“Vi går på autopilot”

Etnologen Ida Hult bokdebuterar med Ärvda svar: Om en framtid bortom gamla sanningar, slitna ord och redan tänkta tankar. Vi ställde henne några frågor kring boken.

Varför skrev du den här boken?

– För att det hade blivit smärtsamt tydligt för mig hur oerhört svårt det är att åstadkomma något verkligt nytt inom befintliga strukturer. Samtidigt som det är inom just existerande strukturer vi nu ska lösa en mängd stora och sammantvinnade utmaningar. Jag ville borra i vad det är som gör att vi fastnar, sätta ord på det och få igång en diskussion om vad vi kan göra för att komma loss. Och såklart för att jag ser rätt få fantasifulla, originella och udda saker där ute.

Du får i samma mening in storföretag som Ikea och Amazon och hamnarbetare vid sekelskiftet och Hazdafolket i Tanzania – vad är kopplingen? 

– Att de alla är kulturer som avslöjar mänskliga villkor. Att de alla är kulturella uttryck som visar på vad hur människor gör, tänker, organiserar sig. Ärvda svar är en etnologisk bok i den mening att vardagliga prylar, talesätt, möten och projekt får visa på djupa underliggande problem. Det vi gör i våra privata liv mångfaldigas på våra arbetsplatser när vi tillsammans ska försöka åstadkomma saker.

Du skriver att vi går på autopilot – på vilket sätt?

– För att vi gör det mesta i livet och på jobbet utan att verkligen tänka, observera, analysera eller välja. Utan en medveten riktning med aktiva val. Då hamnar man lätt i repetition, man blir taktiskt, praktiskt effektiv och kortsiktig. Vi går mer på vana än vilja och val, så att säga.

Du skriver att vi är ”uppställda för överrumpling” – berätta hur du tänker.

– Vi människor är ju nästintill förändringsimmuna. Det finns en inneboende tröghet mot förändring, vi argumenterar hela tiden för att fortsätta som vi gör. Vi sopar jäsande surdegar under mattan och agerar kortsiktigt – och blir sedan förvånande när det går fel, och över att tillfällena när vi tvingas betala ränta kommer tätare och tätare. Vi betraktar ofta en oangenäm överraskning som ett oväntat problem fast det är en tydlig nota på de handlingar vi har beställt och utfört. När vi rusar på och bara gör, när våra organisationer greatwashar allt till ”möjligheter”, ja då ställer vi upp oss för överrumpling. När vi faktiskt kunde ha lagt tiden på att förbereda oss.

Vad är tunnsikt?

– En insikt förändrar sättet vi ser. En tunnsikt, en ”thinsight”, bygger på de där nakna, magra och rätt ohjälpsamma siffrorna som vi ska använda för att driva förändring. Man får inte mycket bränsle med sig i förändringsprocessen av ett tunt och bakåtblickande material. Vi gör rätt många antaganden om hur människor fungerar som är endimensionella. För att forma bättre framtider behöver vi perspektiv och djup.  Vi har en massa roadmaps och journeys men tycks liksom helt vilse.

Du säger att vi behöver tänka mer ”framtiden och bakåt” – vad menar du med det?

– Vi behöver fler organisationer som inte bara tillåter eller uppmuntrar nytänkande utan kräver det. För det krävs en framtidsvision som är så tydlig, så konkret och så inspirerande att man kan leda från den och inte till den. Helt enkelt ett perspektiv på affären eller livet som är så tydligt att den kan backas till punkter på din att-göra-lista för imorgon. När framtiden är vag och luddig kommer den inte in i vår kalender. Och där behöver den vara. Det är i nuet vi formar framtiden. Den är en aktiv handling, en skapelse, inte en destination. Jobbar vi baklänges från den så når vi den, jobbar vi mot en suddig framtidsönskan så finns det så mycket annat som trumfar den i stunden och de blir kortsiktiga istället för långsiktiga.

Många känner nog att de får allt mer att göra – vad menar du med att vi inte får något gjort?

– Vi lever i en tid som präglas rätt mycket av busy work. Att visa att man jobbar och får saker gjorda är viktigare än att rätt saker görs. Det är viktigare att inte göra fel än att göra rätt, än att göra något bra. Vi är mer duktiga än vi är modiga. Autopiloten sparar kraft men resultatet blir att vi inte är närvarande i våra egna liv. Att våra liv blir mindre våra egna.

Du säger att vi förhåller oss till framtiden lite som till en ”främling på ett café”?

– Vi har en avståndsförälskelse i framtiden. Den är som en snygg, fascinerande, spännande främling på ett café. Vi kan tillskriva främlingen vilka härliga egenskaper som helst, föreställa oss ett fantastiskt liv tillsammans. Ju mindre vi vet om främlingen, desto enklare att forma den till precis det vi önskar oss. Och det är så himla lätt att förväxla det där önsketänkandet med nytänkande. För ser vi på vårt agerande så är vi ju kortsiktiga och barrikaderar oss emot framtidens förändringar. Vi vill fortsätta som vi gör nu, men ändå få främlingen på sikt. Jag tror att vi måste bli intima med framtiden, skaffa oss en seriös relation med den. Då kan framtiden bli verklig för oss och när den blir det så gör vi bättre val för oss själva, varandra, planeten och så vidare. 

Vem ska läsa?

– Jag ser två läsare framför mig. Den som själv plockar upp boken vill förändra och vet hur svårt det är. Den läsaren hoppas jag får ord på sin känsla, upplever sig mindre ensam, får tips, kraft och energi av läsningen. Den andre läsaren får boken av någon annan. Det här är läsaren som tycker att allt går rätt bra idag. Jag hoppas den läsaren blir lite omskakad.

Behövs boken?

– Den är livsviktig. Vi säger att vi har stora utmaningar, säger oss söka förändring, transformation till och med, men gör mer av samma. Och det är så mycket spel för gallerierna. Det räcker inte om vi ska forma framtiden till något bättre. Jag hoppas att många kommer att känna igen sig och välja annorlunda framåt. Det är ingen enkel bok. Den är bitvis rätt brutal. Den är ett yvigt imperativ. Vi kan inte fortsätta som vi gör.

Läs bokens inledning här och Idas debutantporträtt här.