Jag vill väcka snöängeln inom oss
- 13 min
Snöängel. Ge akt på ordet. Se bilden framför dig. En ängel i snön. En vit gestalt med vida vingar. Jag lägger mig på rygg. Sluter ögonen en sekund. Rör mina armar upp och ned. Strax har jag skapat en bättre version av mig själv. Jag hade alltid tänkt att en bok om snö skulle börja med det ordet. Alla på våra breddgrader vet vad en snöängel är. Många har gjort en. Änglar, finns dom? Snöänglar finns. Det är säkert.
Detta är ett utdrag ur Snö – en historia.
Snöängeln finns en tid. Tills ny snö faller och täcker över den. Tills någon änglahatare förstör den. Tills den töar bort. Ängeln av snö är en vacker bild av hopp och förgänglighet. Av mänsklig längtan efter ett annat och bättre tillstånd och hur vi drömmer om att ha det inom räckhåll. Den sorts längtan som nuförtiden ibland kallas barnslig.
Snöängeln är motsatsen till den ”historiens ängel” som den mångsidige tysk-judiske tänkaren Walter Benjamin talade om. Den ängel med i fasa uppspärrade ögon, mot skyn sträckta men av skräck förlamade vingar och stel ångestriden kropp som med ryggen före rör sig in i framtiden, blåst i denna riktning av en storm som utgår från paradiset. Den fasa som aldrig släpper sitt grepp om historiens ängel beror på att ängeln framför sig ser allt det lidande och all den ondska som historien frambringat. Allt hemskt människor gjort mot varandra och mot skapelsen. Allt det som vi andra inte ser när vi måste vända ryggen mot det förflutna, blicka framåt, för att se var vi ska sätta foten. Kanske uppfyllda av hopp, förtröstan och ljusa tankar om att det som ligger framför oss måtte vara vackrare.
Så tänker jag mig snöängelns uppgift i våra liv. Som människans sätt att besvärja framtiden och stärka oss i vårt uppdrag att förbättra. Med blicken mot stjärnevalvet ovanför mig, med sedelagen inom mig, och med hela jorden under mig, täckt med detta sköra, mjuka vita täcke av förgänglighet, besvärjer jag med min enkla änglagest ondskans krafter och visar med mina fumliga vingslag att jorden kan bli ett paradis. I alla fall att vi måste tänka oss det, ungefär så som vi måste tänka oss Sisyfos lycklig. Att det är meningen, även om vi vet att det inte blir riktigt så. Jag vill att dessa två vitt skilda änglar – historiens och snöns – åtminstone ska kunna tala med varandra och jag tror att det är därför jag alltid velat skriva denna bok.
Snö är också historia. Snö har varit en följeslagare i människors liv i stora delar av världen, särskilt på norra halvklotet.
Snö är hopp. Årligen förnyat med snön som ersätter den som föll ifjol och redan försvunnit. I litteraturen lär det vara så att snö är en symbol för förvandling. När snön faller i poesi och romaner signalerar det ofta att personerna i texten vänder sig inåt och reflekterar över sig själva. De blir mottagliga för en kraft eller ett budskap som kan hjälpa dem att nå ett annat och bättre tillstånd.
Snö är också historia. Snö har varit en följeslagare i människors liv i stora delar av världen, särskilt på norra halvklotet. Alldeles särskilt hos oss som lever långt uppe i norden. Att snöängeln och historiens ängel kan inleda ett samtal är alldeles på tiden.
Vad som sker med snön är någonting som historiens ängel mer och mer får syn på allteftersom vi människor tar oss fram i världen. Där det förut fanns snö och riktig vinter träder barmark fram under årstider som tappat sin rytm. En snö som drar sig tillbaks och tar plats i det stora historiska drama som numera går under namnet klimatförändringen. Ingalunda den första klimatförändring som historiens allseende ängel bevittnar. Men den första som människorna själva åstadkommer i planetär skala. Den första klimatförändring som i den djupaste meningen av ordet är historisk, alltså del i historien av mänskliga handlingar.
*
Världens äldsta skida är femtusenfyrahundra år gammal. Mer beskedligt, men ändå långt innan någon använde ordet ”Sverige”. Den hittades år 1923 i dagens Västerbotten, nära byn Kalvträsk, mellan Skellefteå och Lycksele. Sedan hittades en nästan lika gammal på den plats som nu är Hoting, på andra sidan Ångermanlandsgränsen, inte många mil från där jag växte upp.
I det glesa, skrovliga Sverige ville folk på landet ogärna bära sina bördor på barmark. Vintern var bättre. Det som var tungt och otympligt måste bärgas hem på snö i vägkargt land. Virke och ved från skogen. Höet man slagit och hängt på myrhässjorna eller lagt i ladorna vid älvraningarna. Skidor är snabbare än snöskor, särskilt i trakter där temperaturen ibland pendlar kring noll så att snön smälter och blir hård. På skidor rände man efter älg och björn, som hade det tungt i djupsnön. Snö betydde frihet och protein.
Sörkörarna fraktade gods med häst och släde längs Bottenvikskusten, innan ångbåtar och järnväg fanns. Vårt vidsträckta land bands samman av snö och is.
Snö var grundvillkoret.
Skogsarbetarna utförde sitt arbete under mäktiga trädgrenar som för det mesta tyngdes av tjocka lager av snö. Opplegan, som det hette på vår dialekt.
När jag växte upp som liten pojke i det snörika inre Västerbotten – och sydligaste Lappland – var snö inget som jag förknippade det minsta med historia. Historien, fick vi lära oss i skolan, pågick någon annanstans. Nästan alltid längre söderut, där Sveriges kungar krigade på kontinenten och där påvar och riksdagar fattade viktiga beslut. Besluten handlade visserligen om oss, påverkade våra liv. Men de påverkade inte tillvarons grundvillkor, som trots allt var årstiderna och klimatet och det människorna levde av och med.
Dit hörde snön. Den var verkligen ett grundvillkor. Inte alltid uppskattat. Skogsarbetarna högg ned de stora timmerträden som gick på export och gjorde Sverige rikt. De utförde sitt arbete under mäktiga trädgrenar som för det mesta tyngdes av tjocka lager av snö. Opplegan, som det hette på vår dialekt. Den snön ramlade ned över dem och hade en egendomlig förmåga att tränga innanför skjortlinningen, kyla nacken, smälta och rinna ned längs ryggen och väta de tjocka underkläderna med snövatten. Det var innan ordet arbetsmiljö var uppfunnet. Men snö var i grunden praktisk och utan den skulle det inte kunnat bedrivas något mer omfattande skogsbruk. Det var på snön timret forslades till sjöar, bäckar och älvar. Och det var på den skogsarbetarna kom ut till hyggena, mestadels på skidor. Några av dem blev duktiga tävlingsåkare i de generationer som dominerade längdsporten från andra världskriget fram till 1970-talet.
Det var också på snö som jag växte upp. Mer än halva året låg snön. Det är ingen uppgift jag gripit ur luften eller ens ur minnet. Jag har studerat SMHI:s tabeller. Antalet snödagar per år i norra Norrland, dit Västerbotten och Lappland räknas, låg under hela min barndom och ungdom i genomsnitt mellan 180 och drygt 220. Toppåret var vintern 1968/69 , med en snöperiod som även på platser utanför fjällkedjan närmade sig åtta månader. Snö var ett normaltillstånd, liksom kylan. Snön var så självklar att det inte fanns någon anledning att spilla tid på den. Att den skulle ha med historia att göra var det ingen som tänkte på. Inte heller att den kunde höra ihop med politik. Min farfar var politiker, satt i riksdag, landsting och kommun. Men när han talade om politik, som han gjorde ibland även med oss därhemma, handlade det aldrig om snö. Snön bara fanns, som något evigt som skulle skottas från allhelgona till valborg.
Det var bara det att jag älskade den. Andra suckade. Jag blev lycklig. Det kom spontant, motståndslöst. Jag visste inte varför. Det var så det var. Jag var väl inte ensam om min passion. När vi var små tyckte de flesta av oss om snön. Sedan började folk gnälla, som vuxna. Jag inser nu att det jag redan då anade inom mig, utan att jag hade ord för det, var att snön kan förstås allra djupast som historia. Den är också fysik, kemi, meteorologi, antropologi, ekonomi, teknik, geografi. Ja, poesi, konst, musik, dans, skulptur. Och, i högsta grad, politik.
Läs mer om Snö – en historia här
Det är viktigt just nu att se att den är historia. Den framträder i tiden. Och som ett sådant element, som tilldrar sig vår uppmärksamhet, växer snön. I våra medvetanden blir den allt större. Därute, i landskapet, blir den allt mindre. Den håller på att försvinna. Det är vårt eget verk. Snön är inte bara en gåtfull gåva från himlen. Den håller mer och mer på att bli en erkänd del av historien. Samtidigt som den på många platser redan är historia i den meningen att den inte längre finns.
Det känns inom mig. Det finns en snö inom mig och det gör ont när den försvinner. Från min barndom i snö har jag bilder som jag burit med mig genom livet. Först på senare tid har jag kunnat få någon reda i dem.
Men jag visste inte det vi nu vet. Att snön inte längre är självklar, som jag trodde att den var. Den står på spel. Den utmanar oss. Den är ett samvete.
Vi känner snöns egenskaper. Dess märkligheter. Och vi lär oss hela tiden nya. Som den att även apor gör snöbollar
Snön är på väg bort. I ojämn takt, men obevekligt. Nu vill jag verkligen förstå dess egenskaper. Det känns alldeles nödvändigt. Inget material som är så viktigt för oss vet vi så litet om. Snö är ett gränsmaterial. Varken stabilt eller säkert. En övergångsform. Samtidigt är den vanligt vatten, fast på en oklar position någonstans mellan fria molekyler i luft och den hårda, stabila is som kan bestå i miljoner år.
Det snöar. Denna först luftiga materia uppstår då och då, under alldeles särskilda och egentligen mycket sällsynta betingelser som råkar finnas hos oss i Norden i en utsträckning som är ovanlig. Det jag tycker är självklart är alltså tvärtom sällsynt. Och det håller på att bli mer och mer sällsynt. Och så blir det därför att vi människor värmer upp planeten. Det är det som gör att vi just nu vänder oss till snön. Ställer frågor till den, vill veta mer om den. Som hur den blir till, vad den är, vad den inte längre förmår vara. Vi kan använda den till att lära oss mer om hur farligt vårt nuvarande tillstånd är. Snön kan hjälpa oss få syn på vår självförvållade olycka.
Det är vi i norden och bland skogarna och bergen som har ett särskilt ansvar att göra det. Vi känner snöns egenskaper. Dess märkligheter. Och vi lär oss hela tiden nya. Som den att även apor gör snöbollar, men att de inte för snöbollskrig. Snö har politik. Tvärtemot vad vi trodde: att den bara föll och föll, och alltid skulle falla och inte brydde sig om vad människor gjorde. Men det är det den gör.
Och så, en morgon, i mitt sovrum: Jag ser ljuset därute, innan jag ens dragit upp persiennerna. Snö!
Kanske är det allra märkligaste att snöns egenskaper också finns inom oss. Vi som lever och levt med snö tror jag har gjort några av dess egenskaper till en del av oss själva. Med eller utan sympati. Kanske med fasa inför kölden och de störningar snö ibland vållar. Eller, som hos mig, med djupaste innerlighet och varm förtröstan på snön som vår kloka bundsförvant.
Denna förtröstan har jag alltid haft. Uppblandad med en egendomlig lycka som jag genom någon okänd ängels mellankomst fått behålla. En fast punkt i mitt inre att ta mig tillbaks till när jag har svårt att få luft. Där ingår snön, som det viktigaste inslaget i årstidernas trygga hjul.
Alla årstider behövs därför att de inte är lika. De har olika uppdrag. Hösten är den näst bästa årstiden. Den är förväntan inför vintern, som är den bästa. Löven faller tidigt i inre Västerbotten. Ett par timmar från Ådalens industri. Tre från Trøndelag i Norge.
*
Och så, en morgon, i mitt sovrum: Jag ser ljuset därute, innan jag ens dragit upp persiennerna. Snö! Ljusmiraklet sker underifrån. Marken som igår var mörk är denna höstmorgon ljus och strålande. Ingen människa har medverkat. Inte ens min farfar som annars bestämmer så mycket.
Snöfallet är en händelse. Den kommer till mig. Jag får del av något, genom krafter jag inte råder över. Och tänk att just jag råkar finnas på en plats i världen där det snöar!
Jag älskar det för att det är en gåva. Det är själva världsordningen. Att vi alla är så små att vi inte kan tävla med snön eller himlen. De är större än vi. Och kanske är det därför som jag kan vara så lycklig. Och så barnsligt förtjust i att leva.
*
Ett stilla samlande av snö. Det blir till slut mitt projekt. Röster, bilder, berättelser. Ju mer jag samlar, desto mer övertygad blir jag om att en djupare känsla för snö behövs.
Vi lever i ett vinterland. Is och snö har skapat Sverige. Varför bryr vi oss inte mer? Varför sörjer vi inte att snön smälter?
Jag vill väcka snöängeln inom oss.
Detta är ett smakprov ur boken Snö – en historia.