Ofta är det nog rädsla som hindrar oss från att vara mer ”why not”

Det är ju ändå otroligt coolt hur digitala verktyg kan hjälpa oss att ha kontakt med andra i den här situationen, hur det digitala kan göra oss mer sociala. Min mamma, som är 70+, sitter hemma nu och en kväll fixade jag en matkasse till henne med lite fredagsmys, och så köpte jag samma mat till mig och min sambo. Sedan körde vi videosamtal med henne, och det blev nästan lika bra som att äta middag ihop IRL, just eftersom vi också åt samma mat. Annars har vi mycket kontakt med min sambos familj och våra vänner i Argentina som inte får gå ut. Och de blir ju på ett sätt lika nära nu, som de vi känner här i Sverige, när geografiska avstånd plötsligt spelar mindre roll. Så det kan ju vara ett tips att ta tillfället i akt att höra av sig till vänner som bor någon annanstans och som man träffar sällan. Vi hade faktiskt AW med några kompisar i Malmö häromdagen, som vi inte sett på flera år, men nu äntligen blev det av. Många har ju lite mer tid nu också. Kanske finns det någon som du alltid velat få kontakt med? Passa på att ta chansen nu!

Ja, jag ser tydliga paralleller i hur det som händer nu bidrar till en polarisering i den politiska debatten. På nationell nivå har de politiska aktörerna varit relativt samstämmiga, än så länge, men bland olika debattörer ser jag tydliga skillnader i hur man förhåller sig till Sveriges krisstrategi, som delvis tar sig uttryck i hårda ord och känsloyttringar. Dessutom finns det såklart en koppling till just en ökad nationalism och en fara för att vi börjar betrakta omvärlden som något främmande och farligt. För mig som vill se en öppen värld där människor kan röra sig över gränser, oavsett om det handlar om migration eller resande, finns det mycket att oroas av, nu likväl som då. Samtidigt finns det, precis som under flyktingkrisen, otroligt fina initiativ i civilsamhället där många privatpersoner hjälper varandra på olika sätt. Där människor till exempel, apropå tillit, går och handlar åt främlingar och litar på att de ska få betalt. Det skulle ju inte gå att isolera äldre om det inte fanns så många som ställer upp med praktisk hjälp. Så det finns verkligen många positiva berättelser och jag hoppas förstås att det är de som kommer att göra bestående förändring. Det gäller att titta åt rätt håll bara.

Vi ser ju idag många som varslas även från heltidsjobb, så ett sådant är ju ingen garanti för att men sitter säkert i en osäker tid. Tvärtom tror jag ibland att det kan innebära en falsk trygghet. Men jag skulle inte heller rekommendera någon att säga upp sig i dagsläget för att satsa på gig-jobbande. Däremot har ju olika leveranstjänster av exempelvis mat fått ett väldigt uppsving nu så det är ju en del av gigekonomin som växer. Framför allt tror jag att det är viktigt att dra lärdomar på lite längre sikt: arbetsmarknaden förändras snabbt, gamla jobb försvinner, nya tillkommer och ibland uppstår kriser som nu. För att hantera detta, både som samhälle och som individ, måste man vara flexibel och beredd att lära sig nya saker, helt enkelt vara beredd på förändring. Där tror jag att en ”gig-jobbarmentalitet” kan vara väldigt värdefull. En annan aspekt av det är ju att inte lägga alla ägg i samma korg; har jag en arbetsgivare står hela min försörjning och faller med att jag får behålla jobbet där. Om jag däremot har många olika uppdragsgivare, och kanske olika färdigheter – oavsett om det är som konsult, gig-jobbare eller något annat – så är chansen större att något av de jobben klarar sig igenom krisen. För egen del brukar till exempel en del av mina intäkter bestå i att hyra ut rum via Airbnb, den verksamheten ligger ju helt nere nu, men tack vare att jag också har uppdrag som skribent så kan jag försörja mig.

Jag tror verkligen att de där perioderna när det händer lite mindre i våra liv kan vara otroligt värdefulla för att få nya kreativa idéer om vad man vill göra. Det kanske kan leda till en förändring längre fram. Så till att börja med skulle jag nog rekommendera att ta en paus från TV-serier och digitala AW:s en kväll och bara ta en promenad istället. Eller vad som helst som gör att tankarna kan löpa lite mer fritt. Åtminstone för mig brukar det vara tillfällen då jag blir mer medveten om vad det är jag tycker är viktigt och vad jag skulle vilja göra mer av. Lite tid för introspektion, helt enkelt. Kanske ger det idéer hur jag skulle vilja förändra något som jag inte trivs med i mitt liv? Sedan kan man ju utnyttja den tid man kanske sparar in nu på olika aktiviteter som annars brukar finnas i vardagen till något som man velat göra länge. Lära sig ett nytt språk eller laga ny mat eller vad det kan vara. Sedan tror jag att sådana här tillfällen när vi ruskas om av omständigheterna också kan ge perspektiv på saker. Ofta är det nog rädsla som hindrar oss från att vara mer ”why not”, men vad är det värsta som kan hända? Vill du färga håret grönt, eller skaffa en hund eller säga upp vänskapen med en person – ja, det kanske inte är så farligt om man jämför med mycket annat här i världen. Testa!