Bas Kast: Dagen då mitt hjärta strejkade och jag började skriva Näringskompassen

• 4 januari 2021
• 5 min

Vetenskapsjournalisten Bas Kast berättar här hur det kom sig att han grävde ner sig i den samlade forskningen om kost och näring. En journalistisk bragdinsats som utmynnade i hans prisade och storsäljande bok Näringskompassen : de vetenskapliga slutsatserna om kosten som håller oss friska.

En vårkväll för några år sedan, när luften fortfarande var ljuvligt frisk och jag var ute på min vanliga joggingrunda, blev jag klar över att något inte var som det skulle. Sedan några veckor hade jag nästan börjat vänja mig vid en ny krämpa som jag aldrig förr hade upplevt. Nu hörde den liksom till: Varje gång strax efter att jag börjat jogga, direkt efter de första stegen, kände jag av den här märkliga hjärtklappningen.

Inget allvarligt, bara ett slags kardiologisk hicka som gick över direkt.

Jag sprang vidare, och så plötsligt, innan jag ens hade hunnit en kilometer, blev jag brutalt stoppad – som om jag i full fart hade rusat rakt in i en osynlig mur mot ett plötsligt och rätt omilt tvärstopp. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan. Det är som om en järnhand tar ett fast grepp om ditt hjärta och trycker till hårt. Det gör ont, men smärtan är inte det värsta. Det värsta eller mest oroande är den överväldigande kraft som ”det” tynger dig med och tvingar dig att ge efter. Du stannar direkt, inte för att du tycker det är en god idé att pusta ut lite, nej, du står still. Och där står du, tar dig om bröstet, kippar efter andan och hoppas att det ska gå över. Att du än en gång blir förskonad och slipper undan, oavsett hur.

Jag har ingen aning om hur länge jag blev stående så, lätt framåtböjd, händerna stödda mot låren, hostande, flämtande. Någon gång började jag försiktigt gå framåt, då och då med ett trevande försök att öka farten, sedan ny paus. Jag vågade inte jogga vidare.

Då visste jag inte det, men just i den stunden började arbetet med den här boken: en överblick över vad som utgör sund kost. Jag började forska med en enkel fråga i huvudet: Vad ska jag äta för att skona hjärtat?

Jag samlade undersökningar inom området som en besatt. Studierna samlade sig på hög. Dussintals, hundratals, någon gång många fler än tusen (det var längesen jag slutade räkna)

Jag dök ner i den fascinerande komplexa värld som utgörs av forskning kring näring och övervikt, ämnesomsättningens biokemi, näringsmedicin och inte minst åldersforskningen – ett just nu blomstrande tvärvetenskapligt område som granskar åldrandets förlopp, från mekanismerna på molekylär nivå till de gåtfulla egenskaper hos människor som blir 100, 110 år och ännu äldre och som ofta håller sig i förbluffande god form. Vilken är deras hemlighet?

Jag samlade undersökningar inom området som en besatt, som om mitt liv berodde på det, vilket det på sätt och vis också gjorde. Jag studerade forskningsfynden inte i första hand av intellektuell nyfikenhet utan av rent existentiella skäl. Studierna samlade sig på hög i mitt arbetsrum, i vardagsrummet, i köket. Dussintals, hundratals, någon gång många fler än tusen (det var längesen jag slutade räkna). Månaderna rann iväg. Ett år gick, sedan ännu ett.

På så sätt öppnade sig efter hand en värld med häpnadsväckande, emellanåt sensationella insikter som förändrade mitt liv. Mycket av det jag trodde mig veta om sund kost och att gå ner i vikt stämde inte alls med forskningsrapporternas rön. I stället vimlar det av kostmyter och ”dietklokskaper” som kan orsaka allvarliga skador på våra kroppar.

ungefär lika upplysande som att ”förklara” Bill Gates förmögenhet med att han har tjänat mer pengar än han gjort av med

Dag ut och dag in bombarderas vi med ständigt nya klokskaper om kost – undra på att vi inte längre lyssnar när nästa kosttips blir på modet. ”Garanterat slank på sju dagar med detta ultimata turbo-bantningsknep!” Eftersom de flesta dieter är krystat kvacksalveri har många läkare slutat lyssna och avfärdar ofta all slags kost som kvacksalveri. Just därför håller man i tämligen upplysta kretsar sedan årtionden fast vid ett och samma motto, även om det knappast är till hjälp för någon: Den som vill gå ner i vikt, enligt det förment enda seriösa kostrådet, ska helt enkelt äta mindre och röra sig mer. Principen kallas ”energibalans”.

Strategin visar sig vara en bräcklig tankekonstruktion. Logiskt sett stämmer kanske principen, på samma sätt som det stämmer att en alkoholist mår bra av att dricka mindre. Men vilken nytta har alkoholisten av den sortens upplysningar?

Lika ohjälpsamt är ett besläktat tips, nämligen att övervikt är en ofrånkomlig konsekvens av att vi har satt i oss fler kalorier än vi förbränt. Även denna ”förklaring” är sakligt korrekt – och ungefär lika upplysande som att ”förklara” Bill Gates förmögenhet med att han har tjänat mer pengar än han gjort av med. Ja, uppenbarligen har han det, rentav mycket mer. Men hur har han åstadkommit det? Exakt vad leder till att vi äter mer än vi förbränner? Och hur kan vi stoppa och vända processen?

fyra huvudfrågor – som också utgör bokens fyra kompassteman

Tidigare, men inte nu längre, undrade jag hur det kommer sig att så många av oss inte litar på officiella näringsrekommendationer och hellre vänder sig till andra källor, som dessvärre ofta är tvivelaktiga. Inte heller jag förlitar mig på någon så kallad auktoritet, utan i stället på objektiva data. I Näringskompassen sammanfattar jag de viktigaste resultaten av min datainsamling och inriktar mig på fyra huvudfrågor – som också utgör bokens fyra kompassteman:

• Hur går man ner i vikt på ett effektivt sätt?
• Hur skyddar man sig mot sjukdom med hjälp av näring?
• Hur skiljer man mellan myter och fakta om näring?
• Kan man med omsorgsfullt sammansatt kost lura den biologiska klockan och stoppa åldrandet?