DAG NOLL
- 5 min
Ett utdrag ur Emma Frans bok Alla tvättar händerna — Min berättelse från året då alla skyllde på varandra.
26 mars
Svenskarna har lärt sig en hel del epidemiologiska begrepp under coronakrisen, och nu har ett uttryck blivit aktuellt – Dag noll.
_________________________________________________
☐ Vad är Dag noll?
☑ Det är den dag då kurvan över antalet personer i behov av vård börjar stiga brant, och det verkar som om den dagen kan vara här nu. Åtminstone i Stockholm där vi ser en ordentlig ökning av antalet personer som behöver intensivvård. Att patienterna är i behov av vård under lång tid, och därför ligger kvar länge på sjukhus, är en ytterligare aspekt som gör att belastningen på vården snabbt ökar.
_________________________________________________
Är åtgärderna som nu införts tillräckliga för att bromsa ökningstakten?
Det lär dröja innan vi har svaret på den frågan. Inkubationstiden – alltså tiden från smittotillfället till symtom – har uppskattats vara i genomsnitt fem dagar, och det dröjer ytterligare en eller ett par veckor innan den smittade blir så pass sjuk att hon eller han läggs in på intensiven. Smittspridningen idag återspeglas inte i statistiken förrän om flera veckor, och det är ytterligare en anledning till att min frustration över den begränsade testkapaciteten fortsätter.
Jag inleder dagen med ett distansmöte, men jag har svårt att koncentrera mig. Det enda jag tänker på är situationen inom sjukvården.
Det är inte för att mötet är ointressant – vi diskuterar demokratifrågor i den kommitté där jag deltar i rollen som demokratiambassadör. Dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke ringde upp mig för ett par år sedan och erbjöd mig uppdraget. Åtagandet kändes intressant, och det personliga samtalet från den charmiga ministern bidrog också till att jag tackade ja.
Demokratifrågan är mer aktuell än någonsin – vi ser redan tecken på hur coronakrisen används av auktoritära ledare för att inskränka mänskliga rättigheter och utöka den egna makten. Frågan känns dock inte lika akut som den eventuella sjukvårdskollapsen, och även jag har uppenbarligen svårt att fokusera på de långsiktiga problemen.
Det enda jag tänker på är situationen inom sjukvården.
Jag imponeras av de övriga i kommittén som faktiskt lyckats ställa om trots läget, och jobbar på med samma frågor som innan covid-19. Själv verkar jag inte alls kunna fokusera på något annat än den pågående krisen.
Eftermiddagen är intensiv: jag spelar in två förklarande filmer för SVT – den ena om varför det är viktigt för äldre att minska sina sociala kontakter och hur vi yngre människor kan hjälpa dem, och i den andra ska jag förklara begreppet ”flockimmunitet”. Efter det gästar jag ett UR-program som nyligen dragit igång och som syftar till att hjälpa elever som sköter sin skolgång på distans.
Programmet leds av min poddpartner Maja Åström och går ut på att intervjua olika ”experter”. Själv är jag där i rollen som expert på falska nyheter i coronans tid.
Maja berättar att hon precis sett Anders Tegnell cykla utan hjälm, dessutom medan han pratade i mobiltelefon. Hon säger, delvis skämtsamt, att hon tycker att han borde vara mer rädd om sig eftersom han är Sveriges viktigaste person just nu.
När inspelningen är klar skyndar jag iväg till TV4. ännu en gång har kanalen bestämt sig för att sända ett extrainsatt coronaprogram, och idag får jag och Björn Olsen sällskap av Johan von Schreeb. I programmet förklarar jag bland annat begreppet ”Dag noll”.
✎
Anders Tegnell som cyklar runt mellan mediestudior och presskonferenser i Stockholm är en bild som präglar den här våren. Filip och Fredriks podd uppmärksammar hur Tegnell i ösregnet cyklar Vasagatan upp mot Folkhälsomyndighetens lokaler vid Karolinska Institutet på en oväxlad cykel. De hakar upp sig på det prestigelösa i att ha en oväxlad cykel och hur mycket det säger om Sveriges statsepidemiolog.
Och för all del, hans motsvarighet i andra länder åker förmodligen i nyångade limousiner. Maja har inte hakat upp sig på ifall cykeln hade växlar eller inte, istället noterar hon riskbeteendet – att han cyklade samtidigt som han pratade i mobiltelefon och att han inte bar någon cykelhjälm.
Hobbypsykologen inom mig börjar fundera på ifall detta beteende säger något om Tegnells syn på risker?
I Sverige är det sedan den 1 februari 2018 förbjudet att tala i en handhållen mobiltelefon, skicka sms eller uppdatera sina sociala medier vid färd på väg med motordrivet fordon. En handhållen telefon tar vår uppmärksamhet i anspråk och begränsar också vår motorik, vilket såklart kan vara förödande när vi är ute i trafiken. Båda dessa aspekter borde även påverka den som färdas i trafiken på en cykel, men när Tegnell vinglade fram på sin cykel bröt han inte mot några regler. I andra länder finns det förbud mot att cykla och prata i mobiltelefon, men inte i Sverige.
Det finns inte heller några lagar som tvingar personer från 15 år att använda cykelhjälm, även om frågan länge diskuterats.
Förespråkare av en hjälmlag bedömer att mer än hälften av de cyklister som dör i trafiken skulle ha överlevt om de använt hjälm.
Motståndarna menar att denna typ av lag skulle minska cyklandet och därmed skada folkhälsan.
Att Tegnell väljer bort cykelhjälmen signalerar i min värld att han hör till den skola som inte tycker att man ska stirra sig blind på en enskild risk, och att hårda regler visserligen kan minska en viss typ av dödsfall – men att de sker på bekostnad av andra aspekter av folkhälsan. Eller så överanalyserar jag det hela. Kanske hade han bara glömt hjälmen hemma just den dagen.