Om börsras, hållbarhet och omtanke
- 5 min
13 mars 2020
Jag har fått väldigt många frågor i dagarna om vad jag tycker och tänker kring coronaläget. Just nu tänker jag så här. Vi ska inte vara rädda, men vi behöver vara omtänksamma. För de flesta av oss innebär det ingen stor fara att bli smittad. Men vissa av oss kan bli väldigt sjuka och rentav dö, det måste vi alla hjälpas åt att undvika. Av omtanke får vi anpassa våra liv, våra jobb, våra nöjen tills vi alla är säkra.
det är ekonomins JOBB att gå dåligt i en så här svår tid
Jag förskräcks av alla rapporter om att det är dåligt för ekonomin. Det är helt feltänkt, det är ekonomins JOBB att gå dåligt i en så här svår tid. Ekonomins funktion är att hjälpa samhället och oss alla, överbrygga tid och rum, balansera goda och svåra tider. Just nu ska ekonomin låna från den goda tid som varit innan och från den goda tid som kommer sen för att hjälpa oss igenom den svåra tid som är nu. Den höga BNP:n som ständigt eldas på har inget annat värde än att säkra vår välfärd, den ska göra att vi har råd att vara omtänksamma. En hög BNP (vilket vi har!) SKA bromsa och backa i kris.
Hållbarhet är att värna människors besparingar.
Jag bekläms när jag hör om miljardföretag med miljardärägare som varslar. Det är kortsiktigt och felaktigt tänkt. Att värna människors hälsa och möjlighet att försörja sig är en fråga om hållbarhet lika mycket som att värna klimatet. Vi har alla ett ansvar att vara omtänksamma och bidra efter bästa förmåga. Upp till bevis, alla företag som säger sig vara hållbara och goda. Så tänker jag.
Och när jag ändå är i farten. Apropå jättedykningen på börsen under torsdagen. Hållbarhet är att värna människors besparingar. I finanskrisen efter 2008 krävde och fick bankerna oförtjänt hjälp. Kanske är det dags att de gör sig förtjänta av den nu, att de visar omtanke och ger tillbaka av sina jättemarginaler och vinster?
#momentoftruth ❤️
(Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad jag tänker kring både företags och privatpersoners snikenhet, om det omänskliga i att göra affärer på andrahandsmarknader av folks rädslor och akuta behov, eller om hur företag faktiskt kan använda sina medarbetare till framtidsutveckling istället för att tvinga till friställning eller sysslolöshet, men det är långt nog redan…)
3 april 2020
Hur allvarligt kan läget egentligen bli för Sveriges ekonomi och hur illa blir det då för landet och för oss alla tillsammans? De frågorna får jag i olika varianter hela tiden. Ingen vet säkert, men jag vill i alla fall försöka sätta perspektiv på vad vi oroar oss för.
Det finns inget normalläge i ekonomin
Mitt i allt omtumlande är det lätt att glömma att vi redan var på väg in i en lågkonjunktur (förra årets BNP-uppgång hamnade bara strax över noll och i ett ekonomiskt system som hela tiden förväntar sig tillväxt tycker vi att allt annat än en ordentlig bit över nollan är lågkonjunktur). Det finns inget normalläge i ekonomin, oftast går den upp (och därför vänjer vi oss vid det och tycker det känns normalt) men med jämna intervall går den ner (som den redan var på väg att göra nu).
Det tycker jag är värt att påminna oss om, lika mycket när det är kris som när det är eufori. Det vänder alltid.
Med det nämnt är det här naturligtvis ingen vanlig kris och lågkonjunktur utan något alldeles i hästväg, det vet vi redan nu. Vi kan börja med att jämföra den med den tidigare värsta ekonomiska krisen i modern tid (sen efter världskrigen, när vi har tillförlitliga och jämförbara siffror): finanskrisen 2008/2009. Då gick Sveriges BNP ner med 5 procent. Den här krisen kommer förmodligen bli värre, ett skräckscenario är att BNP kommer sjunka dubbelt så mycket, 10 procent. Vad innebär det egentligen?
Vi hade en uppskattad BNP per capita år 2019 på ungefär 480 000 SEK. En minskning med 10 procent skulle landa på en nivå kring 430 000 SEK. Vilket är samma nivå som den svenska ekonomin låg på år 2010, när den var ”normal” igen efter finanskrisen. Det var vi väldigt nöjda med på den tiden.
Låt oss ta i riktigt ordentligt och måla upp ett riktigt horribelt skräckscenario där BNP går ner dubbelt så mycket, 20 procent. Eller varför inte 25 procent? Det skulle alltså motsvara fem finanskriser sammanlagt. Då skulle BNP per capita landa på 360 000 SEK vilket är samma nivå som millennieskiftet 1999/2000.
Det är 20 år sen. En generation, vilket sätter perspektiv på pratet om risken för ”en förlorad generation”. Vad minns du från de åren? Det var IT-boom, google var nytt och Amazon hade varit igång i sex år. Hur levde vi då? Helt klart ett annat liv än idag, men troligen inte i den misär vi skrämmer varandra med just nu? Och det är alltså i värsta, värsta, ”fem-gånger-värre-än-det-värsta-som-hänt” fall.
Det priset för att rädda liv skulle jag vara villig att betala.
Det är svårt och jobbigt för så många nu och det kommer bli värre. Det går inte att komma undan och det får inte trivialiseras. Det är oroligt och tragiskt. Förlorade jobb, företag som går under, privatekonomier som inte håller längre. Men samhällsekonomin, som är vi alla tillsammans och som finns till för att hjälpa människor som förlorar jobb, företagare och privatekonomier som inte håller längre, kommer att klara sig igenom krisen och komma ut på andra sidan. Inte på samma nivå som vi har vant oss vid. Men nog skulle vi i slutänden klara oss rätt bra överlag tillsammans med den levnadsstandard som vi hade 1999/2000? Det priset för att rädda liv skulle jag vara villig att betala.
#inittogether 