Vad kannibaliska mormonvårtbitare säger oss om oss själva
- 10 min
Följande text är ett utdrag ur Näringskompassen av vetenskapsjournalisten Bas Kast – något så ovanligt som en hälsobok som utsetts till årets vetenskapsbok i hemlandet Tyskland.
År 2001 drog sig några vänner från Oxford i England tillbaka för en vecka till en alphydda i södra delen av Schweiziska alperna. Sällskapet hade inte begett sig till idyllen för att vandra eller åka skidor, nej, de hade kommit för att äta.
I semesterhuset väntade dem alla en överdådig buffé. Sedan började en pilotstudie som blivit till en milstolpe i överviktsforskningens historia. Resultaten är avgörande för alla som effektivt (läs: om möjligt utan alltför stora hungerkänslor) vill minska i vikt. Att resultaten hittills i stort sett ignorerats av allmänheten och också av flertalet näringsexperter, beror sannolikt på att studien utfördes av två forskare som sannerligen inte tillhör näringsforskarnas klassiska skrå. Det är de australiensiska insektsforskarna Stephen Simpson och David Raubenheimer. Vadå, insektsforskare? Ska det vara relevant för min diet? Till och med mycket relevant.
Varför i hela friden gör de så? frågade sig Simpson.
Då kör vi: Under sina observationer av insekter upptäckte Simpson och Raubenheimer något märkligt. Principen de upptäckte ska jag beskriva genom exempel på mormonvårtbitarens beteende, vilket studerades noggrant av Simpson.[i]
Mormonvårtbitaren är mörkbrun och stor som en tumme. På samma sätt som de ökända vårtbitarna och deras släktingar bland gräshopporna drar även miljontals mormonvårtbitare på våren fram över landet (med en hastighet av en till två kilometer om dagen), i detta fall över gräsmarkerna i västra USA. Varför i hela friden gör de så? frågade sig Simpson.
För insektsexperten stod det klart att det var hunger som satte djuren i rörelse. Det egendomliga var att till skillnad från andra, liknande skadedjur lämnar mormonvårtbitarens framfart aldrig ett kalätet landskap efter sig. ”Faktiskt är det ofta svårt att säga om en svärm nyss har marscherat fram genom ett område”, konstaterade den förbluffade Simpson.[ii] Insekterna anländer och kryper iväg för att söka efter föda, men av gåtfulla skäl låter de gräset som de passerar ligga kvar. Varför gör de så? Vad letar de efter?
Simpson blev extra intresserad när han upptäckte att vårtbitarna under sin framfart åt oavbrutet om än ganska selektivt. Till exempel försåg de sig gärna av maskrosor och blad hos baljväxter, de tuggade i sig kadaver och spillning och inte minst: varandra.
Hos invånarna i delstater som Utah och Idaho har mormonvårtbitarens kannibalism blivit smått legendarisk därför att den har blivit till en pålitlig störningsfaktor för biltrafiken. Om en vårtbitare blir överkörd när den korsar vägen, skyndar genast medkännande artfränder dit och kastar sig över sin bortgångna kamrat, för att i sin tur bli tillplattade av ett bildäck, vilket lockar till sig nästa våg av artfränder och så vidare tills förödelsen är total.
Det var då forskaren började ana något och han gjorde ett experiment för att undersöka saken närmare. Simpson gjorde i ordning fyra små skålar med pulvriserad näring, som bestod av antingen protein, kolhydrater eller en blandning av båda. Den fjärde var en kontrollskål; den innehöll varken kolhydrater eller protein, utan bara fibrer, vitaminer och salt. Forskaren placerade ut skålarna mitt i mormonvårtbitarnas marschväg och väntade med spänning på vad som skulle hända.
Det visade sig att insekterna inte var särskilt intresserade av de rena kolhydraterna, trots att de i naturen gärna äter kolhydrater. Däremot flockades alla antingen kring skålen med kolhydrater som berikats med protein – men ännu hellre kring skålen med högvärdigt, ”outspätt” protein. Översatt till livsmedel kan man säga att alla kastade sig över steken i stället för potatisen.
de proteinsugna kannibalkollegerna flåsar dem i nacken
Därmed var Simpsons föraning bekräftad. Mormonvårtbitaren var inte bara hungrig, utan den hade ett särskilt sug efter protein. Och vilken är den mest välsmakande proteinkällan i en svärm vårtbitare? Just det: grannen. Därför frossade insekterna så gärna på varandra.
För insektsforskaren tonade sakta men säkert helhetsbilden fram: Mormonvårtbitarna sluter sig samman i stora grupper, vilket ger dem ett visst skydd mot fiender (som å sin sida inte har något emot en kravlande proteinkaka). Med sin förkärlek för protein kastar de sig först i massor över proteinkällorna i närmiljön tills de uttömt dem helt. Sedan börjar den stora vandringen i en desperat jakt efter mer protein. Det som driver insekterna framåt är inte bara proteinkällan som hägrar i fjärran, utan också de proteinsugna kannibalkollegerna som flåsar dem i nacken. På olika sätt är således begäret efter protein själva motorn i massförflyttningen.
Insektsforskaren Simpson hade å ena sidan gjort en synnerligen märklig, för att inte säga makaber upptäckt. Å den andra visar det sig att mormonvårtbitaren inte är så exotisk som den verkar, åtminstone vad gäller dess ihållande aptit på protein. Gräver man djupare i litteraturen märker man snart att många djur beter sig på liknande sätt. Kort och gott kan man tala om en artövergripande, närapå universell ”proteineffekt”. Denna kan en smula tillspetsat beskrivas så här: Ett djur söker inte blint efter energi, det vill säga rena kalorier. Tvärtom är det hungrigt och söker efter föda ända tills dess specifika proteinbehov är fyllt.
I vår kost ingår tre ämnen som ger oss energi och kalorier: kolhydrater, fetter och protein. Egentligen borde man dessutom räkna med alkohol som också levererar energi – andra ämnen som vatten, salt och vitaminer är visserligen nödvändiga för överlevnad, men innehåller inga kalorier som kan förbrännas. Särskilt kolhydraterna men också många fetter fungerar i första hand som energileverantörer. (Längre fram ska vi se att det är något mer invecklat för vissa fetter.)
den som under en längre tid avstår från protein dör helt enkelt
Proteiner är däremot ett egendomligt specialfall. Visserligen är även de energibärare men används i första hand till att bygga upp kroppen, vilket omfattar allt från muskelvävnad till immunsystemet. Det förklarar ena sidan av proteineffekten: det absoluta begäret efter detta mycket speciella byggmaterial (den som under en längre tid avstår från protein dör helt enkelt). För att beskriva det med hjälp av en bild: När man bygger ett hus behövs så klart energi till maskinerna, det vill säga elektricitet. I princip kan man elda med träbjälkarna till taket eller med parkettgolvet och använda värmen till energi, vilket förstås inte skulle vara särskilt ekonomiskt eftersom byggmaterialen också behövs som strukturelement i huset man bygger. Proteiner är kroppens strukturelement. Utan detta fundamentala material kan ingen kropp byggas upp och underhållas (i denna förenklade bild motsvarar kolhydrater och fetter ungefär två utbytbara elkällor). Ett visst minimum av protein är således livsviktigt. Det är den ena sidan av saken.
Och så kommer den andra sidan. Hos proteinerna gäller nämligen också det omvända förhållandet, vilket ger dem en särställning: Så snart ett djur har tillgodosett sitt proteinbehov slutar det vanligen äta, något som långt ifrån alltid är fallet med kolhydrater och fetter. Det är alltså mycket lättare att sätta i sig för mycket av kolhydrater och fetter. För att på nytt använda en bild: När det finns tillräckligt med byggmaterial är det ingen vits med att proppa igen byggplatsen med ännu mer material. Däremot kan man så gott som aldrig få för mycket el.
Ämnesomsättningstekniskt hänger detta samman med att kroppen inte kan lagra överskottsprotein lika effektivt som kolhydrater och fetter. Dessa kan däremot lagras i särskilda former som glykogen (lagrade kolhydrater) och triglycerider (lagrade fetter). I vid bemärkelse skulle man kunna kalla våra muskler för lagringsformen av protein, men som bekant väntar vår hjärtmuskel inte på att ”förbrännas” för att förse oss med energi, även om detta kan inträffa i nödfall, det vill säga vid svält. Men i vanliga fall ”bränner” kroppen inte upp sina värdefulla muskler. I första hand används kolhydrat- och fettreserverna.
Har även vi människor ett specifikt proteinbegär som styr vår hunger och därmed vårt ätbeteende?
Kort sammanfattning: Hos många djur är proteintillförseln strängt reglerad. De vill varken äta för lite eller för mycket protein. De båda andra energileverantörerna – kolhydrater och fetter – är inte lika viktiga för att kontrollera ätande, alltså hungern. Naturligtvis spelar de också en roll, men de är underordnade proteineffekten. Denna förekommer i stora delar av djurvärlden och finns hos möss, råttor och spindlar, hos fiskar, fåglar, grisar och till och med hos icke-mänskliga primater som babianer och orangutanger. Och vem vet, kanske genomsyrar den också oss mänskliga primater? Har även vi människor ett specifikt proteinbegär som styr vår hunger och därmed vårt ätbeteende?
När de frågade sig detta hade Simpson och Raubenheimer redan varit verksamma vid Oxford University en längre tid. Där stötte forskarteamet en dag ihop med en klipsk zoologistuderande, Rachel Batley. Och här grep slumpen in. Batleys föräldrar hade det perfekta medlet för att komma underfund med hur det låg till med proteineffekten hos arten Homo sapiens: en alphydda i Schweiziska alperna.
Inte förrän vi mättat vår proteinhunger slutar vi äta
Buffén i alphyddan innehöll allt en hungrig person kunde önska sig – åtminstone de två första dagarna. Vid frukosten dukades det fram müsli och baguetter, det fanns croissanter, skinka, melon, plommon och flera andra frukter. Lunchen bjöd på allt från bröd med camembert till tonfisk, sallad och yoghurt. Inte heller vid middagen fattades något: Man kunde välja mellan fisk, kyckling, couscous, potatis och bönor, det fanns fläsk, ris och grönsaker i riklig mängd, och till efterrätt frestade bland annat en mandelkaka. Försökskaninerna – de var tio stycken, det var som sagt en första, liten studie – fick äta så mycket de ville. Men först måste de låta Rachel Batley väga portionerna och de fick inte byta med varandra. På så sätt hade Batley järnkoll på vem som åt hur mycket av vad.
På tredje och fjärde dagen började det egentliga experimentet. Deltagarna delades in i två grupper, den ”proteinrika” och den ”proteinfattiga”. Det betydde att det fanns två mycket olika buffébord under de båda dagarna. Bord 1 fick bara användas av den proteinrika gruppen, och där fanns kyckling, fläskfilé, skinka, lax och annan fisk, yoghurt, ost, mjölk och andra proteinhaltiga livsmedel. På bord 2 fanns ett proteinfattigt urval av croissanter, våfflor, pasta, potatis, couscous, frukt, grönsaker, apelsinjuice och vatten (vatten fanns alltid för alla). Än en gång fick alla äta tills de var mätta.
Till sist följde ytterligare två dagar med ett gemensamt bord, och alla fick som tidigare välja fritt från hela buffén. Därmed var datainsamlingen färdig.
När Simpson och Raubenheimer senare var på plats i Berlin för att utvärdera de forskningsdata som studenten Rachel Batley så noggrant hade protokollfört, kom det första experimentella belägget för att människor i viss utsträckning beter sig som migrerande mormonvårtbitare, även om de oftast är aningen mer civiliserade. Även vi styrs av den universella proteineffekten. Även vi äter tills vår proteinhunger är stillad.
[i]. Simpson et al. (2006), personlig kommunikation.
[ii]. Tillsammans med kollegan David Raubenheimer i: Simpson & Raubenheimer (2012).