Oväntat besök på kinesiska nyåret

  • 2 min

Det hemliga pianot är den kinesiska konsertpianisten Zhu Xiao-Meis memoarer. Boken är ett testamente till musikens obönhörliga kraft och hur den hjälpte Xiao-Mei att överleva arbetsläger och intensiv hjärntvätt — en mästerlig skildring av modern kinesisk historia som angår oss alla. Här nedan bjuder vi på ett utdrag som berättar om ett efterlängtat återseende under det kinesiska nyåret 1969.

Mot slutet av 1968 är det min syster Xiaoyus tur att tvingas ge sig iväg. Hennes resmål är en avlägsen trakt i Yunnan, känd för sina barbariska seder – det berättas att männen där enleverar flickor genom att rulla in dem i täcken, som djur. Det är en ny chock. Jag ser på min lilla syster med ny blick. Hon som jag dittills betraktat med den äldres överseende, som jag inte brytt mig om, som om hon var den minst begåvade av oss, plötsligt börjar hon existera för mig.

Hennes resmål är en avlägsen trakt i Yunnan, känd för sina barbariska seder

Vi väntar ängsligt på hennes brev. För varje dag som går ser jag min mors ångest öka. Det har hänt något med hennes dotter, det är säkert. Äntligen kommer ett brev. Xiaoyu förklarar att hon har rest i tio dagar och tio nätter, halva resan med tåg, andra halvan med buss, innan hon nådde sitt mål. Hon är utmattad. Hennes ben är så ledstyva att hon nästan inte kan gå. Åtminstone lever hon.

Det är åter kinesisk nyårsafton, och någon knackar på dörren. Min mor går och öppnar :

– Xiaoyin!

Min syster är där, mager, oigenkännlig.

– Jag ville se er, säger hon helt enkelt.

Hon vet inte att denna gång kommer hennes frånvaro att vara i tjugoett år.

Efter några månaders vistelse i Inre Mongoliet, hade Xiaoyin och tre vänner inte stått ut längre utan kastat sig in i ett vansinnigt äventyr, att återvända till Peking för att återse sina familjer. De har korsat öde stäpper, ensamma, utan karta, utan förnödenheter, men de har fått mat av häpna invånare. De har haft tillgång till alla tänkbara transportmedel, kärror, lastbilar. Deras resa har varat i arton dagar.

Xiaoyin tillbringar en månad hos oss innan hon reser tillbaka till Mongoliet, fortfarande av fri vilja. Innan hon reser ber hon min mor att skaffa henne ett dragspel, för där borta lider hon av frånvaron av all musik. Hon vet inte att denna gång kommer hennes frånvaro att vara i tjugoett år. Efter Maos era kommer hon att byta bostadsort flera gånger i olika provinser i Kina och sedan gifta sig, av politisk övertygelse lika mycket som av kärlek, med en arbetare som hon alltid kommer att vara trogen, och skapa ett hem långt från sin familj.