Frank Wilczek

Kosmisk ödmjukhet och självrespekt

  • 5 min

Här följer ett utdrag ur min bok Fundamentalt – tio nycklar till verkligheten. Jag har tilldelats Nobelpriset i fysik men är minst lika stolt över denna bok, och jag hoppas att du kommer att läsa den och låta den vidga din värld och bild av verkligheten!

Den kosmiska historiens omfattning är oändligt mycket större än den hos ett människoliv, men den tid vi har tillgänglig lämnar utrymme för oräkneliga tankar.

Det centrala budskapet hos våra fundamentala kunskaper är, skulle jag påstå, komplementariteten mellan ödmjukhet å ena sidan, och självrespekt å den andra. Det är ett tema som återkommer i många variationer. Rymdens väldighet får oss att framstå som obetydliga myror, men vi innehåller ett överflöd av neuroner och, förstås, ännu fler av de atomer som neuronerna består av. Den kosmiska historiens omfattning är oändligt mycket större än den hos ett människoliv, men den tid vi har tillgänglig lämnar utrymme för oräkneliga tankar. Den kosmiska energin är av en långt större magnitud än de energier som människan förmår att kontrollera, men vi har en betydande förmåga att forma våra omgivningar och delta aktivt i samhällslivet. Världen är komplex, bortom vad vi kan fatta, och rymmer en mängd mysterier, men vi vet mycket och lär oss hela tiden mer. Ödmjukhet är på sin plats, men det är också självrespekt.

Kanske kommer det att dröja många decennier innan självständiga, generella artificiella intelligenser (AI:er) uppnår människans nivå. Men motivationen är så stor, och framstegen så konsekventa, att det i frånvaro av katastrofala krig, klimatförändringar och farsoter är osannolikt att det kommer dröja mer än ett par sekel. Med tanke på maskinernas inneboende fördelar när det gäller hastighet, perceptionsförmåga och fysisk styrka kommer cyborger och supermedvetanden snart överta den lätt förstärkta Homo sapiens plats som intelligensens avantgarde.

Det är också möjligt att genmanipulation kommer att ge upphov till varelser med övermänskliga förmågor. De kommer att vara smartare, snabbare och (tror och hoppas jag) mer empatiska än dagens människor.

Att inse att en sådan framtid faktiskt är möjlig bidrar med en ny dimension av ödmjukhet för dagens tänkande människor att anamma. Ändå förblir ett mått av självrespekt berättigat. I en gripande passage ur romanen Odd John från 1935 låter science fiction-genrens största geni Olaf Stapledon sin hjälte, en övermänsklig (muterad) intelligens, beskriva Homo sapiens som ”andens archaeopteryx”. (Archaeopteryx var en art som hade både fågellika och dinosaurielika drag, och som därmed förbinder de dinosaurier som gick på jorden med de luftburna fåglar som vi hänförs av idag.) Han fäller detta yttrande ömsint till sin vän och levnadstecknare, som är en vanlig människa.

Archaeopteryx var ett ädelt djur och, misstänker jag, inte ett olyckligt sådant. Att flyga – illa kanske, men bättre än de andra djuren, och bättre än sina förfäder – är en berusande upplevelse. Archaeopteryx anseende förminskas inte, utan förhöjs snarare, av dess efterföljares ännu större briljans.

innebörden i John R. Pierces ironiska utsaga att vi aldrig igen kommer att förstå världen så väl som de grekiska filosoferna förstod den

Vetenskapens fundamentala lärdomar är inte bekväma. När vi tar dem till oss utmanas våra tidigare tankemönster. Framför allt höjer de ribban för vad som ska anses vara verklig förståelse. Faktum är att de höjer den så högt att den kunskap vi hittills har uppnått framstår som oändligt otillräcklig. Detta är innebörden i John R. Pierces ironiska utsaga att vi aldrig igen kommer att förstå världen så väl som de grekiska filosoferna förstod den.

Vetenskapens fundamentala lärdomar kan underminera tilltron till etablerade övertygelser och nedärvd visdom. I synnerhet gör de det svårt att ta mytologiska berättelser om naturfenomen på allvar. Att tro att Helios drar solen över himlen efter sin vagn är idag snart sagt omöjligt.

Den underminerande processen kan tas mycket längre, långt bortom att bara avfärda rena absurditeter. Vetenskaplig förståelse bär så överflödande och välsmakande frukt att man lätt kan tappa smaken för annan mat när man väl har ätit från det kunskapens träd som växer i dess mylla.

Icke-vetenskaplig litteratur kan komma att framstå som förlegad, icke-vetenskaplig filosofi som fånig, icke-vetenskaplig konst som meningslös, icke-vetenskaplig religion som nonsens. Under mina tidigaste tonår, när jag kommit i en första omvälvande kontakt med modern vetenskap, var det så jag upplevde det.

Vetenskapen lär oss mycket om hur världen är, men den säger ingenting om hur den borde vara, och den förbjuder oss inte heller att fantisera om på vilka sätt den skulle kunna vara annorlunda.

Om en sådan plågsam begränsning av de egna horisonterna var en nödvändig följd av att omfatta vetenskapens fundamentala lärdomar, skulle många med rätta göra bedömningen att priset är för högt. Som tur är finns det ingenting i den fundamentala vetenskapliga kunskapen som motiverar en sådan utarmande tillämpning.

Vetenskapen lär oss mycket om hur världen är, men den säger ingenting om hur den borde vara, och den förbjuder oss inte heller att fantisera om på vilka sätt den skulle kunna vara annorlunda. Vetenskapen innehåller vackra idéer, men det finns skönhet som faller utanför dess ramar. Den erbjuder ett unikt fruktbart sätt att förstå den fysiska verkligheten, men den är inte en instruktion för hur man ska leva sitt liv.

Efter lite eftertanke kom jag till dessa insikter. Och med tiden har jag kommit att erfara deras sanning alltmer.

Jag hoppas att du har uppskattat detta smakprov på min bok Fundamentalt – tio nycklar till verkligheten och är nyfiken på allt annat jag berättar om i den.