Hur föreställer man sig ett massutdöende?

  • 9 min

Patrik Svenssons förord till Elizabeth Kolberts Det sjätte utdöendet placerar författarens gärning i en tydlig tradition från klassiska och inflytelserika Tyst vår av Rachel Carson, en person som inspirerade honom djupt i arbetet med Ålevangeliet.

Hur föreställer man sig ett massutdöende? Det är som om begreppet i sig själv undandrar sig vår förståelse. Det är för abstrakt, för stort, alldeles för overkligt.
Overkligt framförallt, naturligtvis, eftersom vi saknar erfarenhet av det.
Ingen människa har genom vår närmare tvåhundratusen år långa historia kunnat vittna om upplevelsen av ett massutdöende. Ingen generation av alla som föregått vår har varit med om så drastiska förändringar i jordens liv och artbestånd.
Att arter dör ut är förvisso en del av evolutionens naturliga ordning. Livet är föränderligt, men livet är också förgängligt. Arter uppstår och försvinner i den långsamma våg av konkurrens och utveckling som är livets historia. Men att arter försvinner i en takt och i ett sådant antal att det drastiskt förändrar själva samman-sättningen av livet på jorden, det är något ytterst ovanligt, något lika ödesmättat som sensationellt.
Forskare har i fossillagren hittat spår från fem perioder då osedvanligt många arter dött ut under osedvanligt kort tid. Endast fem gånger i livets långa historia har artbeståndet minskat i en sådan skala att man kan tala om ett slags metamorfos. Man kallar dessa händelser för de fem stora utdöendena, eller massutdöendena.
Det största och allvarligaste av dessa utdöenden skedde för omkring tvåhundrafemtiotvå miljoner år sedan, i slutet av perioden perm, då våldsamma klimatförändringar ledde till slutet för över nittiofem procent av alla världens arter.
Det senaste av de fem stora utdöendena skedde för 66 miljoner år sedan när en asteroid slog ner på Yucatánhalvön och ungefär sjuttiofem procent av jordens alla arter dog ut, bland annat alla dinosaurier.

Hur föreställer man sig ett massutdöende?

Mörka stunder för livet på jorden, men också otroligt sällsynta sådana. Liv har bevisligen funnits i omkring tre och en halv miljarder år. Endast fem gånger under denna oöverskådliga tid har detta liv råkat ut för något så drastiskt som ett massutdöende.
Men nu sker det alltså igen. Det är i varje fall vad allt fler forskare menar och vad vi måste börja föreställa oss. Bara under det senaste decenniet har många forskare och experter på allt större allvar börjat prata om att vi redan är inne i, eller åtminstone är på väg in i, det man kallar det sjätte massutdöendet. Tidigt i det nya årtusendet, och sent på jorden, kan just vi bli de allra första människorna som tvingas vittna om en sådan händelse.
Det är detta som Elizabeth Kolbert vittnar om i Det sjätte utdöendet. För det är just ett slags vittnesmål. Från olika platser i världen rapporterar hon om hotade arter, om fladdermöss, grodor och koralldjur som plötsligt dör bort i väldiga mängder. Om forskare som kämpar mot klockan för att lyckas rädda någon enskild art undan förgängelsen. Om en utdöendetakt, detta makabra ord, som enligt alla beräkningar är många tusen gånger högre än det normala. Om hur den biologiska mångfalden just i denna stund tycks drabbad av något som inte kan liknas vid något annat än, tja, ett enormt asteroidnedslag.
Men Det sjätte utdöendet är inte bara ett vittnesmål om vad som skett och vad som nu sker, utan också om varför det sker.
För en sak står klar, oavsett hur omfattande den pågående artdöden i slutändan blir: Det finns en orsak, det finns en förklaring och det finns en skuld. För första gången har en ensam art orsakat ett massutdöende. Genom fossil förbränning, skogsavverkning, giftbesprutning, gruvdrift, dränering, jakt och fiske, globala transporter och en förödande monokultur i jordbruket, har människan påverkat jorden och dess atmosfär i en sådan omfattning att det på allvar hotar själva existensen för en stor andel av jordens djur och växter.
Om det är så illa som många befarar, skriver Elizabeth Kolbert, ”så bevittnar vi som lever idag inte bara en av de mest sällsynta händelserna i livets historia, utan vi orsakar den också.”

Det finns en orsak, det finns en förklaring och det finns en skuld.

Några har velat likna Elizabeth Kolberts Det sjätte utdöendet vid en Tyst vår för vår tid. Det är inte alls en orimlig jämförelse, av flera olika skäl.
Redan när den amerikanska marinbiologen Rachel Carson publicerade Tyst vår 1962 var det sent på jorden. Hon hade blivit diagnosticerad med cancer 1960 och skrivit boken under en utdragen sjukdomsperiod i förvissningen att det hon hade att vittna om var absolut angeläget och dessutom i högsta grad brådskande. Hon skrev, precis som Elizabeth Kolbert, med det uttalade syftet att upplysa och att varna. Detta sker, i just denna stund. Det finns inte längre någon tid att blunda eller titta bort.
Rachel Carson siktade i Tyst vår framförallt in sig på det förödande användandet av insektsgifter som DDT. Hon beskrev i kunnig detaljrikedom hur besprutningen av skog och åkermark inte bara dödade insekterna utan också fåglarna, fiskarna, däggdjuren och allt det liv som i oändligt varierad rikedom manifesterar sig runt oss.
Hon lät sina läsare förstå vad denna förödelse i längden skulle innebära genom att använda sig av en närmast litterär figur. Hon målade upp en bild så drabbande att den redan genom bokens titel orsakade rysningar. Hon föreställde sig en ”tyst vår”. En vår utan surrande insekter, plaskande fiskar eller sjungande fåglar. En tid av tystnad eftersom allt det som i alla tider låtit runt omkring oss ju varit liv. Liv som nu snart är borta.
Rachel Carson tvingade helt enkelt sina läsare att föreställa sig en värld där människan till sist är ensam kvar. Och hon lät dem känna den oerhörda existentiella ensamheten i denna föreställning.
Så var Tyst vår också så mycket mer än en bok om syntetiska insektsgifter. Framför allt var det en bok om livets ömtåliga mångfald och komplexitet, om människans inbillade självtillräcklighet, och om hur en ensam art under bara en liten obetydlig bråkdel av livets långa historia har tagit sig mandatet att härska grymt och obehindrat över allt annat liv. Det är just detta väldes vidare konsekvenser som Elizabeth Kolbert skildrar i Det sjätte utdöendet.
Elizabeth Kolbert talar om hur vi med förödande resultat ”frigjort oss från evolutionens begränsningar”. Rachel Carson beskrev det som ett människans krig mot naturen: ”Under sin marsch mot sitt klart uttalade mål, herraväldet över naturen, har människan skaffat sig en nedslående meritlista av ständiga ödeläggelser, riktade inte bara mot den jord hon bebor utan också mot det liv som delar den med henne.”
Det var detta förhållningssätt, detta mål, Rachel Carson i grunden ville problematisera. Människans behov av att ständigt lägga naturen under sig, erövra den, utnyttja den, besegra den. På det sättet var hon en pionjär inte bara för den gryende miljörörelsen utan också för ett mer filosofiskt tankesätt som började ifrågasätta människans så länge självklara plats i skapelsens centrum.
”Herraväldet över naturen”, skrev Rachel Carson i Tyst vår, ”är en fras som tänkts ut i inbilsk arrogans, som fötts under den biologins och filosofins neanderthaltid då man utgick från att naturen existerade för människans bekvämlighets skull”. Rachel Carson ville istället få oss att känna förundran och ödmjukhet inför naturen och alla de varelser vi delar hem med. Vi är hur som helst alla organismer byggda av samma obetydliga beståndsdelar. Vi härstammar alla ur samma urhav. Och det är en elegant och vacker blinkning till just denna tanke som Elizabeth Kolbert gör när hon döper ett av sina kapitel till ”Havet omkring oss” (The sea around us), efter Rachel Carsons bok med samma namn från 1951.

Rachel Carson ville istället få oss att känna förundran och ödmjukhet inför naturen och alla de varelser vi delar hem med.

Rachel Carson talade aldrig om något sjätte utdöende, men det var precis samma mänskliga mekanismer och dess konsekvenser för det liv som omger oss som hon varnade för i Tyst vår för mer än ett halvsekel sedan. Och det finns naturligtvis ett släktskap där, mellan Carson och Kolbert och mellan Tyst vår och Det sjätte utdöendet. De är båda varnande röster, de har båda varit tidiga med att se och förstå de problem de adresserat, och de har båda haft kunskapen, medkänslan och inte minst språket för att kunna sprida denna medvetenhet långt utanför den inre akademiska kunskapens kärna.
Så vad händer sedan? När vetskapen och medvetenheten har spridit sig. När vi alla mer eller mindre förstår vad Det sjätte utdöendet, precis som en gång Tyst vår, försöker berätta för oss. När vi inser vad som står på spel och hur akut och allvarligt det faktiskt är. Hur dystert och olycksbådande det än kan te sig så finns det hur som helst en del hopp att finna just i parallellen mellan Rachel Carson och Elizabeth Kolbert. Cancern tog till sist Rachel Carsons liv i april 1964, mindre än två år efter att Tyst vår kommit ut. Men inom bara ett decennium skulle, just tack vare Tyst vår, användandet av det syntetiska insektsgiftet DDT ha förbjudits, USA hade instiftat miljömyndigheten Environmental Protection Agency och stiftat en rad betydande miljöskyddslagar. Rachel Carson själv blev efter sin död den kanske viktigaste inspiratören för den miljörörelse som växte fram ur sextiotalets gryende medvetenhet om problemen.
En bok kan faktiskt göra den skillnaden, och även om mycket naturligtvis har blivit ännu mer akut sedan dess, så är Tyst vår ett av de allra tydligaste exemplen på vikten av att det finns människor som med kunskap, engagemang och djupt känd förståelse vittnar om de konsekvenser människans framfart har på jordens mångfald och allt det liv som omger oss. Det är med den vetskapen, och det allvaret, vi också ska läsa Det sjätte utdöendet.

Patrik Svensson