Efter 10 år på poddscenen … jo, det finns nerver.
- 2 min
Chinateatern, Stockholm. Sorlet från 1 250 besökare. Slutsålt. Till skillnad från de flesta andra kvällar skulle teaterpubliken inte bli serverad en spelning eller standup, snarare en sitdown. Där satt vi nämligen inför folkhavet i varsin fåtölj. Och det vi förväntades prata om var… historia.
Det var en scen långt från det som präglade min uppväxt i det lilla samhället Ringarum – en bygd med starka jordbrukstraditioner. På sitt sätt påminde min barndom om livet i Bullerbyn. Förutom att det fanns sju bullerbybarn, men bara en Daniel Hermansson. En annan skillnad var att gärdsgårdsromantiken bytts mot epatraktorer, moppar och hockeykort. En naturlig miljö för den som gillar att skråla till Björn Rosenström, mindre naturlig för den som söker lära sig allt om antikens historia. Därför kan det kanske verka lite konstigt att historieintresset smög sig på.
Det började med att jag förlorade mig i Asterix och Obelix äventyr. På det följde det första magnetiska mötet med mammas bokhylla. Och slutligen befästes nörderiet den kväll som skulle leda fram till Historiepodden …
Även om min poddkollega Robin Olovsson och jag visste att svenskarnas historieintresse är stort, hade vi aldrig kunnat drömma om gensvaret. Sedan 2014 har vi producerat 50 avsnitt om året med över 200 000 lyssningar i veckan. Lägg därtill tv-soffor, mittuppslag och frågesporter på prime time.
Men under alla dessa år tog också något annan form. Något som kanske ligger mig allra närmast hjärtat – ett manus jag inte vågat släppa taget om förrän nu.
De kom. De såg. De segrade. Vad antikens fältherrar lär oss om makten och människan är min berättelse om legendarer som Alexander, Hannibal, Scipio och Caesar. Jag vill att du ska få lära känna dem, på samma sätt som jag har fått lära känna dem: Deras storhet och grymhet, deras genier och galenskap, deras mänsklighet och mystik. Inte bara för att de är några av de viktigaste människor som vandrat på jorden, utan också för att de tillsammans säger något viktigt om människan – i synnerhet om maktmänniskan och hennes förmåga att såväl förföra som förgöra sin omgivning. Så även i vår tid.
Jag gör inte anspråk på att vara en Englund eller Harrison. Men om min berättelse kan skänka minsta uns av den glädje som andras historieskrivande skänkt mig, fyller den här boken sitt syfte. Om den dessutom kan så fröet till ett historieintresse hos en och annan vilsen tonåring som just har upptäckt hemmets bokhylla, blir jag rent ut sagt lycklig. Förhoppningsvis kommer läsaren att känna igen den humor, passion och rykande inaktualitet som gjort podden till en självklar del av hundratusentals svenskars vardag. Åtminstone är det min avsikt.
Det vore en lögn om jag påstod att debutantnerverna inte håller mig som sömnlös ibland, men för att citera Julius Caesar inför det att han korsade Rubicon:
Tärningen är kastad.