Martin Hägglund: Vad som vägleder mig
- 9 min
Här följer ett utsnitt ur introduktionen till nyutgåvan av min debut Kronofobi: Essäer om tid och ändlighet från 2002 som nu återutges med ett viktigt tillägg: texten till mitt Sommar i P1 från 2020. Den här utgåvan sammanför på så sätt mitt Sommarprogram med min första bok. Mer än någonting annat jag har skrivit förkroppsligar mitt Sommar de idéer som vägleder mitt filosofiska, litterära, politiska och existentiella tänkande – som jag mer utförligt presenterar i Vårt enda liv. Responsen från lyssnare har varit djupt inspirerande och många har uttryckt en önskan om att programmet ska finnas i tryck. Det gläder mig att det nu kan läsas som en essä i egen rätt och samtidigt tjäna som en introduktion till min debutbok, som har utgjort en viktig grund för mitt skrivande och tänkande under två decennier.
Allt sedan jag första gången läste Homeros Iliaden har en scen etsat sig fast i mitt minne. Den utspelar sig i den sjätte sången och skildrar krigaren Hektors sista möte med sin hustru Andromache. Troja befinner sig under belägring av achaierna och Hektor måste snart återvända till striderna, varför scenens dramatik växer fram genom relationen till en annalkande, hotande framtid. Andromache bönfaller Hektor att stanna hos henne, att inte offra sitt liv, men Hektor ser inget annat val än att följa den pliktmoral som anstår honom i egenskap av hjältemodig krigare. Trots att han anar vad som kommer att ske återvänder därför Hektor till det slagfält som skall medföra hans död och lämnar bakom sig en Andromache som redan har börjat sörja den tragedi som ännu inte har ägt rum.
I en bemärkelse är detta naturligtvis en traditionell scen. Hektor får här representera den manliga heroismen medan Andromache tilldelas den roll som tillkom krigets kvinnor i det arkaiska Grekland: att begråta ödets grymhet och utföra sorgens ritualer. Det anmärkningsvärda är emellertid den temporala struktur som Homeros iscensätter och som komplicerar den strikta rollfördelningen mellan Hektor och Andromache. Det är visserligen sant att Hektor fullföljer sina plikter genom att återvända till kriget, men dessförinnan har han öppnat upp ett perspektiv som vittnar om hans fundamentala sårbarhet och placerar honom i position av sörjande. Den utlösande faktorn är här att Hektor – i vad som torde vara ett av de mest laddade ögonblicken i hela Iliaden – föreställer sig Andromaches kommande sorg över hans egen död. Som Hektor själv framhåller är detta ett outhärdligt scenario, men likväl fullföljer han tankegången med dramatisk konkretion:
Någon skall säga en dag när han ser dig utgjuta tårar:
’Där går ju makan till Hektor, han som var ypperst av alla hästbevingade troer den gång då Ilion intogs.’
Sådana ord skall förnya din sorg och frätande saknad efter den man du mist …
Detta svarar mot hur Andromache tidigare i dialogen har deklarerat att hennes liv kommer att förvandlas till ett tröstlöst sörjande om hennes make dödas i kriget. Men när Hektor själv projicerar detta möjliga scenario, när han föreställer sig en framtid då han inte längre existerar, markeras samtidigt en intrikat självreflektion. Genom att föregripa hur Andromache kommer att minnas honom låter sig Hektor beröras av sorgen över sitt eget försvinnande. Denna iscensättning av en kritisk temporalitet är ingen tillfällighet, utan karakteristisk för Homeros epos. Som den amerikanske filosofen Henry Staten har visat är den kluvna självreflektionen en återkommande problematik i Iliaden. Homeros karaktärer blir medvetna om den egna ändligheten genom att se sitt eget öde speglat i andra människors död, eller i tanken på hur andra kommer att sörja den egna döden. Och eftersom denna sorgeprocess inte bara ageras ut av Iliadens kvinnor, utan även drabbar de mest framstående hjältarna, perforeras den traditionella föreställningen om hur sörjandet bör hanteras. Till och med Akilles, som skall vara den mest manliga av alla grekiska krigare, faller i gråt över det faktum att hans tid är utmätt – att hans liv kommer att ha varit så kort – och som Staten demonstrerar är denna vetskap den djupaste källan till hans berömda vrede. Iliaden blir på så vis en dramatisering av de inneboende konflikterna hos det ändliga begäret, som alltid utspelar sig i skuggan av en hotande framtid och en möjlig sorg.
Genom att föregripa hur Andromache kommer att minnas honom låter sig Hektor beröras av sorgen över sitt eget försvinnande.
Detta är nu inte bara en modern läsares intryck. Att Iliadens tragedier går tillbaka på sorgen över det förgängliga stod klart redan för Platon och ligger till grund för hans välkända angrepp på poesin i dialogen Staten, där Homeros är det främsta exemplet. Vi märker det redan i den tredje boken av Staten, när Sokrates ogillande noterar hur Akilles gråter och jämrar sig över de olyckor som drabbar honom. En ”oklanderlig” man bör enligt Sokrates förbli oberörd om han förlorar någonting som han älskar. Framförallt bör han inte beklaga sig över sitt öde utan bära det med jämnmod. De homeriska dikterna förstärker däremot männens oro inför tillvarons hot. I den tredje boken vill Sokrates censurera alla passager som vittnar om denna mänskliga svaghet med hänvisning till att de skulle ha en förödande inverkan på krigarmoralen i den ideala staten. Om de unga män som utbildas till tappra krigare får ta del av hur de homeriska hjältarna hyser fruktan för döden kommer deras mod att försvagas, menar Sokrates, och med den motiveringen slår han fast att poesins klagosånger måste förbjudas.
Grundproblematiken är här att den som investerar sin kärlek i det ändliga alltid riskerar att bli sviken eller övergiven
Vad som står på spel i den platonska kritiken av Homeros är dock betydligt mer än militära strategier. Djupast sett är det fråga om synen på det mänskliga begäret, som spelar en viktig roll i hela Platons filosofi och som Sokrates ställer i kontrast till den tragiska livshållning vi möter hos Homeros. Detta blir särskilt tydligt när Sokrates utvecklar sin kritik av den efterbildande konsten (mimesis) i den tionde boken av Staten. Sokrates framhåller här att själen inte bör hänge sig åt det som förlöper i tiden utan sträva efter ”det gudomliga, odödliga och eviga”, vilket är i linje med det Eros-begrepp som brukar härledas till Platons Gästabudet. I enlighet med detta begrepp kan de älskade objekten aldrig svara mot begärets egentliga mål, utan endast fungera som steg på vägen mot det ideala. Kärleken utgår visserligen ifrån dödliga varelser men dess verkliga mål är att frigöra sig ifrån det temporala och komma till ro i ett odödligt tillstånd som ”varken blir till eller förgås”. Om Gästabudet kopplar denna strävan efter det absoluta till en sublimering av begäret – som skulle omvandla kärlekens kraft till en uppåtstigande rörelse mot det gudomliga – präglas Sokrates hållning i Staten av en uttalad asketism, som syftar till samma mål men med andra medel. Grundproblematiken är här att den som investerar sin kärlek i det ändliga alltid riskerar att bli sviken eller övergiven. Detta betyder för Sokrates att man måste hålla det egna begäret under sträng kontroll; vägledd av parollen att ”intet mänskligt är värt att man tar det för mycket på allvar”. Med detta motto för ögonen skall filosofen lära sig att förbli orubbligt lugn även inför döden och därigenom närma sig det som är målet för alla asketiska läror: att utplåna bindningarna till det som riskerar att gå förlorat.
Som så ofta hos Platon tenderar dock den givna slutsatsen att motsägas av andra element i dialogen. I den tionde boken av Staten sker detta framförallt genom att Sokrates erkänner hur han själv hyser en djup kärlek till den homeriska poesin och hur dess känslostämningar har en förmåga att gripa tag i även den mest principfaste av filosofer. Som vi har sett argumenterar Sokrates för att man inte bör tillåta sig att sörja över att det förgängliga försvinner, men denna föresats komprometteras av hans dragning till den mimetiska poesin. ”Du vet”, säger Sokrates till sin samtalspartner Adeimantos ”att även när de bästa av oss hör Homeros eller någon annan av tragedidiktarna efterbildande framställa heroerna, som har sorg eller uttrycker sin klagan i långa tal eller sjunger och slår sig för bröstet, att även vi då njuter därav och att vi hänförs och följer handlingen med innerligt deltagande”. Några repliker längre fram specificerar Sokrates att denna tragedins fascinationskraft beror på att den tilltalar ”den del av vår själ, som förut hölls i styr vid våra egna olyckor, men som längtade efter att få sitt lystmäte av tårar och suckar”.
Tragedins dramatik genereras av att hjältarna klamrar sig fast vid det som kommer att berövas dem.
Detta är dock en impuls som Sokrates ser sig tvungen att undertrycka eftersom den svär mot den platonska begärsfilosofin. Tragedins dramatik genereras av att hjältarna klamrar sig fast vid det som kommer att berövas dem. När detta känsloladdade patos överförs till publiken öppnas en kanal som tillåter åskådarna att få utlopp för den egna sorgen. Att låta sig gripas av mimesis är därmed att förledas av den egna sårbarheten, att beröras av de låga drifter som filosofen syftar till att övervinna (”allt som har att göra med begär och känsla av lust och olust i vår själ”) och detta är det avgörande skälet till att Sokrates avvisar den efterbildande konsten.
