Solomon Maimon och den långa resan från öst

13 september 2023
15 min

Här följer ett kort utdrag ur Vakna, mitt folk – Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska. Faksimiler av boksidorna bifogas som illustrationer!

Hos de unga männen i redaktionen för den radikala judiska tidskiften Ha-Meassef, ”Samlaren”, i Königsberg (idag Kaliningrad) dök det en dag år 1779 upp en säregen man från polska Litauen. Han var i deras egen ålder, men med yvigt skägg och klädd i en smutsig och trådsliten rock. På ett bland-språk av hebreiska, jiddisch, tyska, polska och ryska försökte han förklara sitt ärende: han var redan kunnig i tyska språket och i olika vetenskaper, påstod han, men nu ville han studera vidare, medicin och andra vetenskaper. De andra bröt ut i ett gapskratt. Vem trodde han att han var?

”De började driva med mig”, berättar Solomon Maimon senare i sin självbiograﬁ. De hade räckt honom en bok av Moses Mendelssohn på tyska och bett honom läsa. ”Jag läste på det mest ömkliga sätt, både på grund av mitt dåliga uttal och det sätt som jag lärt mig tyska.” På nytt brast de unga männen ut i gapskratt. Förstod han alls vad det var han hade läst? De bad honom förklara, men begrep inte vad han försökte säga när han svarade. De uppmanade honom istället att översätta det han läst till hebreiska. När han väl var klar hade de slutat skratta. Han hade visat att han inte bara utan svårighet kunde återge den tyska texten på hebreiska utan också att han hade ett säkert grepp om det ﬁlosoﬁska innehållet.

det ﬁnns en värld av annan kunskap än den som gällde inom den traditionella judendomen

Solomon Maimon (1753–1800) skulle med tiden göra starkt intryck på sin omvärld som ﬁlosof och tänkare. Han blev lovordad av Kant, som ansåg att ingen annan hade kommit med så insiktsfull kritik av hans verk Kritik av det rena förnuftet. Under decenniet efter sin ankomst till Berlin skrev Maimon nio böcker och en ansenlig mängd artiklar som publicerades i ansedda tyska tidskrifter.

Maimons liv speglar den hunger efter kunskap som en ung judisk man från de fattiga östra delarna av Europa kunde känna inför insikten att det ﬁnns en värld av annan kunskap än den som gällde inom den traditionella judendomen, som helt vilar på Toran och på Talmud (även kallad ”den muntliga Toran”, nedtecknad på 300–500-talet). Det visar också hur enormt svårt det kunde vara att erövra denna nya kunskap, liksom det närmast ofattbara språng – socialt, mentalt, kulturellt och intellektuellt – som han måste ta för att få bli en del av den nya världen. Han kom som en flykting, inte från krig eller politiskt förtryck utan från instängdheten i en sluten och närmast förmodern judisk värld där all kunskap fortfarande var grundad i religionen och livet styrdes utifrån dess lagar. I detta är han inte olik många av de flyktingar i vår tid som också brutit upp från en traditionell kultur reglerad av den religiösa lagen för att söka inträde i moderniteten. För dem, liksom för Solomon Maimon, kräver det en resa inte bara i rummet utan även i tiden, i bemärkelsen från ett kulturellt utvecklingsskede till ett annat.

Shlomo visade tidigt en exceptionell talang

SHLOMO BEN JOSHUA BLIR SOLOMON MAIMON

Solomon Maimon föddes som Shlomo ben Joshua nära den lilla staden Mir i den del av polska Litauen som idag ligger i Belarus (tidigare Vitryssland). Hans far drev den ärvda gården men ökade på inkomsterna med handel. Utan att ha det som yrke var fadern ändå en lärd man: i hemmet fanns ett helt skåp fyllt med böcker. När Shlomo blev sex år började fadern studera Bibeln och Talmud med honom. Knappt hade han hunnit inleda med skapelseberättelsen in-nan sonen kom med invändningar. ”Men pappa, om Gud skapade världen, vem var det då som skapade Gud?” Långt senare skulle Solomon Maimon som kunskapsteoretisk filosof betona betydelsen av att intuitivt och med hjälp av fantasin försöka få grepp om helheten, också om det som är bortom rena fakta. ”Förståndet försöker bara fatta, men fantasin vill omfatta.”

Särskilt ett verk gläntade på dörren till en helt ny värld: en bok om astronomiska observationer

Hela dagarna förväntades pojken ägna sig åt sina studier. Att bli en lärd man i Talmud och Tora var den enda karriär som räknades och Shlomo visade tidigt en exceptionell talang. Redan när han var elva år ansågs han ha nått nivån för att bli erkänd som rabbin. Därmed blev han också ytterst eftertraktad på äktenskapsmarknaden – på gott och ont. En flickas familj skulle vara beredd att ge en mindre förmögenhet i hemgift för en sådan svärson. Vilket ledde till att han redan som elvaåring var bortgift, snart också med försörjningsansvar för ett litet barn.

Alla Shlomos studier var inriktade på Talmud och på Toran, de fem Moseböckerna. Men i sin fars bokskåp hade han upptäckt en annan sorts lockande titlar. Där fann han Josephus verk om judarnas historia och några böcker om fördrivningen från Spanien. Särskilt ett verk gläntade på dörren till en helt ny värld: en bok om astronomiska observationer och om möjligheterna att med matematikens hjälp lära känna kosmos. Men sådana böcker var förbjuden frukt, en farlig kunskap för en judisk pojke. Han läste dem i hemlighet, berättade inte om det för någon, men insåg att det fanns ett universum av kunskap av annat slag än den som rymdes i Talmud. Den bara väntade på att erövras.

Men hur? Nästan alla böcker utanför teologins område var skrivna på främmande språk. Inte ens bokstäverna var gemensamma och några lexikon eller ordböcker fanns inte. Trots att den ännu mycket unge Shlomo nu måste försörja en familj genom att undervisa i Talmud och Tora ägnade han nätterna åt att försöka lära sig de främmande språken, de var nyckeln till den nya världen. I några hebreiska böcker hade han hittat en uppställning av det latinska alfabetet. Bokstav för bokstav kunde han räkna ut hur de till uttalet hade sin motsvarighet i det hebreiska alfabetet.

från det traditionella livet i Europas utkant till den judiska upplysningens nya centrum

På detta sätt gissade han sig fram till hur orden på det främmande språket skulle uttalas, snart också till vad de betydde. Med tiden lyckades han med sina självförvärvade språkkunskaper skaffa sig en högst ansenlig bildning. Men det var också denna hans egenartade bildningsgång som fick de unga studenterna runt tidskriften Ha-Meassef att börja gapskratta när de hörde honom använda sin hemmagjorda tyska. De anade inte vidden av prestationen att lära sig ett främmande språk utan vare sig lärare eller ordbok och utan att någonsin ha kunnat lyssna till det. Och att sedan också ha förvärvat avancerad kunskap på det nya språket.

Inte heller anade de hur lång resan varit, andligt och bokstavligt, från det traditionella livet i Europas utkant till den judiska upplysningens nya centrum i Königsberg och Berlin. Fattigdom hade präglat både den unge rabbinens och hans uppdragsgivares liv. Allt fattigare var de familjer vars barn han försörjde sig på att undervisa, allt eländigare de bostäder där de fick hålla till. I ”ett litet ruckel fyllt av rök, sotsvart inifrån och ut, utan skorsten, med bara en liten öppning upptill för röken” – så såg det enda rummet ut hos de familjer som höll honom med hem och arbetsplats. Detta enda rum var till för allt och alla: här skulle man äta, dricka, arbeta, tvätta sig, undervisa, sova. ”Här hängde illaluktande tvätt och smutsiga kläder tvärsöver rummet … här hängde korvar på torkning, medan fettet droppade ner i huvudet på människorna som satt nedanför … här knådades brödet, lagades maten … mjölkades kon.” I ett hörn på jordgolvet bakom eldstaden fick Shlomo samla barnen till undervisning.

I ett hörn på jordgolvet bakom eldstaden fick Shlomo samla barnen till undervisning

Men det var inte fattigdomen som fick honom att till sist bryta upp, det var hungern efter kunskap. Han ville bli läkare, medicin var en nyttigare kunskap än den som finns i Talmud, och han ville studera de nya natur-vetenskaperna. Han tog sig namnet Solomon Maimon för att visa sin nya tillhörighet, ett modernt namn som samtidigt skulle markera hans samhörighet med Maimonides (ca 1135–1204), den medeltida filosof som knyter den judiska traditionen till antiken och arvet efter Aristoteles. Så lämnade han den polsk-litauiska landsbygden för att ta sig till preussiska Königsberg.

DEN FÖRSTA AVVISNINGEN

När vännerna på redaktionen för Ha-Meassef förstod Solomon Maimons intellektuella kvaliteter bad de honom medverka i tid-skriften. Men de rekommenderade honom ändå att fortsätta till Berlin, till kretsen runt Moses Mendelssohn (1729–1786), den numera berömde och aktade filosofen som en generation tidigare själv gjort samma långa resa till Berlin.

han lade sig ner under ett träd och ”grät bitterligen”

Att ta sig från Königsberg till Berlin skulle för Solomon Maimon vara en resa på en vecka, sas det, eller kanske högst två. Den tog honom fem veckor, utan pengar, utan varm mat, utan annan sovplats än de säckar han kunde hitta på den båt eller de kärror som gav honom lift och hjälpte honom att ta sig fram när han inte gick till fots. Halvvägs framme kände han sig till slut så eländig att han lade sig ner under ett träd och ”grät bitterligen”. Skulle han ge upp? Men han lyckades till sist byta sin enda sked mot lite bröd och ett glas öl, klarade natten och tog sig slutligen ända fram till den stora staden. Vid Rosenthaler Tor blev han stoppad för att morgonen därpå förhöras av några rabbiner om sitt ärende i staden. Maimon såg fram emot att äntligen få möta någon som skulle förstå hans språk, som kände till hans värld och begrep sig på hans traditionella lärdom. Därför berättade han öppenhjärtigt för dem om avsikten med resan: att få studera filo-ofi och naturvetenskap i den nya judiska upplysningens anda och också själv få bli en del av den.

ännu en som tänkte bidra till att sprida smittan

Först följande dag skulle han få besked om inresetillståndet. Det blev – avslag. Inte på grund av hans eländiga uppsyn: smutsig, ovårdad, i trasiga kläder. Rabbinerna visade sig representera den ortodoxa ledningen i församlingen som i upplysningen och dess idéer såg ett stort hot. Här kom uppenbarligen ännu en som tänkte bidra till att sprida smittan.

Solomon Maimon fick vända tillbaka mot Polen. Under ett helt år slog han följe med en tiggare som lärde upp honom i tiggeriets konst. Först med tiden fann han ett nytt jobb som lärare i ett judiskt hem. Det skulle dröja ytterligare flera år innan han till slut kom tillbaka till Berlin, denna gång för att bli insläppt. Väl där kom han snart i kontakt med den intellektuella – och ekonomiska – eliten, som fascinerades av hans kunskaper och idéer, trots hans fortfarande något bisarra framtoning och egendomliga språk.

DOKTRINEN OM GUD, OM VÄRLDEN OCH OM MÄNNISKANS SJÄL

Raskt skrev Solomon Maimon en vetenskaplig avhandling om sina tvivel

Inne i en av stadens butiker fick Solomon Maimon en dag syn på några sidor tryckt text som smörhandlaren använde för att packa varor i. Han började läsa texten och fann att bladen måste komma från Christian von Wolffs verk Metaphysik, eller Doktrinen om Gud, om Världen, och om Människans Själ. Han övertalade handlaren att få köpa resten av sidorna och fick dem för två groschen. ”Jag blev hänförd över boken. Inte bara över den sublima vetenskapen i sig, utan också över ordningen och den matematiska metoden … precisionen i förklaringarna, exaktheten i argumenteringen och den vetenskapliga framställningen.” Hänförelsen räckte tvärs genom avsnitten om ontologin, kosmologin och psykologin – men när han kom till teologin uppstod invändningar. Här fanns dogmatiska påståenden som till och med stod i strid med det som sagts dessförinnan! Som slutsatsen att beviset för Guds existens skulle följa av förnuftsprincipen. ”Jag jämförde dessa nya metafysiska doktriner med Maimonides, eller snarare med Aristoteles … och kunde inte alls finna att de gick att förena.” Genast skrev han på hebreiska ner sitt resonemang och sina argument, skickade dem i ett brev till Moses Mendelssohn och fick kort därpå ett uppmuntrande svar där han uppmanades att gå vidare. Raskt skrev Solomon Maimon en vetenskaplig avhandling om sina tvivel både på grunden för en ”uppenbarad religion” och på naturteologin. Han skickade den till Mendelssohn, som svarade med en inbjudan till sitt hem. ”Men jag var så blyg, berlinarnas uppträdande och vanor var så nya för mig att jag knappt vågade gå in i ett så förnämt hem.” När han öppnade dörren och såg de eleganta rummen och möblerna och människorna som rörde sig därinne blev han rädd och förlägen. Han skyndade sig att stänga dörren för att gå sin väg. Men Mendelssohn hade sett honom, kom ut och talade vänligt och förde honom in i salongen. Där placerade han honom intill fönstret bredvid sig själv och förklarade att om han bara fortsatte skulle han snart göra stora framsteg inom metafysiken. Sedan såg han till att Solomon Maimon blev introducerad bland de förmögna judar som kunde intressera sig för hans idéer.

berlinarnas uppträdande och vanor var så nya för mig att jag knappt vågade gå in i ett så förnämt hem

I Solomon Maimon kunde Moses Mendelssohn känna igen sina egna erfarenheter. Han hade själv en gång kommit vandrande till Berlin, trettiofyra år tidigare. Det berättas att han som fjortonåring ensam hade gått hela vägen från Dessau, några kilometer före den vagn som skulle ta hans avhållne lärare David Fränkel till Berlin för att bli församlingens nya rabbin. Moses, som då fortfarande hette Moshe ben Mendel, Mendels son, hade vädjat om att få följa med. Men begäran hade avslagits, pojkens hälsa ansågs för bräcklig. Han gav sig av ändå, liten och puckelryggig, för att med jämna mellanrum invänta vagnen med läraren Fränkel och för att om och om igen upprepa sin vädjan.

Men i Berlin måste pojken Moshe kunna försörja sig själv

Oavsett sanningshalten i floran av anekdoter om Moses Mendelssohn så var han som ung pojke hösten 1743 framme i Berlin – utan pengar men fast besluten att studera vidare. Vid Rosenthaler Tor, den enda tullport där judar och boskap fick släppas in, blev han (till skillnad från Maimon) insläppt trots att han kom från en fattig familj. Fadern hade fått sin blygsamma inkomst först som Klöpfer, den som går runt i kvarteret och knackar dörr för att kalla männen till gudstjänst i synagogan, sedan som sofer, skrivaren som lagar skador på torarullarna. Men i Berlin måste pojken Moshe kunna försörja sig själv. Enda möjligheten var att mot mat och husrum få anställning som privatlärare i en välbeställd familj. Det fick han hos sidenfabrikanten Isaak Bernhard, där han skulle undervisa barnen. Han ändrade också sitt namn till det tyska Moses Mendelssohn, fick snart ta hand också om fabrikantens bokföring och blev med tiden hans partner i företaget.

På egen hand eller med hjälp av vänner hade han då lärt sig många språk, nya och gamla

Tolv år efter sin ankomst hade han publicerat sina första filosofiska skrifter och tjugo år senare hade han vunnit Preussiska akademiens ansedda pris (för en essä där han jämför bevisbarheten i metafysiska och matematiska påståenden). Det resulterade i att kungen, Fredrik den store, beslutade undanta honom från flera av de inskränkningar i medborgerliga rättigheter som gällde för de flesta andra judar. På egen hand eller med hjälp av vänner hade han då lärt sig många språk, nya och gamla (tyska, hebreiska, latin, grekiska, engelska, franska, italienska), för att kunna studera de stora filosoferna på originalspråken, samtidigt som han försörjde sig som lärare, informator och bokhållare.

***

Jag hoppas detta korta utdrag ska ge mersmak. Fortsätt läsa om Solomon Maimon, Moses Mendelssohn och hundratals andra individer i det myller som utgör det judiska Europa under epoken mellan den franska revolutionen och den ryska!

Eva Ekselius, september 2023