Om daggmaskens incitament
- 7 min
Vad kan jag berätta för er om jorden? I Till växten – En kärlekshistoria vindlar jag mig genom mitt stoff (som består av min egen resa från otillfredsställande karriärism inom vad jag alltmer kom att uppfatta som en förljugen PR-värld och på ett mer övergripande plan vår planets skeva matsystem) lite som en daggmask genom jorden. Så läs här ett smakprov om just daggmaskarna!
En blöt höstdag dras ett blad på marken ner i jorden av en daggmask.
Inga tänder och ingen käke har masken. Inga lungor och inga sinnesorgan.
Men den har fem hjärtan.
Eller kanske ännu fler.
Men nu är masken på plats för att börja rätta till det som människan ställt till med.
För att äta av det fallna lövet skapar masken ett tryck i svalget och suger i sig små bitar av växtdelen som den dragit ner i sin gång i jorden.
Den spänner sin kropp och trycker sitt huvud mot den kompakta jorden. Daggmasken kan göra sig både kort och tjock, eller lång och smal, allteftersom den tar sig framåt genom marken. Det bildas små sprickor som masken klämmer sig fram igenom. Jorden luckras, och blandas om.
Kanske har en människa kört ett tungt fordon där ovanför.
Men nu är masken på plats för att börja rätta till det som människan ställt till med.
Runt daggmaskens tunna skinn bildas ett sekret, som hjälper masken att röra sig genom livet. Sekretet håller maskens skinn fuktigt så den kan andas, genom sin hud. Torkar dagg-masken, ja då dör den. Men daggmaskens slemproduktion är inte bara livsviktig för masken själv, utan i förlängningen också för oss. Den har jordförbättrande kvaliteter. När daggmasken mödosamt tar sig fram genom gångarna lämnar den sekret som håller uppe håligheterna och klibbar ihop mindre jordpartiklar till runda aggregat.
Gångarna och aggregaten som masken skapar blir till luftfickor i jordlagren. Också vatten kan rinna ner där. Vart än daggmasken tar sig fram i jorden, lämnar den platsen lite bättre än den var innan. Syre kommer ner till växtrötterna, regnvatten blir inte stående och gör jorden vattensjuk.
Vår jord, den som vi alla tillhör, behöver innehålla ungefär en fjärdedel luft och en fjärdedel vatten. Helst, alltså. Vem tar ansvar för det, förutom daggmaskarna? Bladet som daggmasken har sugit i sig går rakt igenom masken (tarmen är så: rak) och kommer ut på andra sidan i form av spillning med pH-värdet 6–7. Det är en bedrift. Utan ögon, tummar eller skelett, utan incitament eller affärsplan eller värdegrund – men med instinkt och ett helt gäng hjärtan – tar masken och omvandlar det halvt förmultnade organiska materialet till det perfekta, neutrala bajset. En viktig del i den jord vi är så beroende av.
Vart än daggmasken tar sig fram i jorden, lämnar den platsen lite bättre än den var innan.
För de flesta grönsaksplantor är en jord med pH-nivå runt 6 helt optimalt. Maskspillning är dessutom fylld av näring som växterna kan ta upp. I studier har man sett att mycket mask i jorden ger en högre skörd från köksväxter. Därför säger man ofta att du helst ska se minst tre maskar per spadtag, om du vill odla framgångsrikt. Men hur maskarna känner för att vi gräver upp deras gångar för att kolla hur många de är, ja det kan vi bara gissa. För att helt förstå hur maskar kommunicerar – de gnuggar sig mot varandra – behöver man sannolikt vara en mask själv.
En sak förstår vi dock. Vårt beroende av jorden innebär också att vi är beroende av en rik maskaktivitet. Daggmasken tillgängliggör kväve till omgivningen runtomkring den, både genom sitt slem och sin avföring. Forskare är förbryllade, det går så fort. Kväve från masken rör sig genom jordens lager, fram till växtens tunnaste rottrådar, kvickt tas kvävet upp av växterna och sedan transporteras det till växternas bladverk.
I trädgårdsböcker kallas daggmaskar ofta för jordens ingenjörer. Men det vänder jag mig starkt emot. Jag tycker att det är att tillskriva ingenjörer alldeles för stor vikt. Dessutom har daggmasken funnits på den här planeten bra mycket längre än ingenjören. Borde man kanske därför göra tvärtom: kalla ingenjörer för mänsklighetens daggmaskar? Men också detta blir fel. Ett så hejdlöst hyllande av ingenjörsyrket känns inte passande. Så mycket nytta kan de omöjligen göra? Inte minst med tanke på att mycket av det som ingenjörens arbete resulterar i – ja, den där kompakterade plätten exploaterad mark – får maskarna sedan fixa till.
I trädgårdsböcker kallas daggmaskar ofta för jordens ingenjörer. Men det vänder jag mig starkt emot.
Varje gång vi varit framme och påverkat ännu en plats i naturen och gjort något främmande av den, så har väl en ingenjör haft ett finger med i leken. Enligt Kungliga Tekniska högskolan, plantboden för just dessa yrkesutövare, jobbar en ingenjör med att driva eller utveckla samhället till det bättre. För vem, specificerar inte texten.
Nä. Ingenjören kan blott drömma om att vara så nyttosam som daggmasken. En av de sanna förbättrarna här på jorden. Som så generöst rättar till, även våra synder.
Okej, det är förstås inte enbart maskarna. Typiskt mänsklig logik att tänka att endast ett djur kan vara skapelsens krona. Maskarna är beroende av mycket annat som samverkar i jordens mikroliv. Av bakterier. Och svampar. Nematoder. Och de är i sin tur beroende av maskarna. Allt hänger ihop.
Med jorden blir det kanske extra svårt att begripa, eftersom vi människor har så dålig syn för just detta ändamål. Det vi inte ser – det myllrande mikrolivet i marken – blir svårt för oss att förstå.
Vi får påminna oss: Jorden är inget dött substrat. Den lever. Precis som du och jag. Och på samma sätt som att det inte går att köpa människa på burk, går det inte heller att köpa jord på påse. Inte levande jord i varje fall. Det som saluförs i butikerna är torvsubstrat som berikats med näring i form av hönsgödsel eller konstgödsel. Inget kan leva i en påse. (Förutom sorgmyggen, som verkar föredra påsjordens omfamning.)
Och på samma sätt som att det inte går att köpa människa på burk, går det inte heller att köpa jord på påse.
Men maskarna och andra markorganismer kan heller inte leva i det fria under vilka premisser som helst. Bearbetar människan marken hårt, skär och stör i jordlagren, och ser till att inget organiskt material läggs på jordytan – ja, då kan inte ens daggmaskarna lösa det. I jordar där man använder stallgödsel finns fler daggmas-kar än i konventionella åkrar där man sprider konstgödsel och pesticider.
På jordar där stallgödsel används, istället för konstgödsel, finns mer än dubbelt så många daggmaskar. Och där många daggmaskar finns, uppstår också förutsättningar för andra markorganismer att frodas. När masken drar ner löv i gångar under marken blir det också mat till andra nedbrytare som bakterier och svampar. Organisk massa som samlas, på marken eller i en kompost, skapar en hög aktivitet hos mikroorganismerna. Ju mer mat på en plats, desto mer liv. Bakterier och svampar jobbar på när det är gynnsamma förhållanden, olika sorters mikroliv spelar sin specifika roll och tempera-turen i komposthögen stiger av all aktivitet. Näringsämnen bryts loss och rör sig genom markvätskan tack vare växternas samspel med svampar och bakterier. Här sker ett utbyte av kolhydrater från växten och näringsämnen från mikrolivet via de tunna rottrådarna. Kolhydrater hamnar i marken och växten kan tillgodogöra sig kväve och mineraler från mikrolivets envetna arbete.
Det är så här vår mat blir till.