Ett liv med insekter – och inget utan dem

16 februari 2022
11 min

I min bok Tyst jord fortsätter jag det som blivit min livsuppgift: att få människor att verkligen uppskatta insekter, eller åtminstone respektera dem för allt de uträttar. Men i Tyst jord är mina skäl mörkare än vanligt. Vi är på väg mot en insektsapokalyps som kommer förändra världen högst påtagligt för oss själva. Därför vill jag verkligen förklara varför vi behöver lära var och en att redan från tidig ålder värna om de här små djuren – varför de är så viktiga. För insekternas framtid är också vår framtid.

Jag har varit fascinerad av insekter i hela mitt liv. Ett av mina första minnen är när jag, fem eller sex år gammal, hittade några gul- och svartrandiga larver som åt av gräset som växte i sprickorna i asfalten längst bort på skolgården. Jag tog vara på dem, lade ner dem bland smulorna i min tomma lunchlåda och bar hem dem. Mina föräldrar hjälpte mig att hitta mer av den sorts löv de ville äta, och så småningom förvandlades larverna till vackra rödsvarta fjärilar (europeiska läsare känner kanske igen namnet karmosinspinnare). För mig framstod det här som trolleri – och det gör det fortfarande. Jag blev fast.

längre fram doktorerade jag på en avhandling om dagfjärilars ekologi vid Oxford Brooks, det betydligt mindre snofsiga universitet som ligger på en höjd öster om Oxford.

Sedan dess har jag på något vis lyckats göra mitt barndomsintresse till mitt levebröd. I tonåren ägnade jag alltid helger och skollov åt att försöka fånga dagfjärilar med nät, locka nattfjärilar med sockrade beten eller samla skalbaggar med hjälp av fallfällor. Jag köpte exotiska fjärilsägg på postorder från specialister och såg dem växa till märkliga, regnbågsfärgade larver som med tiden blev till enorma och praktfulla fjärilar: gröna månspinnare från Indien med långa svansutskott, påfågelspinnare från Madagaskar med effektfulla ögonfläckar och gigantiska chokladbruna atlasspinnare från Sydostasien, den största nattfjäril som finns. Att läsa biologi var ett givet val när jag blev antagen till Oxford University, och längre fram doktorerade jag på en avhandling om dagfjärilars ekologi vid Oxford Brooks, det betydligt mindre snofsiga universitet som ligger på en höjd öster om Oxford. Efter det lyckades jag få lite olika forskartjänster: först en vid Oxford University där jag studerade den skäckiga trägnagarens mycket speciella parningsbeteende, och sedan en vid ett statligt labb i Oxford där jag undersökte hur nattfjärilars skadeangrepp kan bekämpas genom att bespruta grödor med virus. Eftersom jag helst inte ville döda insekter avskydde jag det jobbet, och jag blev oerhört lättad när jag erbjöds en fast tjänst vid institutionen för biologi vid Southampton University.

Det var där jag började specialisera mig på humlor, som för mig är de mest bedårande av alla insekter (och här är konkurrensen hård). Jag blev fascinerad av hur humlor väljer vilka blommor de ska slå sig ner på och ägnade fem år åt att komma fram till att de undviker tömda blommor genom att sniffa på dem, i jakt på den svaga doften av en annan humlas illaluktande fötter. Jag fick klart för mig att humlor, trots sin lite drulliga och nalleaktiga framtoning, är smarta djur och insektsvärldens intellektuella giganter – de kan navigera och lära in var riktmärken och blomrika ställen finns, tar effektivt vara på läckerheterna som döljer sig i raffinerade blommor och lever i komplexa samhällen där ränker smids och regentmord inte är ovanliga. Jämfört med dem tedde sig fjärilarna jag jagat i ungdomen nu som vackra men dumma i huvudet.

Hemma på tomten i Sussex har jag tillbringat oräkneliga timmar på mage och sett gräshoppor uppvakta en partner och mota bort rivaler, tvestjärtar ta hand om sina små, myror mjölka honungsdagg från bladlöss och buksamlarbin skära till löv att tapetsera boet med.

Att följa insekter i spåren har gett mig förmånen att få resa över hela världen, från Patagoniens öknar till de istäckta topparna i Nya Zeelands fjordlandskap och de fuktiga, skogsklädda bergen i Bhutan. Jag har sett svärmar av fågelfjärilar suga mineraler från leriga flodstränder på Borneo och tusentals eldflugors bakkroppar blinka i takt i nattmörka träskmarker i Thailand. Hemma på tomten i Sussex har jag tillbringat oräkneliga timmar på mage och sett gräshoppor uppvakta en partner och mota bort rivaler, tvestjärtar ta hand om sina små, myror mjölka honungsdagg från bladlöss och buksamlarbin skära till löv att tapetsera boet med.

Jag har haft fantastiskt roligt. Samtidigt har jag kämpat med vetskapen att insekterna blir allt färre. Det är 50 år sedan jag tog vara på mina första larver där på skolgården, och för varje år som gått sedan dess har det blivit lite färre fjärilar och lite färre humlor – lite färre av hela den myriad små rackare som får världen att fortsätta fungera. De här fascinerande och fantastiska djuren är på väg att försvinna, myra för myra, bi för bi, dag för dag. Uppskattningarna skiftar och är långtifrån exakta, men troligen har insekterna minskat i förekomst med åtminstone 75 procent sedan jag var fem år. Det vetenskapliga stödet för det blir starkare för varje år, i takt med att allt fler studier publiceras och vittnar om att populationer av fjärilen monark kollapsar i Nordamerika, att skogs- och gräsmarkernas insekter dukar under i Tyskland och att utbredningsområdena för humlor och blomflugor till synes obönhörligt krymper i Storbritannien.

År 1962, tre år innan jag föddes, kom boken Tyst vår där Rachel Carson slog larm om de fruktansvärda skador vi tillfogade jorden. Hon hade gråtit om hon fått se hur mycket värre det har blivit. Insektsrika och naturliga livsmiljöer som slåtterängar, våtmarker, hedar och tropiska regnskogar har utsatts för storskalig skövling genom att schaktas sönder, brännas ner eller plöjas upp. Problemen med bekämpningsmedel och konstgödning som hon uppmärksammade har blivit betydligt mer akuta – den globala miljön tillförs nu uppskattningsvis tre miljoner ton insektsgift medel varje år. Vissa av dessa nya bekämpningsmedel är flera tusen gånger giftigare för insekter än något av dem som fanns på Carsons tid. Jordar har fördärvats; floder har täppts igen av slam och förorenats av kemikalier. Också klimatförändringen, ett på 1960-talet okänt fenomen, hotar nu vår starkt utsatta planet. Allt detta har hänt i vår livstid, under vårt överinseende, och utvecklingen fortsätter att accelerera.

Tillbakagången för insekter är en stor tragedi för dem av oss som älskar de här små liven och ser dem som värdefulla i sig, men den utgör också ett hot mot mänsklighetens livsvillkor. Vi behöver insekter som pollinerar våra grödor, återvinner spillning, blad och kadaver, håller jorden frisk, bekämpar skadedjur och väldigt mycket annat. För många större djur som fåglar, fiskar och grodor är insekter livsviktiga som föda. För vilda blommor är de livsviktiga som pollinerare. Efter hand som insekterna blir allt färre kommer världen långsamt att bromsa in och stanna av, för utan dem kan den inte fungera. Som Rachel Carson sa: ”Människan är en del av naturen, och kriget hon för mot naturen för hon ofrånkomligen mot sig själv.”

Tiden är på väg att rinna ut, men det betyder inte att kampen är förlorad.

Jag ägnar numera mycket tid åt att försöka få andra att värdesätta och värna om insekter, eller åtminstone respektera insekterna för allt viktigt som de uträttar. Det är förstås därför jag har skrivit den här boken. Jag vill få dig att uppfatta insekter som jag gör: som vackra, förbluffande, ibland obeskrivligt märkliga, ibland lömska och besvärande, men alltid förunderliga och förtjänta av vår respekt. Jag tror du kommer att häpna över vissa av deras rätt egenartade vanor, livscykler och beteenden, som kan få science fiction-författares skapelser att te sig ytliga och triviala. Efter hand som vi utforskar insekternas värld, deras utvecklingshistoria, deras betydelse och alla hot som de utsätts för, dyker korta mellanspel upp efter varje kapitel – snabba nedslag i tillvaron för några av mina favoritinsekter.

Tiden är på väg att rinna ut, men det betyder inte att kampen är förlorad. Insekterna behöver vår hjälp. De flesta är inte utdöda ännu, och om vi bara ger dem utrymme kan de återhämta sig på kort tid eftersom insekter kan föröka sig snabbt. Insekterna lever överallt omkring oss – på våra tomter, i parkerna, på åkrarna, i jorden under oss och även i trottoarsprickorna i stadsmiljön – så vi kan alla vara med och ta hand om de här livsviktiga djuren och se till att de inte försvinner. Visst kan vi känna oss uppgivna inför många av miljöproblemen som tornar upp sig vid horisonten, men det finns enkla saker som vi alla kan göra för att hjälpa insekterna på traven.

Tänk dig en framtid där våra städer och samhällen grönskar och det finns vilda blommor, blommande fruktträd, gröna tak och växtväggar överallt, där barnen blir vana vid gräshoppans svirrande läte, fågelsången, brummet från humlor som flyger förbi och fjärilarnas färgprakt.

Som jag ser det krävs genomgripande förändringar. Vi behöver välkomna fler insekter till våra tomter och parker och omvandla våra städer och tätorter, och vägrenarna, banvallarna och rondellerna som knyter ihop dem, till ett nätverk av habitat fyllda med blommor och fria från bekämpningsmedel. Vi behöver lägga om vår urspårade livsmedelsförsörjning i grunden och minska matsvinnet och köttkonsumtionen, så att vi kan lämna riktigt stora ytor av mindre produktiv mark till naturen. Vi behöver skapa ett jordbruk som är genuint uthålligt och inriktat på att samverka med naturen och producera livsmedel som är bra för oss, i stället för att odla handelsgrödor i gigantiska, torftiga monokulturer impregnerade med bekämpningsmedel och konstgödning. Vi kan alla hjälpa till att driva fram sådana förändringar, på många olika sätt: genom att köpa och äta frukt och grönsaker från lokala, ekologiska producenter och efter säsong, genom att odla vår egen mat, genom att rösta på politiker som tar miljöfrågorna på allvar, genom att förklara för våra barn varför vi bara måste ta bättre hand om vår jord.

Tänk dig en framtid där våra städer och samhällen grönskar och det finns vilda blommor, blommande fruktträd, gröna tak och växtväggar överallt, där barnen blir vana vid gräshoppans svirrande läte, fågelsången, brummet från humlor som flyger förbi och fjärilarnas färgprakt. Runt städerna ligger små gårdar där man bedriver mångfaldsodling av närande frukt och grönt, där mängder av olika insekter sköter pollineringen, där skadedjur hålls i schack av en armé av naturliga fiender och där jordkvaliteten upprätthålls och kolinlagringen hanteras av en myriad organismer som lever under jord. Ännu längre ut från stadsbebyggelsen erbjuder nya återförvildningsprojekt människor möjligheten att utforska våtmarker skapade av bävrar och rika på trollsländor och blomflugor, blommande ängar och avsnitt av skogsmark, som alla myllrar av liv. Det här kan låta som fantasier, men det finns plats på jorden för oss alla att leva ett gott liv, att äta bra och hälsosamt och att ändå ha en sjudande, grönskande planet där livsformerna flödar. Vi behöver bara lära oss att leva som en del av naturen, inte fristående från den. Och första steget är att börja värna om insekterna, de små varelser som får vår gemensamma värld att fortsätta fungera.

Texten ovan är ett utdrag från boken Tyst Jord.

Här kan du köpa boken.
Här finns Volantes utgivning.

Återpublicera texten? press@volante.se
Intervjua Dave Goulson? press@volante.se