Tagg: corona

DAG NOLL

  • 5 min

Ett utdrag ur Emma Frans bok Alla tvättar händerna — Min berättelse från året då alla skyllde på varandra.

26 mars

Svenskarna har lärt sig en hel del epidemiologiska begrepp under coronakrisen, och nu har ett uttryck blivit aktuellt – Dag noll.

_________________________________________________

☐ Vad är Dag noll?

☑ Det är den dag då kurvan över antalet personer i behov av vård börjar stiga brant, och det verkar som om den dagen kan vara här nu. Åtminstone i Stockholm där vi ser en ordentlig ökning av antalet personer som behöver intensivvård. Att patienterna är i behov av vård under lång tid, och därför ligger kvar länge på sjukhus, är en ytterligare aspekt som gör att belastningen på vården snabbt ökar.

_________________________________________________

Är åtgärderna som nu införts tillräckliga för att bromsa ökningstakten?

Det lär dröja innan vi har svaret på den frågan. Inkubationstiden – alltså tiden från smittotillfället till symtom – har uppskattats vara i genomsnitt fem dagar, och det dröjer ytterligare en eller ett par veckor innan den smittade blir så pass sjuk att hon eller han läggs in på intensiven. Smittspridningen idag återspeglas inte i statistiken förrän om flera veckor, och det är ytterligare en anledning till att min frustration över den begränsade testkapaciteten fortsätter.

Jag inleder dagen med ett distansmöte, men jag har svårt att koncentrera mig. Det enda jag tänker på är situationen inom sjukvården.

Det är inte för att mötet är ointressant – vi diskuterar demokratifrågor i den kommitté där jag deltar i rollen som demokratiambassadör. Dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke ringde upp mig för ett par år sedan och erbjöd mig uppdraget. Åtagandet kändes intressant, och det personliga samtalet från den charmiga ministern bidrog också till att jag tackade ja.

Demokratifrågan är mer aktuell än någonsin – vi ser redan tecken på hur coronakrisen används av auktoritära ledare för att inskränka mänskliga rättigheter och utöka den egna makten. Frågan känns dock inte lika akut som den eventuella sjukvårdskollapsen, och även jag har uppenbarligen svårt att fokusera på de långsiktiga problemen.

Det enda jag tänker på är situationen inom sjukvården.

Jag imponeras av de övriga i kommittén som faktiskt lyckats ställa om trots läget, och jobbar på med samma frågor som innan covid-19. Själv verkar jag inte alls kunna fokusera på något annat än den pågående krisen.

Eftermiddagen är intensiv: jag spelar in två förklarande filmer för SVT – den ena om varför det är viktigt för äldre att minska sina sociala kontakter och hur vi yngre människor kan hjälpa dem, och i den andra ska jag förklara begreppet ”flockimmunitet”. Efter det gästar jag ett UR-program som nyligen dragit igång och som syftar till att hjälpa elever som sköter sin skolgång på distans.

Programmet leds av min poddpartner Maja Åström och går ut på att intervjua olika ”experter”. Själv är jag där i rollen som expert på falska nyheter i coronans tid.

Maja berättar att hon precis sett Anders Tegnell cykla utan hjälm, dessutom medan han pratade i mobiltelefon. Hon säger, delvis skämtsamt, att hon tycker att han borde vara mer rädd om sig eftersom han är Sveriges viktigaste person just nu.

När inspelningen är klar skyndar jag iväg till TV4. ännu en gång har kanalen bestämt sig för att sända ett extrainsatt coronaprogram, och idag får jag och Björn Olsen sällskap av Johan von Schreeb. I programmet förklarar jag bland annat begreppet ”Dag noll”.

Anders Tegnell som cyklar runt mellan mediestudior och presskonferenser i Stockholm är en bild som präglar den här våren. Filip och Fredriks podd uppmärksammar hur Tegnell i ösregnet cyklar Vasagatan upp mot Folkhälsomyndighetens lokaler vid Karolinska Institutet på en oväxlad cykel. De hakar upp sig på det prestigelösa i att ha en oväxlad cykel och hur mycket det säger om Sveriges statsepidemiolog.

Och för all del, hans motsvarighet i andra länder åker förmodligen i nyångade limousiner. Maja har inte hakat upp sig på ifall cykeln hade växlar eller inte, istället noterar hon riskbeteendet – att han cyklade samtidigt som han pratade i mobiltelefon och att han inte bar någon cykelhjälm.

Hobbypsykologen inom mig börjar fundera på ifall detta beteende säger något om Tegnells syn på risker?

I Sverige är det sedan den 1 februari 2018 förbjudet att tala i en handhållen mobiltelefon, skicka sms eller uppdatera sina sociala medier vid färd på väg med motordrivet fordon. En handhållen telefon tar vår uppmärksamhet i anspråk och begränsar också vår motorik, vilket såklart kan vara förödande när vi är ute i trafiken. Båda dessa aspekter borde även påverka den som färdas i trafiken på en cykel, men när Tegnell vinglade fram på sin cykel bröt han inte mot några regler. I andra länder finns det förbud mot att cykla och prata i mobiltelefon, men inte i Sverige.

Det finns inte heller några lagar som tvingar personer från 15 år att använda cykelhjälm, även om frågan länge diskuterats.

Förespråkare av en hjälmlag bedömer att mer än hälften av de cyklister som dör i trafiken skulle ha överlevt om de använt hjälm.

Motståndarna menar att denna typ av lag skulle minska cyklandet och därmed skada folkhälsan.

Att Tegnell väljer bort cykelhjälmen signalerar i min värld att han hör till den skola som inte tycker att man ska stirra sig blind på en enskild risk, och att hårda regler visserligen kan minska en viss typ av dödsfall – men att de sker på bekostnad av andra aspekter av folkhälsan. Eller så överanalyserar jag det hela. Kanske hade han bara glömt hjälmen hemma just den dagen.

Taggar:

SPORTLOVET

  • 3 min

16–23 februari

 

Min familj och jag åker E4:an norrut från Uppsala och svänger i Sundsvall av mot Trondheim och Åre.
Även i den här riktningen är det uppenbart att vintern i Sverige är ovanligt mild och grå och det är först i slutet av vår resa som marken börjar bli snötäckt.
Klimatförändringarna har blivit så uppenbara att jag inte kan låta bli att undra hur länge det kommer att vara möjligt att åka till Åre på sportlovet för skidsemester. Det är den 16 februari och tredje året i rad vi åker upp under vecka 8, då Uppsala har sportlov. Att det är just den veckan tycker jag är en välsignelse – om sju dagar kommer stockholmarna och då blir köerna långa och restaurangerna fullbokade. Den här gången har vi hyrt en stuga i Tegefjäll – precis vid barnbacken och behagligt långt ifrån partyprissarna.

Veckan är aktiv men samtidigt lugn och fridfull.

Veckan är aktiv men samtidigt lugn och fridfull. Den får mig att släppa bevakningen av coronaviruset, och det gör mig gott med lite tid ifrån nyhetsflödet. Under flera veckor har jag överhuvudtaget inte kunnat slita mig från rapporteringen, och varje morgon läser jag de uppdaterade siffrorna från Asien över antalet nyinsjuknade och döda. Mitt kontrollbehov har gett upphov till en konstant jakt på ny information, och mobilen som hjälper mig att hålla koll har nästan vuxit fast i handen. Min man och barnen klagar, men jag skyller på jobbet.
Nu är mobilskärmen ersatt med blå himmel och vita backar. Hela dagarna är vi ute och åker, och den övriga tiden håller vi oss mest får oss själva. En dag gör vi dock misstaget att besöka en restaurang i Rödkullen som, trots att vi försökt undvika lunchruschen, är helt fullproppad av allt från ungdomsgäng, förälskade par och barnfamiljer. Vi tränger in oss i ett hörn och delar bord med ett annat sällskap.

På nätterna sover jag gott – utmattad efter åkningen och av att tillbringa mycket mer tid utomhus än jag gjort de senaste månaderna. Vissa kvällar promenerar jag uppför vägen som slingrar sig mot toppen och ser hur himlen färgas rosa vid skymning.
Jag känner mig mer harmonisk än jag gjort på länge.
De senaste åren har jag jobbat väldigt intensivt – förutom arbetet vid Karolinska Institutet har jag skrivit böcker och regelbundet publicerat artiklar, medverkat och programlett i tv, spelat in poddar och rest över hela Sverige för att hålla föreläsningar. Jag har förmodligen varit nära den ökända väggen, och även om jag lyckats hålla igång känns det som om mycket av glädjen jag tidigare känt för mitt arbete försvunnit.

Emma Frans låter väl som ett klockrent namn på en deckardrottning?

När jag är i Åre på sportlovet börjar jag fantisera om ett annat liv – att flytta upp och tillbringa dagarna i backen istället för framför datorn eller telefonen. Jag inser såklart att jag inte skulle stå ut med mitt ”nya liv” särskilt länge. Anledningen till att mitt liv ser ut som det gör är att jag trots allt gillar mitt jobb. Ibland blir det bara lite för mycket. Men jag tillåter mig ändå att dagdrömma. Kanske borde jag flytta ut på landet och börja skriva deckare? Emma Frans låter väl som ett klockrent namn på en deckardrottning?

Veckan efter åker vi tillbaka till Uppsala, och Åre invaderas istället av sportlovsfirare från Stockholm vilkas ledighet som vanligt infaller vecka 9. Men stockholmarna åker inte bara till Åre – de åker ut i hela världen. Utlandssemestrar har på kort tid blivit något av en mänsklig, eller i alla fall svensk, rättighet. Många åker till norra Italien på skidsemester, och dessa resor sammanfaller olyckligtvis med rapporter om omfattande smitta i just dessa delar av världen. Bland annat har prenumeranter på Dagens Nyheter åkt ner med ett så kallat ”klimattåg”.
På Twitter skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski:
”Nu går fullsatt DN-tåg med 400 läsare mot alperna och Venedig, första persontåget som kör hela vägen utan byte från Sverige till Tyskland över broarna i Danmark. Påstods vara ’omöjligt’. Nu gör vi det!”

Taggar: