Välkommen till Natthärbärget
- 3 min
I De livegnas land bor mängder av människor på natthärbärgen, madrasshotell, gamla kontorslokaler som hjälpligt – men illegalt – gjorts om. Här följer ett utdrag ur boken, från mitt första besök på Natthärbärget i Haninge, där jag sedan bodde av och till under arbetet med boken.
Brandlarmet ger ifrån sig ett litet pip då och då. Ett batteri kanske behöver bytas. I övrigt är det tyst i huset när Jehor visar runt mig.
– Alla är på jobbet, säger Jehor. Eller så sover de. Vad finns här annars att göra?
Först av allt visar han mig ett mörkt, kallt och dystert rum utan fönster med några träningsmaskiner och ett snett gammalt pingisbord. Vi är på bottenvåningen, men rummet är fönsterlöst, dystert och kallt som en källare. Det luktar starkt av tobaksrök, för här finns dörren till rökhörnan. Det är bara där man får gå ut och röka, eftersom det inte syns från de omgivande husen.
Jag ser mig reflexmässigt omkring och bedömer om jag skulle hinna fly.
– Här har vi gymmet, som du ser. Jag köpte alla maskinerna billigt på Blocket. Jag är MMA-proffs.
Jehor skrattar så att det syns att han saknar flera tänder. Jag ser mig reflexmässigt omkring och bedömer om jag skulle hinna fly.
– Jag har tränat sen jag var barn. Så du förstår ju att det är lugnt och tyst. Man hör inte ett pip från nån så länge jag är här.
En annan dörr leder till skyddsrummet, som finns med i registret över skyddsrum i Stockholm. Kapaciteten är 108 personer. Skyddsrummet är fullbelamrat med madrasser, stolar och stora säckar och väskor som blivit kvar efter boende som stuckit utan att betala, eller bara försvunnit utan att någon vetat vart de tagit vägen och varför.
Vi går upp på övervåningen. Åt ena hållet går det en korridor med rum, åt det andra ligger en öppen yta – kanske en gammal kontorsmatsal eller ett fikarum. Här står det två bord och ett piano. På de kala väggarna hänger gamla affischer om säkerhet på byggarbetsplatser, ett flygblad på ryska från en svensk fackförening, fäst med silvertejp, och en platsannons för byggnadsarbetare.
– Var kommer du själv ifrån? Ukraina?
Jag tvekar så länge att han vänder sig om med en frågande blick.
– Från Ryssland … erkänner jag.
Jehor ler. – Det är lugnt. Det är ju inte ditt fel.
Han visar mig det trånga köket. Det är smutsigt och luktar vidbränt, och diskhon är full. Sedan går vi till toaletterna, där det hänger en omsorgsfullt handskriven lapp på väggen. Meddelande till alla efterblivna: Videoövervakning dygnet runt. Den som pissar och skiter snett åker ut samma dag.
Jehor ser att jag stannar till. Han ler generat.
– Det där är inte till dig. Det är till de efterblivna. Du kan strunta i det.
Vi går vidare längs korridoren och kommer ut vid trappan där vi började.
En instängd lukt av smutsiga sängkläder, tobak och surnade matvaror slår emot mig.
Jehor öppnar rum nummer 13. En instängd lukt av smutsiga sängkläder, tobak och surnade matvaror slår emot mig. Rummet är trångt, 7 kvadratmeter – det får bara plats en enkelsäng, ett litet kylskåp, ett smalt klädskåp, ett par stolar, en byrå och en gammal TV-bänk som får tjäna som förvaring och avställningsyta. Överallt ligger tomma cigarettpaket, gamla strumpor och hopknycklade ölburkar. Det är galler för fönstren.
– Vad sägs? säger Jehor medan han kliar sig där bak. Ska du bo hos oss?
Jag nickar, och han räcker mig nyckeln.