderna dejtingmarknaden. Att prata med dem har gjort mig mjukare, liksom seg och tung i kroppen som under en skön bakfylla.
Folk i min omgivning har frågat vad jag kommit fram till i skrivandet av den här boken, och visserligen kan jag berätta för dem att det nog är så att män och kvinnor rör sig längre ifrån varandra. Att alla rör sig längre från varandra och håller sig på sin kant i världen. Jag kan berätta att kärleken är sista bossen i västerländska jämställda samhällen. Jag kan säga vad jag tycker behöver göras och måla upp en bild av en dejtingutopi eller -dystopi om någon ber om det. Men den viktigaste insikten jag har fått när det kommer till förståelsen av romantisk kärlek är enklare än så. Den enda lösningen på problemen, det enda motgiftet mot kaoset verkar vara sårbarheten. Bräckligheten, det tunnhudade och ömtåliga som är vi.
kärleken är sista bossen i västerländska jämställda samhällen
Jag minns när en lärare i grundskolan skulle demonstrera vikten av att använda cykelhjälm på ett märkligt sätt genom att spänna fast en pytteliten vit frigolithjälm som passade perfekt på det okokta äggets hjässa. Ägget i hjälmen var, som man kunde föreställa sig, intakt efter att hon släppt det två meter ovan golv. Ägget utan frigolithjälm gick i tusen bitar när det kolliderade med linoleumgolvet och skvätte så att några fick plocka bort äggskal från sina kläder. Lika ömtåliga var våra små skallar, så rädda behövde vi vara om oss själva. Inget ont skulle få hända oss. Men onda saker skulle ske, någons hund skulle dö, någons föräldrar skilja sig. Någon fick en ätstörning, någon magpumpades efter att ha klunkat en halv flaska vodka, någon förlorade kontakten med sin pappa, någon skulle vara olyckligt kär och någon skulle aldrig bli kär.
När jag pratade med prästen och professorn Emma Audas förklarade hon för mig att människan är besatt av regler och tror sig kunna äta, träna eller tänka sig till odödlighet och ett evigt liv. I ett sådant liv blir vi aldrig skadade eller sårade, aldrig förnedrade eller förolämpade. Något hände i mig när hon pratade om det. Hon menade att insikten om att vi inte kan kontrollera livet ger oss ångest, för att vi inte kan härbärgera lidandet. Tänk om vi istället för att lära oss skydda oss mot lidandet fick lära oss leva med det när det dyker upp. Inte acceptera eller rättfärdiga, bara härbärgera det. Genomleva och stå ut med att livet ibland är svårt. Hennes ord var så enkla och så omöjliga på samma gång. Är härbärgerandet en romantisering av lidandet eller är det det enda möjliga?
insikten om att vi inte kan kontrollera livet ger oss ångest
Eller för att återkoppla till Eva Illouz starkaste formulering någonsin: ”När vi inte kan förklara vårt lidande lider vi dubbelt: av smärtan som vi känner och av vår oförmåga att ge den en mening.” Kanske är bara härbärgerandet ett kristet sätt att ge lidandet mening? Men från och med nu älskar jag det ordet så pass mycket att jag skulle kunna tatuera in det på mina knogar.