Knausgårds minne
- 11 min
”Hade han verkligen ett gevär? Det är så jag minns det.”
Varför skrev Knausgård Min Kamp? Det är en fråga som jag tänker på när jag läst igenom alla tusentals sidor av hans roman. Och det är inte bara den frågan som snurrar i mitt huvud. Jag undrar lika mycket varför jag tycker den är så bra, om jag till och med kunde ha skrivit samma bok själv och om jag skulle gilla honom om vi träffades. Som många andra undrar jag också om han måste vara så självutlämnande. De sex böcker som ingår i Min Kamp ger fler frågor än jag brukar ha efter att ha läst en bok.
Boksviten är ett stort minnesprojekt där inga detaljer är för små för att vara med. Det handlar om blöjbyten under några frustrerande småbarnsår, om uppväxten på det norska 70-talet, om tonårens alla till synes livsavgörande val och tiden när Knausgård ville, men inte förmådde, bli författare. I boken förvandlas en nästan likadan tågluff som jag själv gjorde vid samma tid till bra litteratur och beskrivningar av dagislämningar blir dramatiska sidvändare.
Jag känner igen mig i barndomens miljöer, tonårens känslosvall och i småbarnsförälderns oceaner av dötid. Och jag är inte ensam om det. De flesta har liknande upplevelser. Vi lever trots allt likartade liv och samma scener spelas upp i tusentals familjer varje dag. Knausgårds minnen är egentligen allmängiltiga, men ändå inte tråkiga att läsa om. Det blir inte ens tråkigt när han framställer sig som helt normal. Han beskriver gärna hur vanlig han är, hur han egentligen helst spelar fotboll och tittar på tv med en öl i handen. Alla har upplevt samma saker som Knausgård, men det finns inga bra historier utan något problem. Hela Min Kamp kretsar runt den stramt elake och senare alkoholiserade pappan. Det handlar om en pojke som växer upp och är rädd varje dag och det inverkar på alla andra dagar i hans liv upp i vuxen ålder.
***
Jag kan inte säga varför jag så totalt har sugits in den här boken och låtit Knausgård bestämma vad jag ska tänka på under de senaste månaderna av mitt liv. Är det för att han är en skicklig berättare eller för att jag känner igen mig i så mycket? Är det för den befriande känslan när någon säger som det egentligen är?
Boken är en färd in i mig själv lika mycket som i Knausgårds liv. Det väcker frågor som jag inte ställt mig själv eller som jag helt glömt bort. Den väcker känslan av frihet och äventyr som jag upplevde som barn och jag blir fångad när jag läser om barndomens magi och elakheter, triumfer och nederlag, förväntningar och besvikelser.
Kan det vara att allt är självupplevt som gör boken bra? Att jag tycker bättre om det som hänt än påhittade historier? Eller är det alla privata detaljer som lockar mig? Att jag får läsa berättelser om en familjs innersta hemligheter? Knausgård är hänsynslös mot alla och allra mest sig själv när han skriver självförnedrande om cykelstölder, skolk och otrohet. Det är många plågsamma historier och jag sitter med käkarna sammanpressade när jag läser om hans självförakt. Ofta är det ömkansvärt, samtidigt som han minst av allt vill att man ska tycka synd om honom.
Om några år kommer jag bara ihåg känslan av att det var en bra bok. En bok som jag levt med under flera månader och som antagligen förändrat mig, jag vet bara inte hur. För Knausgård innebär det någonting helt annat. Han skriver i slutet av boken att han inte längre är författare. Ända sedan tonåren har hans enda tanke varit att bli författare för att kunna röra vid människors känslor på samma sätt som musik kan. Under många år då han inte får något skrivet var det bara den obrutna viljan att bli författare som alls visade att han också verkligen var en. Till slut blev han en historieberättare och gav ut böcker, men det är han alltså inte längre.
***
Han skriver boken för att han måste. När han sätter sig och börjar skriva en februarikväll 2008 efter att barnen gått och lagt sig tar det 3500 sidor innan han lägger ned pennan. Då har han förändrats som människa. Hela bokserien är en ingivelse som han följer hela vägen till sista ordet är skrivet. Allt handlar om hans pappa, men varför han måste skriva om alla minnen tror jag inte han vet. Det är inte bara för att berätta, som när man pratar av sig och det känns skönt efteråt. Det är inte heller nostalgins behag han vill åt. Det finns en annan orsak.
Det handlar inte heller om igenkänning och bekräftelse. Det handlar inte om att underhålla och fånga uppmärksamhet genom att spela på känslor, även om han lyckas bra med det. Det handlar inte om vanlig storytelling som förströelse och det är knappast någon arketypisk berättelse han har skrivit – om det finns några sådana. Hela boken går emot all berättarteknik där transportsträckorna ska klippas bort för att undvika dötid. Boken hade ändå fått godkänt på en skrivarkurs. För den handlar om kärlek och sex, om rädslan för döden, livets utmaningar och makten över sitt eget liv. Alla detaljer i berättelsen har dessa eviga teman som bakgrund.
Knausgård är ute efter sanningen och det är därför han skriver boken. Det handlar om sanningen om det sociala livet och där är abstraktioner inte viktiga. Bara det direkta mötet har någon betydelse och det är därför vi får vara med om det superrealistiska berättandet som i sista bandet blir ultrahyperrealistiskt. Det finns inga stora svep eller sammanfattningar. Inga tolkningar och analyser. Bara sjok av vardagsliv där ingenting är obetydligt, men där trivialiteterna ändå är elektriska. Precis allt läggs fram. Det är en självbiografi, men den saknar tillrättalägganden, retuscheringar och korrektioner.
Vad ska jag tro om alla andra självbiografier och memoarer när jag läst den här? De flesta självbiografier innehåller ungefär samma berättartekniska vändningar som en vanlig roman. De handlar om att utkämpa och vinna en kamp, ofta om fantastiska känslomässiga och dramatiska händelser som drabbar författaren och återkallelser av pikanta detaljer i konversationer som skedde decennier tillbaka i tiden. Självbiografier är spännande, men knappast sanna. Och långt ifrån uppriktiga.
Vanliga självbiografier visar hur egennyttan hos ett minne avgör om det återger en händelse korrekt eller inte. Minnet är pragmatiskt och gör sin värd till lags, det är ombytligt och förställer sig. Man får aldrig själv bestämma vad som är sant och inte. Så skriver Knausgård om minnet och det stämmer bra med forskningen.
Vad säger det om vår egen livshistoria? Vår livshistoria är den vi är. Den är vår identitet, men den är inte objektiv. Den handlar om hur vi hamnade där vi är, varifrån vi kom och vart vi är på väg. En förklaring till att vi gör om vår livshistoria är att vi förbättrar bilden av oss själva. De flesta tycker att de är smartare, mer socialt kompetenta och attraktiva än andra. I verkligheten är det ju bara exakt hälften av oss som är det.
Knausgårds livshistoria visar ingenting alls av en självförhärligande bild. Han kallar livshistorien för ödet och det borde betyda att något är förutbestämt. Minnena förvandlar hans liv till ett öde och förklarar varför han är där han är.
Men Knausgård har dåligt minne, det skriver han själv. Ändå ger han sig in i ett enormt stort och svårt minnesprojekt som måste ha varit slitsamt. Under tiden som han skriver frågar han sig fler gånger om han minns rätt. Var det verkligen som han kom ihåg saken? Det förflutna är vagt och spöklikt med få detaljer och han kommer inte alltid ihåg vad alla sa eller vad som hänt, men minnena av atmosfärer, stämningar, rum och landskap har fäst sig bra.
Självklart kan man inte komma ihåg att man köpte en grahamslimpa, en påse Ali kaffe och en ask Earl Grey-te för tjugo år sedan. Hela boken har en precision i återgivandet som är helt omöjlig. Särskilt som Knausgård brände upp sina dagböcker där det skulle ha kunnat stå. Men det kunde mycket väl ha sett ut precis så i en varukorg för en artonårig lärarvikarie i Nordnorge.
Knausgård erkänner – han erkänner ju allt – att han ger gestalt åt vaga minnen och hittar på dialoger som är sannolika.
Det är inte minnena i sig som är viktiga och Knausgård vet att han inte kan lita på sina minnen. Han skriver att så fort man skriver om ett minne så förändras det. Minnena förändras varje gång man tänker på dem. De befästs, redigeras och omskapas efter bärarens behov. Den tekniska benämningen för det här fenomenet är rekonsolidering.
Berättelserna är inte helt sanna, men han vill nå så nära som möjligt för att nå en annan sanning. Det som skrivs ska ha hänt, om än inte exakt i minsta detalj. Min Kamp är berättelsen utan fiktion. Jag skulle tro att Knausgård inte ens skulle gå med på att kalla det för autofiktion. Det finns inget kreativt moment i berättelsen. Inget nytt eller påhittat. Allting har hänt och det är hela poängen.
Boken är något så ovanligt som en jakt efter det som finns längst inne. Något så omodernt som att finna en essens. Det är den sanningen han vill åt. Knausgård citerar den ryske litteraturvetaren Viktor Sjklovskij som skriver: ”Så går hela livet förlorat och förvandlas till intet. Automatiseringen förtär föremål, möbler, hustru och skräck för kriget. Men det är just för att återställa förnimmelsen av livet, för att känna tingen, för att visa att stenen är en sten, som det finns detta som kallas konst”. När vi inte stannar upp och betraktar något så försvinner det i vår vardagliga och vanemässiga syn på saker och andra människor. Kanske är det just det som beskrivningen av vardagslivets alla detaljer syftar till. Att se saker och samspelet mellan människor på nytt. För både Sjklovskij och Knausgård är det då konst skapas.
***
Varför skrev Knausgård sin bok? Han vill trots allt åt berättelsens sug och han vill fånga oss med känslorna som väcks när vi läser, men mest av allt vill han skapa konst och nå fram till det sociala livets kärna. Han vill få oss att se gamla saker med nya ögon.
Minnena av det vi upplevt själva, hört eller läst om är kreativitetens råmaterial. De är föreställningsförmågans horisont och av dem skapar vi konst och vetenskap. Utan erfarenheter kan vi inte skapa. Utan minnen, ingen kreativitet.
Vad kan man berätta när man förbränt alla minnen? Finns det någonting att skriva om då eller har Knausgård kommit till berättandets nollpunkt. En plats där det inte finns mer att skriva. Är det därför han kan säga att han inte längre är författare, när han till slut kastat alla minnen över bord?
Jag tror att minnena har förlorat sitt inflytande över honom. När han återkallat sina minnen har han kanske inte kommit undan sitt öde, men han har i alla fall ändrat på det.