Hur känns det att vara en svamp?
- 4 min
Merlin Sheldrakes bok Ett sammanvävt liv har hyllats som en magisk ögonöppnare och populärvetenskap på allra högsta nivå. Här bjuder vi på ett smakprov från bokens inledning.
Svampar finns överallt men är lätta att förbise. De finns inom oss och runt omkring oss. De upprätthåller oss och allt vi är beroende av. Samtidigt som du läser det här är svampar i färd med att förändra livets gång, som de har gjort i mer än en miljard år. De äter sten, skapar jord, smälter föroreningar, livnär och dödar växter, överlever i rymden, framkallar syner, producerar mat, tillverkar läkemedel, influerar djurs beteende och påverkar jordens atmosfär. Svampar är en nyckel för att förstå planeten vi bor på, och vårt sätt att tänka, känna och bete oss. Ändå lever de sina liv i stort sett utom synhåll, och över nittio procent av alla svamparter är fortfarande odokumenterade. Ju mer vi lär oss om svampar, desto mindre ter sig begripligt utan dem.
Svampar utgör ett av livets riken – en lika omfattande och myllrande kategori som ”djur” eller ”växter”. Mikroskopiska jäster är svampar, liksom spretiga nätverk av honungsskivlingar (Armillaria), som hör till världens största organismer. Den nuvarande rekordhållaren, i Oregon, väger hundratals ton, breder ut sig över tio kvadratkilometer och är mellan tvåtusen och åttatusen år gammal. Det finns förmodligen många större, äldre exemplar som ännu är oupptäckta.
Många av de mest dramatiska händelserna på jorden har varit – och är än i dag – ett resultat av svampars aktivitet. När växter tog sig upp ur vattnet för omkring femhundra miljoner år sedan var det bara möjligt genom samarbete med svampar, vilka fungerade som deras rotsystem i tiotals miljoner år tills växterna kunde utveckla egna rötter. I dag är mer än nittio procent av alla växter beroende av mykorrhizala svampar – från de grekiska orden för svamp (mykes) och rot (rhiza) – som kan koppla ihop träd i gemensamma nätverk, ibland kallade ”wood wide web”. Denna urgamla förening gav upphov till allt igenkännligt liv på land, vars framtid hänger på växternas och svamparnas fortsatta förmåga att bilda sunda relationer.
Många av de mest dramatiska händelserna på jorden har varit – och är än i dag – ett resultat av svampars aktivitet.
Det må ha varit växter som fick planeten att grönska, men om vi kunde kasta en blick tillbaka till devonperioden, för fyrahundra miljoner år sedan, skulle vi slås av en annan livsform: Prototaxites. De fanns utspridda över landskapet som levande spiror, i många fall högre än ett tvåvåningshus. Inget annat kom ens i närheten av denna storlek: de växter som fanns var inte mer än meterhöga, och inget ryggradsdjur hade ännu tagit steget upp ur vattnet. Små insekter bosatte sig i jättestammarna, där de tuggade ut rum och korridorer. Denna gåtfulla grupp av organismer – som antas ha varit enorma svampar – var de största levande strukturerna på torra land i åtminstone fyrtio miljoner år, tjugo gånger längre än släktet Homo har funnits.
Än i dag grundas nya ekosystem på land av svampar. När vulkaniska öar uppkommer eller glaciärer drar sig tillbaka och blottar kala klippor, är lavar – en förening av svampar och alger eller bakterier – de första organismer som etablerar sig och börjar framställa den jord i vilken växter sedan slår rot. I mer välutvecklade ekosystem skulle jorden snabbt sköljas bort av regn om den inte hålls samman av ett tätt nät av svampvävnad. Det finns inte många platser i världen där svampar saknas: frÅn djupa sediment på havsbottnen, öknarnas ytor och frusna dalgångar i Antarktis till våra inälvor och kroppsöppningar. Tiotals till hundratals arter kan finnas i en enda växts blad och stjälkar. Dessa svampar är invävda mellan växternas celler i en tät brokad och bidrar till att försvara växterna mot sjukdomar. Ingen växt som lever under naturliga förhållanden har påträffats utan dessa svampar; de är en del av växten i lika hög grad som dess blad eller rötter.
Svamparnas förmåga att frodas i så många olika sorters livsmiljöer beror på deras mångskiftande metaboliska förmågor. Metabolism är den kemiska omvandlingens konst. Svampar är metaboliska mästare, enormt uppfinningsrika när det gäller att utforska, rota fram och återvinna; bara bakterier kan mäta sig med deras förmågor på detta område. Med hjälp av cocktails av kraftfulla enzymer och syror kan svampar bryta ned några av vår planets mest motståndskraftiga ämnen, från lignin, träets hårdaste beståndsdel, till sten, råolja, polyuretanplast och sprängämnet TNT. Inte många miljöer år för extrema för dem. En art som isolerats från gruvavfall hör till de mest strålningsresistenta organismer som någonsin upptäckts och skulle kunna bidra till att rensa platser från kärnavfall. Kärnreaktorn som sprängdes i Tjernobyl hyser en stor population av sådana svampar. Ett antal av dessa strålningståliga arter växer till och med i riktning mot radioaktivt ”heta” partiklar och verkar kunna utnyttja strålningen som en energikälla, ungefär som växter använder den energi som finns i solljus.