Sockerkringlor – ett smakprov ur Offerträdet
- 3 min
Detta är berättelsen Sockerkringlor av Per Faxneld. Den är publicerad i boken Offerträdet.
Sockerkringlor
När Anna-Karin Marhage fick sin första månadsrening drabbades hon av underliga drömmar. De återkom med blodet varje månad. Hon drömde om hur hon gick baklänges in genom dörrarna till en stor bondgård. Där inne satt storfar i ett högsäte och hon neg och hälsade på honom med vänster hand. Hon bjöds att sitta till bords med honom och en grupp flickor i hennes egen ålder. De erbjöds förtäring och Anna-Karin fick travar med sockerkringlor på ett fat av silver. Sådana var det bästa hon visste. Men mot måltidens slut förvandlades kringlorna till ormar. De av flickorna som skrek när födans sanna natur visade sig pryglade storfar med en piska av sammanflätade ormar. Behärskade man sig fick man ett gyllene armband av storfar i form av en orm. Anna-Karin var alltid bland de som istället fick smaka piskan.
Anna-Karins föräldrar var förmögna och ägde mycket skog. Augustidagen år 1899 då hon fyllde sexton år kom en förnäm herre till gården och ville köpa en del av skogen till ett frikostigt pris. Med sig hade han två flickor i hennes ålder, som han presenterade som sina döttrar. Trots det var de inte det minsta lika honom. Han var svartskäggig och de var ljushåriga. Besökarna tog alla i familjen i handen. När det var Anna-Karins tur överraskades hon stort då de bjöd henne vänster hand istället för höger. Mannens kalla handslag ingöt en rysning i henne och hon rös igen då hon fick se att flickornas handleder pryddes av armband i form av ormar. Hon hade aldrig delat med sig av sina drömmar till någon, av rädsla för att uppfattas som förryckt. Det var knappast ett bättre tillfälle att dryfta saken nu.
Efter en stel och tyst middag drog sig hennes far och den främmande herrn tillbaka till ett bakre rum för att tala affärer. Modern försökte konversera hans döttrar, men de förblev föga talföra. Hon berättade om Anna-Karins planer på att bli sköterska, utan något vidare gensvar. Anna-Karin ömsom svettades, ömsom huttrade av kalla ilningar längs ryggen då hon såg på dem. Då far kom tillbaka strålade hans ansikte av förnöjsamhet. »Kära dotter», sade han, »jag har ordnat inackordering åt dig i Sundsvall så att du kan läsa till sköterska som du så enträget bönfallit mig om.» Glädjen han väntat sig uteblev. »Nej, nej, nej», skrek hon till svar och grep en eldgaffel från eldstaden för att värja sig med. Det blev ett förfärligt uppträde. Hennes hysteriska gråt, våldsamma försök att angripa gästerna och osammanhängande yrande om drömmar övertygade snart föräldrarna om att hon blivit galen. De lindade henne hårt i lakan så att hon inte kunde röra sig och bäddade ned henne.
Det dagades och hennes far steg in med allvarlig min. Fadern förklarade att besökaren var läkare på en klinik för mentalt ansatta. Han hade fått veta att skog vore en god placering för en större summa pengar som han ärvt och därför kommit till dem. Efter gårdagen hade han erbjudit sig att ta sig an Anna-Karin som patient istället för som inackorderad i hemmet. Hon skulle få åtfölja honom och hans båda döttrar tillbaka till kliniken nu med en gång. Anna-Karin sade på nytt att hon sett mannen i sina drömmar, men far ville inte lyssna. Han försökte lugna henne med att han försäkrats att maten på kliniken var utmärkt. »Man får till och med sockerkringlor ibland», sade han tröstande.
– Per Faxneld
