Newtons äpplen och hypotesen om den berusade apan
- 10 min
I boken Ett sammanvävt liv försöker jag visa hur världen ser ut ur svamparnas perspektiv. De är metaboliska mästare och nyckelspelare i de flesta av livets processer.
Här bjuder jag på ett utdrag ur boken, om när jag tillverkade cider av äpplen från Isaac Newtons eget äppelträd.
”Ruset”, skriver den franske teoretikern Gilles Deleuze, är ”ett triumferande utbrott av vår inre växt.” Och det är i lika hög grad ett triumferande utbrott av vår inre svamp. Kan berusning hjälpa oss återupptäcka aspekter av oss själva i svamparnas värld? Kan det finnas sätt att förstå svamp genom att släppa taget om vår mänsklighet eller hitta inslag av något annat, något fungalt, i vår mänsklighet? Detta andra kunde vara en rest eller två som blivit kvar från en tid när vi hade närmare relationer till svampar. Eller kanske något som vi lärt oss under vår långa och sammanflätade historia tillsammans med dessa speciella varelser.
För omkring tio miljoner år sedan genomgick det enzym som våra kroppar använder för att avgifta alkohol, alkoholdehydrogenas eller ADH4, en enda mutation som gjorde det fyrtio gånger så effektivt. Mutationen inträffade hos vår sista gemensamma föregångare med gorillor, schimpanser och bonoboer. Utan ett modifierat ADH4 är redan små mängder alkohol giftiga. Med ett modifierat ADH4 kan alkohol konsumeras utan risk och användas som energikälla av våra kroppar. Långt innan våra förfäder blev mänskliga, och långt innan vi utvecklade berättelser för att ge kulturell och andlig mening åt alkohol och de jästkulturer som den produceras av, utvecklade vi enzymer för att göra dem metaboliskt meningsfulla.
Hur kom det sig att förmågan att metabolisera alkohol uppstod för så många miljoner år sedan, långt innan människor utvecklade fermenteringstekniker? Forskare påpekar att ADH4 uppgraderades vid en tidpunkt när våra föregångare bland primaterna hade börjat tillbringa mindre tid i träden och anpassa sig till ett liv på marken. Förmågan att uppta alkohol i sin ämnesomsättning, spekulerar de, spelade en avgörande roll i primaternas förmåga att överleva på skogens mark, då den öppnade en ny födonisch: övermogen, jäst fallfrukt.
ADH4-mutationen ger stöd för ”hypotesen om den berusade apan”, som lades fram av biologen Robert Dudley för att förklara ursprunget till människors förkärlek för alkohol. Enligt denna uppfattning lockas människor av alkohol eftersom våra primatföregångare gjorde det. Den lukt av alkohol som produceras av jäst var ett tillförlitligt sätt att hitta mogen frukt som låg och ruttnade på marken. Både vår mänskliga dragning till alkohol och hela ekologin av gudar och gudinnor som vakar över allt som har med jäsning och berusning att göra, är rester av en långt äldre fascination.
Inspirerad av hypotesen om den berusade apan bestämde jag mig för att fermentera lite övermogen frukt.
Inspirerad av hypotesen om den berusade apan bestämde jag mig för att fermentera lite övermogen frukt. Jag såg det som ett sätt att fullborda en berättelse, att låta den ändra mitt sätt att varsebli världen, fatta beslut under dess inflytande och berusas av den. Om ruset är ett utbrott av vår inre svamp, så skulle detta vara ett utbrott av en svamphistoria. Hur ofta förändrar inte berättelser vårt sätt att se, ofta utan att vi ens märker det.
Idén föll mig in under en rundvandring i Cambridge Botanical Gardens, ledd av institutionens karismatiske föreståndare. I hans sällskap strömmade moln av historier ut också från den mest anspråkslösa buske. Särskilt en växt, ett stort äppelträd nära ingången, utmärkte sig. Vi fick veta att det hade växt fram ur en stickling tagen från ett fyrahundra år gammalt äppelträd i trädgården vid Isaac Newtons hem, Woolsthorpe Manor. Det var det enda äppelträd som växte där och var gammalt nog för att ha funnits med när Newton formulerade sin teori om universell gravitation. Om något träd hade släppt ifrån sig ett äpple som inspirerade Newton, så var det detta.
Eftersom det hade växt från en stickling var trädet framför oss, som föreståndaren framhävde, en klon av det berömda trädet. Därmed var det åtminstone genetiskt sett samma träd som hade gjort gärningen. Eller snarare skulle ha gjort gärningen, om den hade ägt rum. Historien om äpplet hade ingen grund i säkra fakta, fick vi snabbt veta, och därför var det osannolikt att ett äpple alls hade varit inblandat i gravitationsteorin. Likväl var detta den överlägset mest sannolika kandidaten för trädet som inte släppte ifrån sig det äpple som inspirerade gravitationsteorin.
Det var inte den enda klonen. Föreståndaren upplyste oss om att det fanns två till: en på platsen för Newtons alkemistiska laboratorium, på framsidan av Trinity College, den andra utanför matematiska fakulteten. (Senare framkom det att det finns ännu fler kloner – bland annat en i rektorns trädgård vid Massachusetts Institute of Technology.) Myten var tillräckligt stark för att få tre olika akademiska kommittéer – som alla är kända främst för sin försiktighet och obeslutsamhet – att bestämma sig för att plantera träden på iögonfallande platser i staden. Samtidigt förblev den officiella ståndpunkten oförändrad: historien om Newtons äpple var tvivelaktig, utan någon grund i säkra fakta.
Som botanisk teater betraktat blir det inte mycket bättre än så.
Som botanisk teater betraktat blir det inte mycket bättre än så. En växts inblandning i ett av de viktigaste teoretiska genombrotten i det västerländska tänkandets historia bekräftades och förnekades, samtidigt. Ur denna tvetydighet växte verkliga träd fram, med verkliga äpplen, som föll till marken och ruttnade bort i en fränt luktande alkoholhaltig sörja.
Den moderna historien om Newtons äpple är en historia om en historia om vad Newton sade. Det var detta som gjorde träden så narrativt rika. Det var omöjligt att bekräfta eller vederlägga historien. Som en reaktion på detta dilemma uppträdde akademikerna som om den var både sann och falsk. Historien rörde sig in och ut ur legenden. En omöjlig berättelse lastades över på träden: ett exempel på hur icke-mänskliga organismer tänjer gränserna för våra kategorier till bristningspunkten. Frågan om ett äpple verkligen hade inspirerat Newton till gravitationsteorin hade för länge sedan upphört att spela någon roll. Träden växte; berättelsen blomstrade.
Hövligt frågade jag vår guide om jag fick plocka några äpplen från trädet. Det hade inte fallit mig in att det kunde vara ett problem. Vi hade fått höra att äpplena – en sällsynt sort som kallas Flower of Kent – var kända för sin obehagliga smak. Det hade att göra med deras särskilda kombination av surt och beskt, förklarade föreståndaren, en kombination som vissa jämförde med Newtons sinnelag senare i livet. Till min förvåning möttes jag av ett bestämt nej, och jag frågade varför. ”Turisterna måste få se hur äpplena faller från trädet”, erkände föreståndaren ursäktande, ”för att ge myten ett sken av sanning.”
Vem lurade vem? Hur kunde så många respektabla människor bli så berusade av en berättelse, så tröstade, inskränkta, hänförda, förblindade av den? Å andra sidan, hur skulle det annars vara? Historier berättas för att modifiera vårt sätt att uppfatta världen, så det är sällsynt att de inte gör allt detta med oss. Men sällan stöter man på en situation där absurditeten är så uppenbar, där en växt så uttryckligt görs till vår clown. Jag plockade upp ett äpple som redan fallit och börjat brytas ned, kände doften av alkohol och bestämde mig för att detta skulle vara min ruttnande frukt.
En mänsklig kris bröts ned av en svamp.
Problemet var att jag inte hade något sätt att pressa äpplen till juice. Jag letade på nätet och läste om ett äppelproblem som drabbat befolkningen i en förort till Cambridge. Äppelträd som hängde ut över vägen släppte sina frukter på gatan. Lokala ungdomar använde dem som projektiler. Fönster hade krossats och bilar fått bucklor. I en inspirerad politisk manöver hade en boendeförening skaffat fram en äppelpress som stod till förfogande för allmänheten, för att hantera problemet och minska slöseriet. Det verkade ha fungerat. Samhällsvåldet pressades ihop till juice. Juice fermenterades till cider. Cider insöps i god samhällsanda. Principen var sund. En mänsklig kris bröts ned av en svamp. Det var ännu ett fall där människor organiserade sig för leda över avfall till väntande svampar med frisk aptit. Och svamparnas metabolism i sin tur återverkade på människors liv och kultur. Öl, penicillin, psilocybin, LSD, biobränslen … hur många gånger tidigare hade detta inte hänt?
Jag kontaktade den som hade hand om äppelpressen för att be om min tur. Pressen var starkt efterfrågad och måste överföras direkt från den som lånat den senast. Jag sattes i kontakt med en lokal präst som ett par dagar senare körde upp i en sliten Volvo med den eleganta apparaten på släp. Den hade kraftiga kugghjul för att mosa äpplen till en mjuk massa, en stor skruv för trycket och en pip där saften skulle rinna ut.
Jag skördade Newtons äpplen på natten med hjälp av en vän och ett par stora ryggsäckar. Vi lämnade kvar några äpplen på trädet för mytens skull, men jag erkänner att vi drog iväg med de flesta.
Jag skördade Newtons äpplen på natten med hjälp av en vän och ett par stora ryggsäckar.
När man fermenterar cider står man inför ett val. Antingen lägger man till en etablerad jästkultur som kommer färdigpaketerad, eller så lägger man inte till något utan låter den jäst som redan finns på äppelskalet skrida till verket. Olika äppelsorter har sina egna särskilda jästkulturer på skalet, som var och en jäser i sin egen takt och bevarar och omvandlar olika delar av fruktens smak. Liksom vid alla jäsningsprocesser är det en fin balansgång. Om främmande jäst eller bakterier etablerar sig, ruttnar saften. En cider framställd med en enda odlad stam från ett paket löper mindre risk att börja ruttna, men representerar inte äpplenas egna jästkulturer. Det fanns ingen tvekan om att den vilda jästen skulle få sköta det här jobbet. Newtons äpplen kom färdigtäckta av Newtons jäst. Jag kunde inte veta exakt vilka jäststammar som till sist skulle stå för brygden, men så har det varit under större delen av mänsklighetens historia.
Juicen fermenterades på omkring två veckor, vilket resulterade i en grumlig, frän vätska som jag tappade upp på flaskor. Efter några dagar när den hade klarnat hällde jag upp ett glas. Till min häpnad var det en utsökt dryck. Äpplenas bitterhet och surhet hade omvandlats. Smaken var blommig och delikat, torr med en lätt bubblighet. Om den dracks i större mängder framkallade den upprymdhet och mild eufori. Jag upplevde inte de oklara känslor som jag gjort efter att ha druckit vissa typer av cider. Inte heller kände jag mig klumpig, även om jästen säkerligen hade bedövat mina sinnen. Jag hade berusats av en historia, låtit mig tröstas, begränsas och upplösas av den, tills mina sinnen slocknade och jag dignade ned. Jag kallade cidern Gravity, där jag låg med tungt och snurrande huvud, påverkad av jästens vidunderliga ämnesomsättning.
