Att ha bra dagar
- 6 min
Förord till Karin Hägglunds bok Så skilde döden oss åt
Varje gång en människa föds öppnar sig världen på nytt. Den människa som blivit till är inte bara ytterligare ett föremål i världen: han eller hon är en person genom vilken världen existerar på ett unikt sätt och vars tillvaro ingen annan kan ersätta. Det betyder inte att en människa lever i sin egen privata värld. Tvärtom är tillvaron för varje människa en social tillvaro från första början. Ingen av oss kan bära livet på egen hand och vi kan endast förstå oss själva genom vår relation till andra människor. Av just den anledningen är det själva vår värld som förändras när en ny människa stiger in i våra liv och vi erkänner hans eller hennes betydelse för oss. På gott och ont vet vi att ingenting någonsin kommer att bli som förut.
Om ett barns födelse exemplifierar den erfarenheten som en livsöppnande händelse, så är en älskad människas död dess smärtsamma motpol. När en människa dör är det en hel värld som upphör att finnas till. Ingen kan ta över det sätt på vilket världen blev till genom den förlorade människan: ingen kan erfara vad han erfor, se vad han såg, känna vad han kände. Likaså är den värld som finns kvar efter den älskades död – den värld i vilken vi fortfarande finns till – oåterkalleligt förändrad. När den andre inte längre kan svara på vårt tilltal, när den gemensamma historien inte längre kan delas och föras vidare i en levande samvaro, är det även en oersättlig del av oss själva som har gått förlorad.
Sorg och förlust är erfarenheter vi alla bär med oss genom livet, men vi saknar ofta språket för att synliggöra deras betydelse för oss själva. Det kan vara svårt – oerhört svårt – att finna kraften att minnas och försöka förstå vad som faktiskt hände: vad den älskades död innebar för oss själva och vad den fortfarande innebär för våra liv.
När en människa dör är det en hel värld som upphör att finnas till.
Så skilde döden oss åt tar oss rakt in i kärlekens och sorgens mest smärtsamma – men även mest levande – ögonblick. Den första delen skildrar ett dramatiskt händelseförlopp från 2012 till 2014, när Karins man Peter diagnosticeras med cancer och får en livshotande prognos. De har levt tillsammans i elva år och tror att de befinner sig mitt i livet, med planer på att bilda familj, och så i ett slag förändras allt. Den första delen gestaltar kampen att hålla ihop tillsammans även när allting rasar samman. Att inte låta dödens hot bli en anledning att dra sig undan från den andre, utan än starkare hålla kvar och värdesätta den gemensamma tillvaron, blir det viktiga medan sjukdomen tilltar. Allt från den första cancerdiagnosen är deras motto att ha bra dagar – även när det är som svårast. Att ha en bra dag är inte motsatsen till att känna hjälplöshet eller förtvivlan utan att ge dessa känslor en form som gör dem möjliga att dela. Att ha en bra dag innebär därför även att erkänna den faktiska tillvaron: att inte förneka ångest och rädslor. Det kan handla om att hitta stunderna av verklig samvaro i vardagens mellanrum. Men också om att erkänna känslan av hur allting rämnar inuti och hur allting går alldeles för fort.
”Det gäller att fästa blicken,” skriver Karl-Ove Knausgård i romansviten Min Kamp. Karins bok öppnar upp innebörden av det mottot på ett unikt sätt. Att fästa blicken är att ta dig an frågan om vad som besjälar ditt liv, att hålla fast vid eller försöka finna vad som gör ditt liv värt att leva. Att fästa blicken kan vara smärtsamt och ångestingivande. Allting du ser – allting du fäster dig vid – kan gå förlorat. Men att fästa blicken är också förutsättningen för att kunna gripa ditt liv innan det är för sent.
Men den livskraft som boken väcker får mig också att öppna upp och läsa boken på nytt
Karins bok får sin särskilda lyskraft genom att hon gestaltar både hur avgörande och hur svårt det är att fästa blicken. Att fästa blicken är ingenting man kan göra en gång för alla. Möjligheten att slå undan blicken eller blunda måste alltid finnas kvar, inte minst för att det kan göra så ont att hålla blicken fast. Det blir än mer påtagligt i bokens andra del, när vi får följa Karin under det första året efter Peters död. Att fästa blicken innebar för Karin och Peter att försöka vara närvarande i den dagliga frågan om vad som är viktigt på riktigt. När Karin blir ensam kvar är den frågan lika närvarande men än svårare att besvara. Med samma hudnära öppenhet som kännetecknar den första delen får vi i den andra delen följa henne från de svartaste stunderna – när tanken på att kunna ge upp, att kunna ta livet av sig, utgör en paradoxal tröst – till den gradvisa erfarenheten av att kunna leva på nytt.
Erkännandet av det svåra i att fästa blicken är en av de viktigaste aspekterna av Karins bok, vars livsbejakande tröst aldrig förenklar eller bortförklarar den pågående kampen i sorgen. Genom att gestalta både det mest smärtsamma och det mest betydelsefulla i tillvaron ger hon oss ett språk för ögonblicken när allting i våra liv står på spel. En av anledningarna till att Karins bok har betytt så mycket för så många är tveklöst att hon fäster blicken på hela känslospannet i kärleken och sorgen. När jag själv läser om boken måste jag ofta lägga den åt sidan, för det gör så ont att fästa blicken på det viset. Men den livskraft som boken väcker får mig också att öppna upp och läsa boken på nytt, för jag vet att det bara är genom att fästa blicken som jag kan vara närvarande för mig själv och andra. Genom att förvalta den insikten handlar Karins bok inte endast om hur döden skiljer oss åt utan även om hur vi kan möta varandra mitt i det som sker och fästa blicken på vårt enda liv.