Titeln på min bok – Imperiets barn – gäller även mig. Min mamma är halvryska och halvukrainska, pappa är till hälften tatar, till hälften azerier, och min ryska morfars mamma var rom. Den bakgrunden har hjälpt mig att skriva boken, eftersom personer av vitt skilda nationaliteter och religioner har uppfattat mig som en av ”sina”. Läs här nedan en del av bokens inledning för en kortfattad bakgrund till det parallellsamhälle jag skildrar.
Trettio år efter Sovjetunionens sammanbrott lever människor från de tidigare sovjetrepublikerna i en delvis gemensam diaspora i Sverige. Dessa imperiets barn gör det oavsett nationella motsättningar och politiska konflikter inom och mellan enskilda länder, ja till och med trots krigen − mellan Azerbajdzjan och Armenien, mellan Ryssland och Ukraina, mellan Ryssland och Georgien. Under de svåra och mycket pressade omständigheter som dessa människor ofta befinner sig i visar det sig att de gemensamma kulturella koderna och, framför allt, ett gemensamt språk är av större betydelse än många sådana motsättningar.
Det är en del av Sverige som de allra flesta svenskar inte har en aning om.
Den här lilla världen kallas ofta för rysk eller ryskspråkig, eftersom det ryska språket är vårt engelska, ett internationellt umgängesspråk. Men egentligen borde man tala om denna gemenskap som postsovjetisk, trots att den alltså återfinns även i länder som Sverige och trots att den befolkas också av människor med ursprung i helt andra länder i det forna östblocket, ja, till och med av personer från Turkiet, Iran och arabländerna, vilkas väg in i denna lilla värld har gått via den aktiva gruppen med muslimer från de postsovjetiska staterna.
På ryska används två olika ord för att skilja på ”etnisk ryss” (russkij) och ”rysk medborgare” (rossiskij). Andra språk upprätthåller sällan den skillnaden. På svenska talar man exempelvis om ”ryssar”, inte bara när man avser etniska ryssar från Ryssland, utan också när det gäller etniska ryssar från andra postsovjetiska länder (inklusive rysktalande personer utan medborgarskap från de baltiska staterna); dessutom brukar ryska medborgare av helt andra nationaliteter slumpas ihop under samma beteckning – och det kan då nämnas att Ryssland har omkring 160 olika nationella grupper, varav ett tjugotal är verkligt talrika. ”Ryss” kan till och med användas om medborgare från andra postsovjetiska länder som inte på något sätt är ryssar, som ukrainare, litauer, georgier och så vidare. Det ska dock sägas att vissa av dem ibland själva uppger att de är ryssar, eftersom det kan vara smidigare än att förklara sitt egentliga ursprung.
I Sverige bodde 2021 enligt Statistikdatabasen 102 368 personer som var födda i Sovjetunionen eller i de länder som uppstod ur dess ruiner. De flesta – 23 455 personer – kom från Ryssland. De minsta grupperna kom från länderna i Centralasien.
I det postsovjetiska parallellsamhället tycker man i allmänhet lika illa om journalister som om poliser.
Att beräkna hur många som dessutom uppehåller sig i landet illegalt är svårt. Kanske rör det sig om några tusen. Här återfinns sådana som redan från början tog sig in i landet på olaglig väg, men också de som har stannat kvar efter att ha fått avslag på en asylansökan och personer vars uppehållstillstånd har slutat gälla.
Efter det fullskaliga krigsutbrottet i februari 2022 har det dessutom anlänt omkring 27 000 ukrainska flyktingar som nu uppehåller sig i Sverige i enlighet med EU:s massflyktsdirektiv. Många av dem saknar kunskaper i engelska och de har inte rätt att studera svenska för invandrare, så ett stort antal har därför behövt söka arbete, bostad, råd och hjälp via såväl ukrainska som ryskspråkiga kanaler. Ju mindre hjälp flyktingarna fått från välgörenhetsorganisationer och frivilliga, desto mer har de isolerats i den postsovjetiska bubblan.
Det postsovjetiska parallellsamhället existerar vid sidan av både det svenska samhället och det andra ryskspråkiga Sverige, som har företrädare i akademiska och kulturella miljöer eller i politiska exilkretsar. Parallellsamhället består inte enbart av papperslösa, kriminella och företagare som skor sig på att suga ut en billig och rättslös slavarbetskraft, utan också av människor som har bott i Sverige i årtionden och har svenskt medborgarskap, men som av olika skäl aldrig riktigt har kommit in i det svenska samhället. Den viktigaste och största gruppen här är de ryskspråkiga muslimerna, som på grund av språkbarriären ofta lever åtskilt även från andra muslimer i Sverige.
Här tecknas en rad möten, samtal och berättelser som jag fått höra, ofta från huvudpersonerna själva
I det postsovjetiska parallellsamhället tycker man i allmänhet lika illa om journalister som om poliser. Folk kan vara oerhört misstänksamma även mot svenskar, som man i praktiken sällan haft någon tätare kontakt med, inte ens efter flera år i landet. När jag annonserade om att jag ville träffa folk som kunde berätta om hur de levde i Sverige var det nästan ingen som självmant hörde av sig, och de två som gjorde det ville att jag skulle betala för att intervjua dem. Därför fick jag själv börja besvara annonser som lagts ut på sajten Svenska Palmen, den viktigaste mötesplatsen för de ryskspråkiga i Sverige. Jag sökte upp de illegalas bostäder, där de jobbar hemifrån som frisörer, massöser och manikyrister. Jag svartstädade. Jag åkte till de olagliga vandrarhemmen och till lägenheterna där bäddar hyrs ut per dygn. Jag bodde i en lägenhet i Järfälla tillsammans med ett gäng ukrainska byggarbetare. Och jag bad människorna jag träffade att presentera mig för folk som de kände.
Bara sällan har någon genast gått med på en intervju. Men när de väl gjort det har alla verkat lättade av att få berätta om sig själva. Att leva som illegal, att slita på ett uselt betalt arbete, ofta utan lediga dagar och under stor osäkerhet, att vara utlämnad åt denna inskränkta och nyckfulla lilla parallellvärld gör dess invånare obeskrivligt ensamma.
Det här är inte en bok om just den svarta arbetsmarknaden, eller om korruptionen i den svenska bygg- eller städbranschen, eller om den kaukasiska maffian, även om dessa teman tar stor plats i boken. Den handlar inte heller om Migrationsverket, Skatteverket, polisen, Säpo eller det svenska byråkratiska systemet som helhet, även om den emellanåt skildrar människor, vars liv på ett eller annat sätt slits i bitar av detta system.
Boken är egentligen inte en journalistisk utredning och har inte heller skrivits med ambitionen att i detalj och på djupet utforska hela sitt ämne. Här tecknas en rad möten, samtal och berättelser som jag fått höra, ofta från huvudpersonerna själva. Helheten kan förhoppningsvis ge en bild av vad detta postsovjetiska, ryskspråkiga, isolerade parallellsamhälle egentligen är. För det är en del av Sverige som de allra flesta svenskar inte har en aning om.
Liza Alexandrova-Zorina
