Oxfam-rapporten gör dock en poäng av att förändringen är en del av en trend där man tycker sig se en ökad koncentration av förmögenhet i toppen. Topp 1% i den globala förmögenhetsfördelningen uppskattas äga strax under 50 % av de samlade förmögenheterna och om den ökning i koncentration man ser de senaste åren fortsätter så kommer världens rikaste procent äga mer än hälften av världens förmögenheter som man också drar ut för de kommande åren (enligt figuren nedan).
Denna trend är dock inte särskilt tydlig om man ser till utvecklingen sedan år 2000. Enligt de data som man använder sig av minskade topp 1% gruppens förmögenhetsandel under 2000-talets början fram till finanskrisen 2008-2009. Åren därefter har den ökat, men sett över hela perioden är det svårt att tala om en tydlig trend.
Det finns också flera saker som kan vara värda att notera när man tittar på utvecklingen enligt Oxfam, speciellt i relation till andra mått på förmögenhetskoncentration och hur de utvecklats över tid. En första detalj är att de flesta serier över både förmögenhets och inkomstkoncentration har en tydlig topp just runt år 2000. Detta beror på IT-boomens effekt på främst finansiella tillgångsvärden som i sin tur är kraftigt koncentrerade till toppen av fördelningen. En andra detalj är att i nästan alla serier syns en tydlig nedgång i koncentration precis efter finanskrisen 2008. Anledningen till detta är förstås analog med utvecklingen runt 2000; en kraftig uppgång liksom ett kraftigt fall i tillgångsvärden märks relativt mer i toppen av fördelningen. De två bilderna nedan (tagna från Saez och Zucmans studie som Daniel skrivit om här) illustrerar upp och nedgångarna kring 2000 och 2008 i USA (och som syns speciellt tydligt för just Forbes-miljadärerna). Dessa mönster finns dock inte i den globala utvecklingen enligt Oxfam.
Hur skulle motsvarande siffra se ut i Sverige? Hur många svenska miljardärer skulle det krävas för att summan ska motsvara den fattigare hälften av den svenska befolkningen? Den frågan kan vi tyvärr inte svara på därför att vi sedan 2007 valt att inte längre sammanställa uppgifter om individuella förmögenheter (något som vi sedan länge noterat är olyckligt – se t ex Daniels inlägg från 2008) och som SNS-konjunkturråd i förra veckan förtjänstfullt pekade ut som ett problem. Men vi kan gissa. Veckans affärer sammanställer sedan länge en lista med förmögenheterna hos de rikaste svenskarna och vi vet fortfarande en hel del om de samlade tillgångarna och även något om deras fördelning.
Veckans Affärer listar 136 personer med en samlad förmögenhet på 1 591 miljarder kronor för 2013. Det ger ett snitt på 11,7 miljarder kronor per person. Fördelningen inom toppgruppen är dock mycket skev. Ingvar Kamprads förmögenhet står ensam för en tredjedel, 525 miljarder kronor (på 2014 års lista är totalen 1 120 och Kamprads förmögenhet nästan hälften, 550 miljarder). Hushållens nettotillgångar låg samma år runt 9 000 miljarder (enligt denna rapportfrån Riksbanken var siffran 7 841 miljarder kronor 2011 och enligt SEB dryga 9 000 miljarder 2013. Det ger ett snitt på runt en miljon (dividerat med 8,2 miljoner, vilket kommer från att antalet observationer 2007 då SCB rapporterar att summa nettoförmögenhet är 5 520 miljarder med ett snitt på 675 000). Men vi vet att fördelningen är mycket skev även här. År 2007, det sista året för vilket vi har statistik var snittet 675 000 men medianen 121 000. Det betyder i sin tur att snittet i den undre halvan av fördelningen alldeles säkert är under 100 000 (sannolikt klart lägre). Nu har ju förmögenheterna vuxit en del sedan 2007 så säg att snittet för den undre halvan är 150 000 (detta är som sagt med all sannolikhet en överskattning). Om vi antar att 4,1 miljoner svenskar i snitt har 150 000 så blir deras samlade förmögenhet alltså runt 615 miljarder kronor.
Så hur många svenska miljardärer krävs då för att det ska motsvara förmögenheten hos den fattigare halvan av den svenska befolkningen? Ja, enligt beräkningen ovan ungefär två; Ingvar Kamprad och Stefan Persson har med god marginal mer än 700 miljarder kronor och därmed mer än de 615 miljarder som den fattigare hälften av den svenska befolkningen har tillsammans (notera dock att 2 pers/9 miljoner är en större andel än 80 pers/4 500 miljoner, dvs jordens ungefärliga vuxna befolkning).
Vad ska man nu dra för slutsatser av detta? Att Sverige är extremt ojämlikt kanske? Ja, mätt i termer av hur många miljardärer som krävs för att uppnå motsvarigheten till förmögenheten hos den halva av befolkningen som har de lägsta nettoförmögenheterna så är det förstås riktigt. Men man kan förstås lika gärna dra slutsatsen att svenska miljardärer varit exceptionellt framgångsrika internationellt sett och att det varit till gagn för alla i Sverige.
Hur man ska se på förmögenhetsfördelning handlar i långt mycket större utsträckning om faktorer som hur förmögenheter skapas, på vilka sätt de med förmögenheter bidrar till samhället i stort och hur samhället i övrigt är organiserat. Det är långt ifrån självklart att en enorm förmögenhetskoncentration är dålig för samhället men det är inte heller uppenbart att det inte är något att bekymra sig om. Åtminstone i en amerikansk kontext verkar till exempel möjligheten till politiskt inflytande som negativt påverkar demokratin, den fria konkurrensen och marknadens funktionssätt, vara ett mycket reellt bekymmer. I en svensk kontext finns skäl till att individer inte har samma behov av personlig förmögenhet som man har i andra länder eftersom många utgifter, förutsägbara såväl som oförutsägbara, till stor del finansieras gemensamt (skola, sjukvård, arbetslöshet etc.). Beroende på utgångspunkt kan detta ses som önskvärt eller inte, men man kan inte bortse ifrån dess vikt när man funderar över förmögenhetsfördelningens och dess konsekvenser.
Ps. Daniel har kommenterat Oxfam-rapporten här och även jag har blivit citerad här.
***
Detta inlägg publiceras också på Ekonomistas.se.
Bild: Margo Akermark (CC BY 2.0)