Han är skyldig till en av landets största naturkatastrofer genom tiderna
- 6 min
Här följer ett utdrag ur min bok Historien om Norrland del 1 – Dimmans land, där vi får möta Vildhussen, en av många färgstarka karaktärer i boken.
Långsamt stiger vattnet i Ragundasjön. För den som står och tittar på strandkanten går det knappt att urskilja. Inga ledtrådar låter oss ana ett annalkande syndafall. Den 6 juni 1793 sover Ragundabönderna som vanligt. Vi ser dem framför oss. En kvinna som uppsöker dasset i den ljusa natten. En arbetare med ömmande muskler som njuter av vilan efter en dags grävande. Och där har vi honom: Vildhussen. Utan en tanke på att han just kommer att göra sig skyldig till en av landets största naturkatastrofer genom tiderna.
*
Nedanför fallet träindustri och laxfiske. Ovanför: ingetdera.
De män som turades om att ruinera sig på Melderstein var inte norrlänningar. De var sörlänningar som lockades av malm och obrukade jordar. Ännu en projektionsyta för storslagna fantasier. Det fanns dock småskaliga industrier som drevs av det norrländska borgerskapet. I Medelpad fanns ett tiotal järnbruk och en gryende träindustri. Vattendrivna sågverk försåg handelsmännen med varor att sälja. Trävarorna behövde skeppas till kusten vilket enklast gjordes genom flottning – det vill säga att låta älvarna transportera inlandets rika timmertillgångar till kustens handelshus. Jämtlands skogar flottades nedströms till sågar och marknader via Indalsälven. Såvida man inte var en av bönderna från Ragunda. De bodde nämligen uppströms från det 30 meter höga vattenfallet Storforsen. Förutom att det förvandlade rekorderliga timmerstockar till tandpetare så innebar det även slutstation för Indalsälvens laxbestånd. Nedanför fallet träindustri och laxfiske. Ovanför: ingetdera. Inte undra på att Ragundabönderna ville ändra sakernas tillstånd.
De var heller inte först med att drömma om en tämjd älv. Stormaktskungarna Karl X Gustav och Karl XII hade önskat sig farbara vattenleder som snabbt kunde förflytta svenska soldater till Norge. Då handlade det om fantasier. Men i den praktiska nyttans tidevarv hade det svenska kungaparet 1754 invigt de slussar som förband havet i väst med Vänern. Även om projektet kantades av problem var symbolvärdet enormt: människan kunde tämja naturen.
1763 lade Ragundabönderna för första gången förslaget om att göra Indalsälvens övre lopp farbart på landshövding Per Abraham Örnskölds skrivbord. Även han var en av tidens världsförbättrare och vidarebefordrade glatt deras begäran till huvudstaden. Norrländsk lax och Jämtlands stora furuskogar, Medelpads sågar och Sundsvalls timmerhandel. Allt skulle vara till gagn för såväl rike som region.
Så gärna infrastruktur, men först en rejäl privatinvestering.
Men den tungrodda processen pågår i decennier. Ovanför Storforsen ville bönderna bygga en kanal. Nedanför fallet var bönderna rädda att drabbas negativt av projektet. Från statligt håll var man positivt inställd till själva idén men den dryga notan från kanalbygget på västkusten avskräckte finansiering. Så gärna infrastruktur, men först en rejäl privatinvestering.
Jacob Stenius var professor i mekanik vid Åbo universitet och den man som ålades att undersöka möjligheterna att tämja Storforsen. Sagt och gjort: Stenius reste längs älven och kartlade forsar av olika storlek. Slutsatsen: Indalsälven kunde göras framkomlig. Det är som han skriver i sin rapport: ”icke alldeles omöjeligt, ehuruväl svårt och kostsamt”.
icke alldeles omöjeligt, ehuruväl svårt och kostsamt
Vad Stenius sett är följande: ovanför den mäktiga Storforsen ligger Ragundasjön. Vid dess sida ligger en sandås, Remmen kallad, som mynnar ut på en åkermark för boskap. Det enda sättet att tämja fallet var att på något sätt använda åsen för att leda delar av vattnet i en alternativ rutt nedströms. Remmen var en istidsås. Det visste man inte då. Man visste inte ens att det funnits en istid, men det hade det. Den hade skapat en djup ås och fyllt den med sand och grus. Trots att Stenius verkade i en tid där geografins fantasi begränsades av den bibliska skapelseberättelsens gränspålar – och därför inte kunde föreställa sig de krafter som skapat Remmen ens i sin vildaste fantasi – så höjde han ett varningens finger. I rapporten understryks vikten av säkerhetsåtgärder. Bland annat får grävande aldrig ske under vårfloden.
*
Byråkratins kvarnar malde långsamt. Lokala projekt påbörjades och lades ned. Grävandet var trögt eller gjordes trögt av arbetsförbud från högre ort medan skadeståndsrätten för bönderna nedströms undersöktes. Gustav III satte slutligen ned foten – bygget skulle ju vara positivt för riket! Han erkände förvisso att det kunde bli aktuellt med skadestånd men att sådana frågor inte fick förhindra ett samhällsnyttigt projekt. Efter kungens utlåtande kom frågan att handla om när snarare än om kanalen skulle byggas.
Gustav III satte slutligen ned foten – bygget skulle ju vara positivt för riket!
1793 bildade Ragundabönderna ett konsortium som sattes under ledning av den numera mytomspunne Magnus Huss, även kallad ”Vildhussen”. En borgare från Sundsvall som förvisso hade kontakter bland trävaruhandlarna men vars främsta egenskaper var tillgänglighet och låga lönekrav. Under Huss ledning togs en effektivare metod för att gräva ur sandåsen i bruk. I stället för att flytta sand och grus med mankraft lät han damma upp vatten från en bäck. Genom att släppa lös vattenmängder över Remmen sköljdes sediment bort från åsen. Steg för steg flyttade Huss fördämningen närmare Ragundasjön.
Det är där vi befinner oss kvällen den 6 juni 1793. I just det ögonblick då vårflodens långsamt stigande sjövatten börjar strila ned för åsen. Snart forsar det. Slutligen dundrar vidunderliga vattenmängder ned för sin nya farled. Mindre än två timmar senare är både Ragundasjön och Storforsen torrlagda. När ljudet dånar över nejden är det ingen som förstår vad de lyssnar till, men genom landskapet sköljer en våg större än något som skådats sedan inlandsisen smälte.
genom landskapet sköljer en våg större än något som skådats sedan inlandsisen smälte
I en samtida skildring från Inrikes tidningar beskrivs hur stora fiskar hänger sönderslitna i trädkronorna. Hur väldiga träd hade ryckts upp med rötterna. Hur all egendom i flodvågens riktning slukas. Otroligt nog går ingen lokalinvånare åt i denna den största av svenska naturkatastrofer. Alla eventuella lösdrivare försvann däremot med djuren och naturen.
Rättsprocesserna som följde pågår under 179 års tid. En kort tid efter händelsen håller den lokala häradsrätten bönderna uppströms som ansvariga, men när ärendet – inte helt olikt en lax – börjar vandra uppåt i domstolsväsendet förändras synen på vem som var ansvarig för vad. Högsta domstolen anser att det var just en biblisk syndaflod. En tragisk olyckshändelse omöjlig för människan att påverka. Den sista skadeståndsansökan blir avklarad 1975. Samtidigt som jämtländska tonåringar dansar till Björn Skifs rockrökare om renässanskonstnären Michelangelo skriver rätten bokslut för historien om Sveriges största naturkatastrof.
Rättsprocesserna som följde pågår under 179 års tid.
