SPORTLOVET
- 3 min
16–23 februari
Min familj och jag åker E4:an norrut från Uppsala och svänger i Sundsvall av mot Trondheim och Åre.
Även i den här riktningen är det uppenbart att vintern i Sverige är ovanligt mild och grå och det är först i slutet av vår resa som marken börjar bli snötäckt.
Klimatförändringarna har blivit så uppenbara att jag inte kan låta bli att undra hur länge det kommer att vara möjligt att åka till Åre på sportlovet för skidsemester. Det är den 16 februari och tredje året i rad vi åker upp under vecka 8, då Uppsala har sportlov. Att det är just den veckan tycker jag är en välsignelse – om sju dagar kommer stockholmarna och då blir köerna långa och restaurangerna fullbokade. Den här gången har vi hyrt en stuga i Tegefjäll – precis vid barnbacken och behagligt långt ifrån partyprissarna.
Veckan är aktiv men samtidigt lugn och fridfull.
Veckan är aktiv men samtidigt lugn och fridfull. Den får mig att släppa bevakningen av coronaviruset, och det gör mig gott med lite tid ifrån nyhetsflödet. Under flera veckor har jag överhuvudtaget inte kunnat slita mig från rapporteringen, och varje morgon läser jag de uppdaterade siffrorna från Asien över antalet nyinsjuknade och döda. Mitt kontrollbehov har gett upphov till en konstant jakt på ny information, och mobilen som hjälper mig att hålla koll har nästan vuxit fast i handen. Min man och barnen klagar, men jag skyller på jobbet.
Nu är mobilskärmen ersatt med blå himmel och vita backar. Hela dagarna är vi ute och åker, och den övriga tiden håller vi oss mest får oss själva. En dag gör vi dock misstaget att besöka en restaurang i Rödkullen som, trots att vi försökt undvika lunchruschen, är helt fullproppad av allt från ungdomsgäng, förälskade par och barnfamiljer. Vi tränger in oss i ett hörn och delar bord med ett annat sällskap.
På nätterna sover jag gott – utmattad efter åkningen och av att tillbringa mycket mer tid utomhus än jag gjort de senaste månaderna. Vissa kvällar promenerar jag uppför vägen som slingrar sig mot toppen och ser hur himlen färgas rosa vid skymning.
Jag känner mig mer harmonisk än jag gjort på länge.
De senaste åren har jag jobbat väldigt intensivt – förutom arbetet vid Karolinska Institutet har jag skrivit böcker och regelbundet publicerat artiklar, medverkat och programlett i tv, spelat in poddar och rest över hela Sverige för att hålla föreläsningar. Jag har förmodligen varit nära den ökända väggen, och även om jag lyckats hålla igång känns det som om mycket av glädjen jag tidigare känt för mitt arbete försvunnit.
Emma Frans låter väl som ett klockrent namn på en deckardrottning?
När jag är i Åre på sportlovet börjar jag fantisera om ett annat liv – att flytta upp och tillbringa dagarna i backen istället för framför datorn eller telefonen. Jag inser såklart att jag inte skulle stå ut med mitt ”nya liv” särskilt länge. Anledningen till att mitt liv ser ut som det gör är att jag trots allt gillar mitt jobb. Ibland blir det bara lite för mycket. Men jag tillåter mig ändå att dagdrömma. Kanske borde jag flytta ut på landet och börja skriva deckare? Emma Frans låter väl som ett klockrent namn på en deckardrottning?
Veckan efter åker vi tillbaka till Uppsala, och Åre invaderas istället av sportlovsfirare från Stockholm vilkas ledighet som vanligt infaller vecka 9. Men stockholmarna åker inte bara till Åre – de åker ut i hela världen. Utlandssemestrar har på kort tid blivit något av en mänsklig, eller i alla fall svensk, rättighet. Många åker till norra Italien på skidsemester, och dessa resor sammanfaller olyckligtvis med rapporter om omfattande smitta i just dessa delar av världen. Bland annat har prenumeranter på Dagens Nyheter åkt ner med ett så kallat ”klimattåg”.
På Twitter skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski:
”Nu går fullsatt DN-tåg med 400 läsare mot alperna och Venedig, första persontåget som kör hela vägen utan byte från Sverige till Tyskland över broarna i Danmark. Påstods vara ’omöjligt’. Nu gör vi det!”