Välkomna tillbaka till mitten!

6 maj 2022
7 min

I svensk politik spottas det ständigt mot mittcirkeln. Det talas om ”den tomma mitten”. Knappt någon politiker verkar vilja vara där och de sociala mediernas polariserande logik tvingar ut debatten på kanterna. Men är det verkligen så?

Det där sättet att tänka, tala och debattera ligger förstås inte bara långt ifrån hur vi människor egentligen fungerar. Det är också något helt annat än vad folk faktiskt vill ha. I själva verket befinner sig de flesta svenska väljare just i mitten – den är full av människor. Det är bara de politiska partierna som lämnat den.

I Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid återupprättar journalisten Per Svensson och förläggaren Svante Weyler ett slag för mitten som politisk kultur och spelplan – och uppmanar oss alla att värna om den. Här bjuder de på ett kultur och smakprov ur boken.

Misstänksamt betraktar villorna varandra från var sin sida av den öde förortsgatan. Mitt i asfalten gapar ett stort hål.

Det skulle kunna vara en sinnebild för det samtida politiska och kulturella klimatet, i Sverige liksom i resten av västvärlden. Polarisering. Man håller sig på sin kant, bland de sina. Möten i mitten är inte möjliga. Där finns bara ett svart slukhål.

Men Mitt i Sverige målades redan i det tidiga 1970-talet, en tid som många i dag förknippar med » folkhemmet «, gemenskap och solidaritet, jämlikhetsideal och trygg-het, byalag och knytkalas. Det är tänkvärt att atmosfären i Peter Tillbergs förstad är en helt annan. Det är den också i hans mest kända målning, Blir du lönsam, lille vän?, med tillkomståret 1972. Skolbarnen i sina bänkar är alla ensamma, främmande för varandra och betraktaren. […]

Mitten är ett brett begrepp, ett slags mänsklighetens jämviktspunkt där goda egenskaper och förhållningssätt ges utrymme: förnuft, måttfullhet, öppenhet för idéer och intryck från skilda håll.

Drygt en vecka efter Putins överfall på Ukraina den 24 februari 2022 skrev statsvetaren Katarina Barrling en ledarkrönika i Svenska Dagbladet under rubriken »Demokrati är att hålla samman i oenighet«. En fin sammanfattning av utgångspunkten också för denna bok. Vi delar hennes uppfattning att konflikter och sammanhållning inte utesluter varandra, att det snarare är varandras förutsättningar. För att ett samhälle ska kunna hålla ihop måste dess inneboende konflikter artikuleras. Och för att konflikter inte ska urarta till inbördeskrig måste ett samhälle kunna enas om formerna för sin oenighet. Katarina Barrling formulerar det väl: »… sammanhållning betyder inte att alla ska ha samma åsikt. Det betyder att vi klarar av att upprätthålla ett samhälle även när vi inte har samma åsikt. En demokrati.«

För att vara tydlig : när vi argumenterar för »mitten« pläderar vi inte för att alla borde samlas vid en geometrisk mittpunkt på den ena eller andra åsiktsaxeln. Vi tror inte att det bästa vore om alla tyckte likadant i alla frågor (vilken mardröm!). Vi syftar med »mitten« inte på något bestämt politiskt parti.

Mitten är för oss ett brett begrepp, ett slags mänsklighetens jämviktspunkt där goda egenskaper och förhållningssätt ges utrymme: förnuft, måttfullhet, öppenhet för idéer och intryck från skilda håll. I en mer snävt politisk kontext är mitten den arena där demokratin iscensätter sig själv. Arena ska då fattas mer bildligt än bokstavligt. Det handlar om ett av alla inblandade etablerat, accepterat och försvarat ramverk av institutioner, regler, normer och procedurer. Det handlar också om förväntningar, en insikt om att i en demokrati kan ingen få allt, men alla kan få något.

Det framstår kanske som självklarheter. Om detta är att befinna sig »i mitten« så gör väl alla det? Ja, nästan alla. Och det är också vår poäng. Mitten är inte, vad än parti-gängare och ledarskribenter påstår, någon öde och övergiven plats. Där är det fortfarande trångt. Där finns den absoluta merparten av alla medborgare i Sverige. Så vad är problemet? Jo, partierna. De som fått för sig att man måste spela utanför sidlinjen om man ska vinna matchen. […]

Med sina regler, sina nattmanglingar, sina ständiga kompromisser, sin tyska försiktighet och sin franska teknokrati, och med sin storslagna ambition att garantera fred och frihet i Europa, är EU ett fint uttryck för det vi lägger i begreppet »mitten«.

Man tror lätt att äldre tiders kungar alltid och överallt kunde göra precis vad de ville, styra och ställa fritt efter eget huvud. Så var det inte. En god kung skulle besitta dygder och handla i enlighet med dem. Han förväntades också lyssna till sina rådgivare, ibland också till inkallade församlingar av skilda slag : ständer, riksdagar, herredagar. Framför allt var han ansvarig inför Gud, vars vilja och bud han inte kunde trotsa utan konsekvenser för sig själv och riket. Det gällde också envåldshärskarna, kungarna av Guds nåde. Det gav kyrkan och dess företrädare ett avsevärt inflytande över monarkens sätt att utöva makt. Denna religionens reglerande och bromsande funktion, manifesterad i kungens rädsla för att hamna i helvetet, har i dag övertagits av den internationella rätts- och säkerhetsordningen, av folkrätten, krigets lagar, konventioner om mänskliga rättigheter. Härskarna ska tämjas av rädslan för att hamna i domstolen i Haag. Det är denna ordning Vladimir Putin har velat riva sönder, skjuta i bitar. Det är därför invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 inte bara var ett kriminellt överfall på en demokratisk nation. Det var ett överfall på den liberala demokratin som sådan.

Putin var länge en idol för nationalpopulister runt om i världen. Kriget i Ukraina gjorde medlemskap i fanklubben mindre lockande, men man ska inte missta sig på omvändelsernas natur. Det var Putins metoder, inte hans mål, som blev för svårsmälta för många av hans tidigare beundrare. Liksom Putin vill de gärna röja undan hindren för den fria utövningen av den folkmakt de säger sig representera. Ingen slump att en av den populistiska extremhögerns veteraner, Marine Le Pen, länge inte bara var en uttalad Putinvän och understödstagare (ryskt storlån till partiet), utan också fiende till EU. Det är klart att nationalister, populister och putinister inte gillar den europeiska unionen. Med sina regler, sina nattmanglingar, sina ständiga kompromisser, sin tyska försiktighet och sin franska teknokrati, och med sin storslagna ambition att garantera fred och frihet i Europa, är EU ett fint uttryck för det vi lägger i begreppet »mitten«.

Mitten är en plats att strida för, inte bara strida om. Det är vad den här boken vill förmedla.

Det finns en utbredd föreställning om att i mitten står bara de som blev över, de som inte fick dansa, de som inte kunde välja eller bestämma sig. De beigea. Det är en fördom. Man kan verkligen aktivt välja att ställa sig i mitten, man kan stå där med stolthet, kanske rentav med lidelse. Mitten är en plats att strida för, inte bara strida om. Det är vad den här boken vill förmedla.

Författaren PO Enquist fick en gång frågan hur hans förhållande till socialdemokratin var. Han svarade glatt leende : »Det är alldeles utmärkt. Ibland lämnar förstås partiet mig men det återinträder snart igen.«

Nu står vi, en överväldigande majoritet av väljarna i Sverige, alltså här på Peter Tillbergs förstadsgata mitt i Sverige och säger samma sak. Vi vänder oss dock inte enbart till Socialdemokraterna utan till alla som säger och tror att det inte finns något annat alternativ än att låsa in sig antingen i husen till vänster eller i husen till höger.

Och vi säger: välkomna tillbaka till mitten.

Återinträd!

Du har läst ett utdrag ur Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid av Per Svensson och Svante Weyler.