Micael Dahlen

Våra dagar är räknade

Vi bjuder på förhandsläsning av förordet till kommande boken Sifferdjur av Micael Dahlen och Helge Thorbjørnsen.

Våra dagar är räknade.

Bokstavligt. Allt vi gör på dagarna räknas. Dagarna vi umgås. Dagarna vi tränar. Dagarna vi jobbar, pluggar, reser. Nätterna vi sover. Våra telefoner, sociala medier, mejlprogram och appar räknar samman allt det där, dag för dag.

Hur många steg har du tagit idag?

Hur många vänner har du?

Hur bra är föraren i bilen du beställt och är på väg att sätta dig i (det där som hette taxi förr i tiden)?

Allt det där vet du, för det finns det siffror på. Stegräknaren räknar stegen åt dig. Facebook räknar vännerna åt dig. Bilbeställningsappen räknar ut medelbetyget på föraren åt dig.

För bara några år sedan hade du ingen aning. Men idag finns det räknare för allt du gör på dagarna. Och på nätterna också, för den delen. Vill du veta hur länge du sovit, hur djupt, hur många gånger du vaknat till, snarkat, vänt på dig i sängen (eller varit ”social”) finns det räknare för det också. Sök på ”räknare” i appbutiken så kan du skrolla tills du får skavsår på fingertopparna innan du når slutet på listan. Googla på räkneappar så får du över en miljon träffar.

Alla de där räknarna är ett symptom på att något håller på att hända med våra liv.

Utvecklingen är epidemisk. Vi befinner oss i en sifferdemi

För bara en blinkning sedan klarade vi oss alldeles utmärkt genom dagen utan att veta hur många steg vi tagit. Trivdes bra med våra vänner utan att räkna dem. Men lika snabbt som vi fick siffror på dem så blev dessa siffror plötsligt viktiga för oss. Vi började tänka på siffrorna, glädjas åt dem, våndas över dem, jämföra dem och identifiera oss med dem. De fick oss att ta fler steg. Skaffa fler vänner. Bli stressade över att våra sömnsiffror är för låga (och förmodligen förlora ytterligare sömn på grund av det). Som att våra liv hängde på det.

Lika snabbt som vi fick siffror på förarens medelbetyg blev det viktigt för oss. Om vi tidigare nöjde oss med en taxi som tog oss från punkt A till punkt B kan ett lågt betyg nu få oss att fundera på om vi överhuvudtaget vill ta oss mellan punkterna. För bara en blinkning sedan klarade vi oss utmärkt genom dagen utan att veta betygen på förare, serveringspersonal och alla andra vi plötsligt kollar upp och själva betygsätter. Och lika snabbt har vi börjat betygsätta alltifrån våra medarbetare till våra vänner och dejter och börjat våndas över vilket betyg vi själva får, nervöst prata med förarna vi tidigare aldrig sagt ett ljud till av rädsla för att de annars ska sänka vårt snittbetyg som passagerare. Sök på betygsappar så får du en miljon googleträffar till.

Utvecklingen är epidemisk. Vi befinner oss i en sifferdemi där siffrorna letar sig in allt mer i våra liv, i allt vi gör och är, påverkar hur vi beter oss, vilka beslut vi fattar och hur vi tänker, känner och mår.

Genom århundradena har vi människor programmerat oss själva att automatiskt, instinktivt, reagera på siffror. Även om vi verkligen ville sluta använda siffror skulle vi förmodligen inte klara av det. Vi är sifferdjur. Vi har samma basala instinkter som andra djur, men det som skiljer oss från till exempel apor och katter är att vi har kodat samman våra djuriska instinkter med siffror (till och med på cellnivå, som du ska få se).

Men den mänskliga evolutionen hade nog inte räknat med att vi någonsin skulle få så många och stora siffror som vi plötsligt fått. Enligt uppskattningar genererar vi numera tillsammans mer siffror varje dag än vad hela mänskligheten fick ihop sammanlagt från den första lertavlan i Uruk för mer än 5 000 år sedan fram till 2010.

Mer. Siffror. Varje. Dag.

Vad gör det egentligen med oss?

Den frågan började vi, Micael och Helge, ställa oss allt oftare när vi föreläste och när vi forskade tillsammans om människors liv, beteenden, motivation och lycka. Vi bestämde oss för att hitta svaret. Eller rättare sagt, svaren, i plural. Vi har ägnat flera år åt att göra efterforskningar, undersökningar, labbexperiment, fältstudier, tester, intervjuer och observationer – och resultaten (ofta ganska häpnadsväckande) har vi sammanställt i den här boken.

Du kommer också få en hel del bra historier att berätta.

Här kommer du att få veta hur siffrorna påverkar dig rent kroppsligt, så till den grad att de får dig att åldras långsammare eller snabbare. Hur siffrorna påverkar din självbild och får dig att må bättre eller sämre. Hur de färgar dina upplevelser, till och med påverkar hur du känner smärta. Vi kommer också visa hur siffrorna har blivit avgörande för dina prestationer och hur de till och med har nästlat sig in i dina relationer.

Vissa effekter är bra (som att siffror faktiskt får dig att prestera bättre), ganska många är dåliga (som att du å andra sidan bryr dig mindre om vad du presterar). Somliga är lite otäcka (som att siffror kan göra dig kliniskt deprimerad) och en hel del av dem är dråpliga (till exempel att vissa siffror gör dig mer benägen att svänga till vänster). Vår förhoppning är att den här boken ska hjälpa dig att bli medveten om alla dessa effekter så att du kan ta fasta på de bra och motverka de dåliga, och förhoppningsvis aldrig behöva uppleva de som är otäcka. Så att du mår bättre, får härligare upplevelser, får ut mer av dina relationer (din partner, nuvarande eller framtida, kommer att tacka dig) och får ett sundare liv.

Du kommer också få en hel del bra historier att berätta. Om hur det krävdes ett visst tröjnummer för att Michael Jordan skulle bli GOAT (alltså Greatest of All Time, som basketkännarna säger, bäst i världen på basket och inte en get). Hur stegräknare kan skapa en bostadsbubbla. Varför sannolikheten att få parkeringsböter är långt mycket högre strax innan jul än under resten av året (vårt tips är att lämna bilen hemma i december). Hur en bok om flugors genetik inom loppet av 24 timmar blev världens dyraste bok. Eller vad Jesus och Kim Jong Il har gemensamt (spoiler: det var inte frisyren) och hur det har påverkat miljarder människors liv.

”But wait, there’s more”, som de brukade säga i tv-shopreklamen förr i tiden. Vi kommer också se närmare på hur sifferdemin påverkar oss inte bara som människor (vilket inte är så bara …) utan också vårt samhälle.

Siffrorna har letat sig in allt mer även i politiken. I samma stund som det blev möjligt för politiker att direkt få siffror på hur många som såg och tog till sig av deras budskap började de anpassa budskapen i realtid för att få så höga siffror som möjligt, bli mer publikfriande, provocerande, löftesgivande och karikatyrliknande. Bygga murar (eller i alla fall lova/hota att göra det) istället för broar. Du vet nog vem vi syftar på? Donald Trump var ett tydligt symptom på sifferdemin. Kampanjen som gjorde honom till president styrdes helt av siffror, algoritmerna fick välja budskap utifrån vilka som gav flest klick och delningar.

Siffrorna blir en sanning som påverkar besluten på alla möjliga nivåer i samhället, i både företag och det offentliga. Saker som är lättare att mäta och sätta siffror på får prioritet, som styrkan på belysningen på en arbetsplats istället för medarbetarnas välmående, för att ta ett dråpligt exempel som vi återkommer till. Eller leder till att sjukhus bryr sig mer om hur många patienter som sitter i väntrummet istället för hur många som dör utan vård, för att ta ett annat, väldigt otäckt, exempel.

För oss som ekonomiprofessorer ligger det också nära tillhands att konstatera att den epidemiskt ökande tillgången på siffror håller på att göra dem till en valuta i sig själva. Som vi kan byta med varandra, förhandla och köpslå om. Likes, svajpar, betyg, poäng, beteendedata. I ett avseende kan vi se på det som någonting bra – ett alternativ till pengar som jämnar ut skillnaderna mellan fattiga och rika och ger alla chansen att skapa sina egna kapital. Som till exempel gör det lönsamt att vara snäll, ha många vänner och dela med sig. Men vad händer när siffrorna bara blir en ny sorts pengar, och vi tar med oss pengarnas värsta egenskaper in i helt nya sammanhang? När det plötsligt blir möjligt att sätta ett pris på vänskap? Köpa och sälja likes? Risken är att vi blir en slags sifferkapitalister, giriga efter fler och större siffror. Att vi rentav blir omoraliska. Till de dråpliga exemplen hör en av våra studier som visar att folk som får ovanligt många likes på sin Instragrambild också blir mer benägna att stjäla kopieringspapper på jobbet.

Har vi blivit FÖR siffrade?

Vi kommer att visa hur siffror kan göra oss deprimerade, narcissistiska och omoraliska, men också motiverade, starka och varma. Du kommer också snart att få lära dig hur vissa siffror hakar sig fast i din hjärna och omedvetet påverkar vad du är villig att betala för ett hus, en bil eller en flaska vin. Vi kommer dessutom visa dig hur vi människor förhåller oss till siffror som om siffrorna hade egen personlighet och eget kön.

Siffror kan vara farliga, men också fantastiska, och vi vill inte få dig att sluta använda siffror. Vi älskar ju siffror (annars hade vi aldrig överlevt så länge som ekonomiprofessorer). Siffror är en av mänsklighetens viktigaste uppfinningar. Siffror var det första människor tyckte var värt att överhuvudtaget skriva ner, om vi ska tro arkeologerna. Världens första kända skrift är en lertavla som grävdes fram i det forna Mesopotamien och daterades till 3200 år f.Kr. På den bokfördes antalet varor och tillgångar av olika slag i huvudstaden Uruks tempel. Som ett slags excelark i lera, med andra ord.

Sedan dess har siffrorna följt oss genom historien. Inte bara i bokföringen utan också i kulturen, religionen, språket, tideräkningen och civilisationen. Men de senaste åren har vår sifferanvändning exploderat.

Har vi blivit för siffrade?

Den exponentiella tekniska utvecklingen har gjort att vi kan generera siffror i en helt annan utsträckning än för bara några år sedan. Beräkningskraften i våra datorer har 60-faldigats bara sedan 2010 (konservativt räknat), enligt Moores lag har den mer än fördubblats vartannat år de senaste femtio åren (vilket i runda tal summerar till en 34-miljonerfaldig ökning). Datorerna vi har i våra händer, som kallas telefoner nuförtiden, hade kostat över en miljon kronor för motsvarande kapacitet för bara tre decennier sedan. Och dessa telefoner kan vi fylla med oändliga mängder räknare och appar, och det finns datorsystem, servrar och moln som kan registrera och lagra allt vi gör dygnet runt över allt, hela tiden.

För några år sedan stod vi, Micael och Helge, tillsammans på scenen och ställde en enkel fråga till 500 företagsledare: Vad skulle vara värst för dig – en vecka utan alkohol, utan sex, utan vänner, utan pengar eller utan din telefon? Och resultatet var ju både kristallklart och sorgligt: en vecka utan telefonen var det klart mest smärtsamma som de här ledarna kunde föreställa sig.

Men det är ju egentligen inte så konstigt, eller hur? Undan för undan har vi släppt in telefonen allt längre i våra liv och i det mest privata vi har. Vår hälsa, våra pengar, vårt jobb, våra vänner, våra semestrar. Alltihop. Och i utbyte ger teknologin oss kontinuerliga injektioner av det som vi alla successivt har blivit helt beroende av: siffror. Siffror för allt och alla och i alla former och varianter.

En ytterligare förklaring till sifferdemin är att vi har fått ett överflöd av saker i våra liv att sätta siffror på. Vi har mer och gör mer. Enligt amerikansk statistik har människors genomsnittliga boyta nästan tredubblats de senaste decennierna, konsumtionen har mer än fördubblats och amerikanerna lägger mer än 24 miljarder dollar årligen bara på förvaringsutrymme åt alla prylar de har. Vi har flera karriärer och byter jobb oftare (enligt SCB byter varannan svensk jobb inom fem år, jämfört med ”guldklockekarriärerna” som var normen förr). Samtidigt har den lediga tiden ökat med ungefär två timmar i veckan i OECD och nästan dubbelt så mycket i Norge och Sverige. Och det var innan coronan och ökningen av distansarbete som ökat många människors lediga tid med några timmar till – per dag. Som om inte det vore nog har vi numera fler vakna timmar på dygnet att försiffra: enligt finska forskare har de ökat från 16 till 17 i genomsnitt det senaste decenniet, medan en amerikansk studie fann att andelen människor som sover högst sex timmar (och alltså har 18 vakna timmar) har ökat med 30 procent de senaste decennierna.

Med det här överflödet kommer också en ökad osäkerhet. Redan 2008 myntade Micael begreppet ”som helst-världen”, där vad som helst har blivit tillgängligt för vem som helst, var som helst och när som helst. Då gav en googlesökning på ”buy shoes” 500 000 träffar. Idag ger samma sökning nästan 6 000 000 träffar. Vad vi än söker på, vare sig det är saker att köpa, utbildningar att välja, jobb att söka, fritidsaktiviteter att ägna oss åt, restauranger att äta på, förare att åka med eller människor att dejta, har utbudet mer än tiofaldigats.

Hur ska vi kunna välja?

Säkert bidrar det till det minskade antalet sömntimmar i statistiken, genom de ökade sömnsvårigheterna och den ökade stressen som rapporterats, inte minst bland ungdomar. Och säkert bidrar det till att vi blir än mer benägna att lita på siffror, där mer är bättre och högre betyg är bättre och får avgöra, för att lindra vår beslutsångest och vår FOMO (som är en akronym för Fear of Missing Out, alltså inte namnet på en trendig stadsdel i Stockholm eller Oslo).

Se på den här boken som ditt siffervaccin.

Med det ökande överflödet följer också en ökande konkurrens om våra val och om vår uppmärksamhet. Siffrorna blir ett avgörande konkurrensmedel, som sticker ut och övertygar. Företagen fyller sin marknadsföring med dem för att få oss att stanna till vid och välja just deras produkter (att padelracketen ger 27 grader mer spinn låter bra, vad det nu egentligen betyder). Nyhetsmedierna braskar sina rubriker med siffror för att få oss att fastna vid just deras nyheter (”100 procent fler döda i coronan idag!”, vem kan värja sig mot det?). Politikerna använder dem som argument för att sälja just sina sanningar (”Vi har ökat välfärden med 30 000 nya bostäder!”). Vi själva använder dem i allt från att sälja våra avlagda kläder eller hyra ut vår soffa till att dejta, för att få folk att välja just på grund av att vi har så höga snittbetyg. Siffrorna kräver inga långa förklaringar och är inte subjektiva (tror vi), vi reagerar omedelbart på dem och förstår dem direkt (tror vi).

Och här befinner vi oss alltså nu.

Våra dagar är verkligen räknade, bokstavligt talat.

Det behöver inte betyda att våra dagar är räknade också bildligt talat. Det finns värre hot mot människans existens än sifferdemin (viruspandemier, till exempel. Klimathot. De hundratusentals asteroider som passerar i vårt solsytem och riskerar att kollidera med jorden – eller glöm det förresten, det gjorde knappast saken bättre …).

Men att räkna våra dagar kanske gör vår existens lite fattigare?

Vi vill med den här boken inte rädda världen från siffror, men vi vill uppmärksamma dig på hur du påverkas av dem och hjälpa dig att förhålla dig till dem så att försiffringen inte gör ditt liv fattigare. Kanske kommer du på att vissa delar av ditt liv faktiskt kan avsiffras. Eller att de åtminstone kan behöva en tillfällig sifferdetox. Vi tror i alla fall att alla skulle må bättre av att vaccinera sig mot dem för att själva kunna välja hur vi ska hantera dem.

Se på den här boken som ditt siffervaccin.

Nu kör vi.

Rutinera mera (utdrag ur “En liten bok om meningen med livet”)

Sigmund Freud började varje morgon med att trimma skägget och röka (som om rökning inte redan var farligt nog utan ett vasst rakblad i andra handen).

Oprah Winfrey började istället dagen med att först trimma kroppen med träning och sen trimma hjärnan med lite Scrabble på Ipaden innan hon gav sig iväg till tevestudion.

Winston Churchill trimmade just inget alls, utan stannade kvar några timmar i sängen medan han åt frukost (och jo, han rökte de där stora feta cigarrerna också), läste nyheterna och dikterade brev till sin sekreterare, innan han gick upp, tog ett bad och en liten promenad i trädgården för att, slutligen, ta itu med arbetsdagen (som ofta inleddes med en trerätters lunch).

Forskning visar att idrottares olika rutiner faktiskt får dem att prestera bättre när det verkligen gäller.

Om morgonstunden med rakbladet och cigaretten var avgörande för att Sigmund skulle bilda sin banbrytande skola för psykoanalys förtäljer inte historien, inte heller om träningen och ordpusslandet fick Oprah att bli så framgångsrik som programledare för världens mest sedda talkshow eller om Winstons alla morgonaktiviteter bidrog till att han ledde Storbritannien och de allierade till att vinna andra världskriget och att han själv fick nobelpriset i litteratur.

Men förmodligen hjälpte deras olika, alldeles egna, rutiner till att minska pressen och stressen de alla tre förmodligen kände, att hitta fokus och att få lite ordning i vad som ofta måste ha varit väldigt kaotiska dagar. Säkert fick rutinerna dem att prestera lite bättre, på samma sätt som forskning visar att idrottares olika rutiner – och de har många, vare sig det är att äta och träna på samma sätt varje dag, ringa mamma, bära samma par underkläder när det är match, rabbla samma ramsa, rulla med tungan, slå sig sjutton gånger för låren eller att djupandas – faktiskt får dem att prestera bättre när det verkligen gäller. Och kanske fick rutinerna dem också att känna lite större mening i livet.

För rutiner är ju ett sätt att själva välja vad vi gör. Att sätta vår alldeles egna prägel på dagarna i våra liv.

Ingen filosof har såvitt jag vet pratat om att meningen med livet är att ha rutiner (vilket förvånade mig lite med tanke på hur många filosofer det ändå finns). Men redan Aristoteles menade på sin tid att vi är våra handlingar och myntade ordet habitus både för att beskriva en människas personlighet och hens vanor. Och när jag ändå är inne på ordalydelser kan jag nämna att själva ordet rutin egentligen betyder vägval och har sitt ursprung i franskans ord för väg.

Vi behöver rutiner i våra liv. Utan dem riskerar vi att känna oss hjälplöst svävande i rymden. Bildligt förstås, men faktiskt också bokstavligt. Det visar sig nämligen att en av de viktigaste faktorerna för att säkerställa att astronauter fungerar mentalt under sina långa uppdrag i rymden är just rutiner. Det ingår till och med i Nasas handbok för rymduppdrag att astronauterna ska skapa sina egna rutiner, som kan vara alltifrån att ha gemensamma måltider till filmstunder, läsning, stämsång, charader, att titta på myror eller att se ut genom fönstret vid samma tid varje dag.

Detsamma gäller för människor som sitter i fängelse. Undersökningar visar att rutiner är direkt avgörande för deras välmående och för möjligheterna att komma tillbaka i samhället. Samma sak för militärer. Och för folk som blivit strandsatta på en öde ö (dem finns det visserligen inga studier på såvitt jag kunde hitta, underlaget är nog för litet, men i flera berättelser från dem som faktiskt varit det och överlevt går temat igen om hur de hittade på särskilda saker att göra varje dag ”bara för att”, som att städa stranden, räkna träd eller låtsashandla kokosnötter).

Till skillnad från jobb och skola är dessutom dina rutiner ett sätt att strukturera tiden precis som du själv vill.

Behovet av struktur är en av anledningarna till att många människor mår lite sämre om de blir arbetslösa eller pensionärer, visar forskningen. Och jag hittade också forskning som faktiskt visade att människor som i högre utsträckning upplever att deras tid är strukturerad känner lite större mening i livet. Jobb (och skola) strukturerar ju automatiskt en stor del av vår tid. Men att ha sin morgonmeditation, eftermiddagspromenad med hunden, sitt dagliga drag i en pågående schackmatch på distans, halvtimmes läsning av en god bok i sängen på kvällen, eller vad du nu föredrar, är också sätt att strukturera tiden.

Till skillnad från jobb och skola är dessutom dina rutiner ett sätt att strukturera tiden precis som du själv vill. Dina vägval, på ren franska. De ger dig en känsla av kontroll. Även om du inte är världens populäraste programledare, eller leder den fria världen genom ett världskrig, kan tillvaron kännas kaotisk och oförutsägbar. Att då själv bestämma över vad du ska göra en stund på dagen, alldeles oavsett vad som händer i övrigt, kan vara ett ovärderligt sätt att känna att du faktiskt har lite kontroll över ditt liv (och visst blir det lite lättare att förstå varför Winston valde att stanna kvar några timmar i sängen varje morgon i ljuset av det?)

I en dagboksstudie fick folk rapportera hur stor kontroll de kände över sin tillvaro varje dag och det visade sig att de dagar när de kände större kontroll (oavsett varför) upplevde de också att deras liv var lite mer meningsfulla. Att till exempel ta en kopp kaffe och titta på folks blombilder (eller kanske mossa?) på dina favoritkonton en halvtimme varje eftermiddag alldeles oavsett vad som pågår kan vara ett underbart sätt att ta kontroll över ditt liv.

Det kan också vara ett sätt att utöva lite mindfulness.

Att kaffe och blomskådning kan funka som mindfulness är kanske ingen större överraskning. Men det visar sig att tvättstugan, disken, den gemensamma läxläsningen, eller precis vilken rutin som helst faktiskt kan funka som mindfulness. Forskare skickade meddelanden till ett gäng amerikanska studenter (som gått med på det, alltså) vid slumpmässiga tider sex gånger om dagen under en veckas tid och frågade vad de gjorde. De var överraskande snabba att svara (kanske lite för snabba i vissa fall, som ”sitter just nu och ser andra akten på en pjäs” eller ”kör bilen hem från ett bröllop”).

Forskarna kunde se ett mönster att när studenterna gjorde något som verkade vara en återkommande rutin under veckan, som exemplen jag nyss nämnde, upplevde studenterna att de var lite mer närvarande (eller vilken svensk synonym du nu föredrar för engelskans svåröversatta mindful) och knappade samtidigt in lite högre siffror på meningsskalan.

Rutiner kan vara både ett sätt att komma igång på morgonen eller inför en prestation och ett sätt att stanna upp och bara pausa. Göra något som stänger ute allt larm och osäkerhet och fokuserar tankarna på här och nu och att finnas till.

Rutiner kan vara både ett sätt att komma igång på morgonen eller inför en prestation och ett sätt att stanna upp och bara pausa. Göra något som stänger ute allt larm och osäkerhet och fokuserar tankarna på här och nu och att finnas till. Det kan väl knappast bli mer existentiellt än så?

Därför är mitt tips till dig att omfamna dina rutiner – och kanske rentav börjar rutinera (det vill säga fundera ut ännu fler).

Aristoteles skulle nog rekommendera dig att se dem som uttryck för vem du är. Själv tänker jag på dem som små pauser som ger dig tid att bara var där och när du är. Små ögonblick när du bestämmer helt själv över ditt liv och universum. Som du kan se fram emot om och om igen. Det spelar ingen roll vilka de är, så länge de är dina alldeles egna som du har valt själv.

Och de måste egentligen inte ens vara riktigt självvalda. Till och med en tvättstuga (som nog ofta känns mer som ett måste) kan funka om du omfamnar den som en stund att stanna upp och vara mindful och göra dig otillgänglig en stund för alla andras (och dina egna, stressade människa!) krav på din tid.

Kanske är det rentav dags att hitta på några nya rutiner? Låt fantasin flöda, hitta en tid på morgonen, kvällen eller annan stund under dagen eller en dag i veckan och gör precis vad du känner för (men jag brasklappar att det gärna får vara något annat än att trimma skägget och röka). Här är några rutiner att hämta inspiration från:

 

• Författaren Patricia Highsmith tog en stund varje dag för att gå runt och samla på vackra sniglar i grannskapet. Hon hade också som rutin att äta samma mat varje måltid (men just den kosten, bacon och ägg, är kanske inget att rekommendera).

• Barack Obama hade inte som rutin att äta samma mat men däremot att ha på sig samma ”uniform” varje dag han var president (grå kostym, vit smårutig skjorta och blå slips), vilket var något han kunde ha kontroll över vad som än hände i övrigt.

• Charles Dickens gick en promenad genom London varje eftermiddag, Charles Darwin tog en lång promenad med hunden, medan Haruki Murakami istället har som rutin att ge sig ut på slaget 12 varje dag, var han än befinner sig, för att springa en mil eller simma 1 500 meter.

• Kafka tog en tre timmar lång tupplur varje eftermiddag, en rutin som också basketspelaren LeBron James tagit efter. Tennisspelaren Serena Williams kopplar istället av med en timmes dans varje eftermiddag.

• Beethoven gick till tavernan varje kväll för att läsa tidningen. Theodore Roosevelt satt istället kvar en timme i bilen när han kört hem och läste den innan han gick in till sig. Susan Sontag tog en timmes paus varje kväll efter middagen för att läsa en god bok.

• En svensk ekonomiprofessor börjar varje morgon med att skicka grattishälsningar till vänner som fyller år. Och äter tre skumtomtar varje dag, året om.

 

(Utdrag ur En liten bok om meningen med livet – där det dessutom finns källhänvisningar för den som vill veta mer om vad som ligger bakom tipsen.)

Nextopia – Next stop: Audible!

  • 5 min

I Nextopia är du aldrig bättre än din nästa grej…

I Nextopia sträcker vi oss alltid efter framtiden. Nästa Iphonemodell, nästa Marvelfilm, nästa dejt… Vi lever i konstant väntan på det som komma skall. Vi bygger upp förväntningar och blir allt mer intresserade av det vi inte kan nå just nu. Sakers nuvärde mäts i relation till hur betydelsefulla de kommer bli framöver. Morgondagen är viktigare än idag, då den ger oss många möjligheter till att bli lyckliga. Samtidigt har det aldrig varit så svårt att förbli lycklig som nu. Hur går detta ihop?

Till hösten kommer Nextopia till Amazons populära ljudbokstjänst Audible. Vi tar tillfället i akt och uppdaterar både det svenska och det engelska manuset. Nu behöver vi er hjälp!
Du hittar Nextopia i bokhandeln och på nätet. Kom med förslag till möjliga uppdateringar kring de följande utdragen. Mejla oss, eller lämna en kommentar under de relaterade inläggen i våra sociala kanaler!


”Har du sett den nya Simpsonsfilmen?”
”Nej, men jag har sett trailern, den är jättebra!”

Känner du igen det här? Med största sannolikhet gör du det. Du har antagligen sagt eller hört något liknande själv, det har de flesta av oss. Kanske inte just om Simpsonsfilmen, men helt klart om någon annan film. Och det är inte osannolikt att du antingen har fått till svar av någon att de har sett Simpsonstrailern men inte filmen, eller att du själv har sagt så.

Filmen om Simpson gick upp på biograferna i juli 2007 och var en av de mest populära filmerna det året som sålde fler biljetter än någon annan film under premiärhelgen. Den sålde enorma mängder biljetter och gjorde en bruttovinst på mer än en halv miljard dollar till årsskiftet, men trots det försvann den från repertoaren i de flesta länder innan nyårsafton. Mindre än fem månader verkar inte vara någon vidare livslängd för en så populär och eftertraktad film. Men egentligen var livslängden mycket längre än så.

 

“Trots det imponerande antalet människor som såg filmen kan det inte mäta sig med den jättelika publiken som världen över såg de trailer för filmen i väntan på premiären – såväl på bio som på internet”

 

Redan 2006, mer än ett år innan filmens premiär, visades den första trailern för filmen på biograferna. Trots det imponerande antalet människor som såg filmen kan det inte mäta sig med den jättelika publiken som världen över såg de trailer för filmen i väntan på premiären – såväl på bio som på internet. Medan Simpsonsfilmen var en av de bästa och mest långsäljande filmerna medan den gick på bio, var det utan tvekan fler som sökte upp och tittade på Simpsonsfilmens trailer, och det under en mycket längre tid…


… Ett sådant exempel är det internationella klädföretaget H&M som producerar mode till överkomliga priser för massmarknaden.

Trots att deras grundläggande affärsidé alltid har varit att göra mode tillgängligt för alla, lyckades de få sin verksamhet att växa explosionsartat i det nya millenniet genom att hålla sina produkter precis utom räckhåll för världens långa fingrar. Det började med en limiterad kollektion av den berömde tyske designern Karl Lagerfeld 2004; sedan dess har H&M fortsatt att skapa långa köer, de har till och med varit tvungna att ta polisen till hjälp i vissa affärer när de har släppt kollektionerna. Kollektionerna har rentav gett upphov till ”professionella köare” som får betalt för att stå i kö i timmar, eller dagar, för att se till att deras uppdragsgivare får tillgång till de få klädesplagg som finns att köpa.

 

“Långt innan kollektionen släpps, publicerar H&M information om plaggen i kollektionen, så att människor kan börja skapa och konsumera sina värdefulla förväntningar…”

 

Långt innan varje ny limiterad H&M-kollektion lanseras cirkulerar rykten och spekulationer som genererar omfattande uppmärksamhet kring vilket det nya designernamnet är och vad kollektionen består av. Långt innan kollektionen släpps, publicerar H&M information om plaggen i kollektionen, så att människor kan börja skapa och konsumera sina värdefulla förväntningar på att ha plaggen på sig, och utvalda personer får prova kläderna så att de kan prata om dem och skriva om dem i tidningar och på bloggar. H&M var först, men sedan dess har andra klädföretag hoppat på den framgångsrika trenden, bland andra brittiska Topshop och amerikanska lågbudgetföretaget Target. Långt efter varje ny limiterad kollektion auktioneras tusentals plagg ut på eBay, där budgetmodet säljs för upp till flera tusen dollar…


I april 2008 reste styrelseordförande Dick Cook och företagets chief creative officer John Lasseter tvärs över landet, från sitt huvudkontor i Kalifornien till New York, för en omsorgsfullt planerad presskonferens.

Inför en publik med utvalda journalister från världens alla hörn avslöjade de en efter en av företagets kommande nio filmer som skulle komma att ha premiär. De visade glimtar av handlingar, berättade stolt vilka kända namn som skulle göra röster och bjöd på en tjuvtitt på ett antal inspelade scener. Sedan harklade sig John Lasseter inför den stora premiären: ”Vi kommer också att göra en spännande högoktanig fortsättning på Bilar!”

 

“Disney Studios och John Lasseter följde det nextopiska framgångsreceptet när de återigen avslöjade, två år innan premiär, att en spin-off på Bilar skulle göras: Planes”

 

Bilar 2 hade premiär sommaren 2012, alltså fyra år efter presskonferensen i New York. Men redan då skapades rubriker, på bara några timmar, som fick en hel generation ungar över hela världen att kuta till leksaksaffärer. Omedvetna om det faktum att de troligen skulle vara för stora och hamnat utanför målgruppen vid premiären, kanaliserade de sina förväntningar på filmen genom att köpa Bilar-leksaker, -kläder och -inredningsprylar, vilket innebar en miljarddollarindustri utan motstycke på bara några månader. Disney Studios och John Lasseter följde det nextopiska framgångsreceptet när de återigen avslöjade, två år innan premiär, att en spin-off på Bilar skulle göras: Planes. För att höja förväntningarna inför den kommande filmen, introducerades de nya karaktärerna i en kortfilm som fanns med som extramaterial på dvd:n till Bilar 2…


Taggar: ,

Om börsras, hållbarhet och omtanke

  • 5 min

13 mars 2020

Jag har fått väldigt många frågor i dagarna om vad jag tycker och tänker kring coronaläget. Just nu  tänker jag så här. Vi ska inte vara rädda, men vi behöver vara omtänksamma. För de flesta av oss innebär det ingen stor fara att bli smittad. Men vissa av oss kan bli väldigt sjuka och rentav dö, det måste vi alla hjälpas åt att undvika. Av omtanke får vi anpassa våra liv, våra jobb, våra nöjen tills vi alla är säkra.

det är ekonomins JOBB att gå dåligt i en så här svår tid

Jag förskräcks av alla rapporter om att det är dåligt för ekonomin. Det är helt feltänkt, det är ekonomins JOBB att gå dåligt i en så här svår tid. Ekonomins funktion är att hjälpa samhället och oss alla, överbrygga tid och rum, balansera goda och svåra tider. Just nu ska ekonomin låna från den goda tid som varit innan och från den goda tid som kommer sen för att hjälpa oss igenom den svåra tid som är nu. Den höga BNP:n som ständigt eldas på har inget annat värde än att säkra vår välfärd, den ska göra att vi har råd att vara omtänksamma. En hög BNP (vilket vi har!) SKA bromsa och backa i kris.

Hållbarhet är att värna människors besparingar.

Jag bekläms när jag hör om miljardföretag med miljardärägare som varslar. Det är kortsiktigt och felaktigt tänkt. Att värna människors hälsa och möjlighet att försörja sig är en fråga om hållbarhet lika mycket som att värna klimatet. Vi har alla ett ansvar att vara omtänksamma och bidra efter bästa förmåga. Upp till bevis, alla företag som säger sig vara hållbara och goda. Så tänker jag.
Och när jag ändå är i farten. Apropå jättedykningen på börsen under torsdagen. Hållbarhet är att värna människors besparingar. I finanskrisen efter 2008 krävde och fick bankerna oförtjänt hjälp. Kanske är det dags att de gör sig förtjänta av den nu, att de visar omtanke och ger tillbaka av sina jättemarginaler och vinster?
#momentoftruth ❤️

(Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad jag tänker kring både företags och privatpersoners snikenhet, om det omänskliga i att göra affärer på andrahandsmarknader av folks rädslor och akuta behov, eller om hur företag faktiskt kan använda sina medarbetare till framtidsutveckling istället för att tvinga till friställning eller sysslolöshet, men det är långt nog redan…)

3 april 2020

Hur allvarligt kan läget egentligen bli för Sveriges ekonomi och hur illa blir det då för landet och för oss alla tillsammans? De frågorna får jag i olika varianter hela tiden. Ingen vet säkert, men jag vill i alla fall försöka sätta perspektiv på vad vi oroar oss för.

Det finns inget normalläge i ekonomin

Mitt i allt omtumlande är det lätt att glömma att vi redan var på väg in i en lågkonjunktur (förra årets BNP-uppgång hamnade bara strax över noll och i ett ekonomiskt system som hela tiden förväntar sig tillväxt tycker vi att allt annat än en ordentlig bit över nollan är lågkonjunktur). Det finns inget normalläge i ekonomin, oftast går den upp (och därför vänjer vi oss vid det och tycker det känns normalt) men med jämna intervall går den ner (som den redan var på väg att göra nu).

Det tycker jag är värt att påminna oss om, lika mycket när det är kris som när det är eufori. Det vänder alltid.

Med det nämnt är det här naturligtvis ingen vanlig kris och lågkonjunktur utan något alldeles i hästväg, det vet vi redan nu. Vi kan börja med att jämföra den med den tidigare värsta ekonomiska krisen i modern tid (sen efter världskrigen, när vi har tillförlitliga och jämförbara siffror): finanskrisen 2008/2009. Då gick Sveriges BNP ner med 5 procent. Den här krisen kommer förmodligen bli värre, ett skräckscenario är att BNP kommer sjunka dubbelt så mycket, 10 procent. Vad innebär det egentligen?

Vi hade en uppskattad BNP per capita år 2019 på ungefär 480 000 SEK. En minskning med 10 procent skulle landa på en nivå kring 430 000 SEK. Vilket är samma nivå som den svenska ekonomin låg på år 2010, när den var ”normal” igen efter finanskrisen. Det var vi väldigt nöjda med på den tiden.

Låt oss ta i riktigt ordentligt och måla upp ett riktigt horribelt skräckscenario där BNP går ner dubbelt så mycket, 20 procent. Eller varför inte 25 procent? Det skulle alltså motsvara fem finanskriser sammanlagt. Då skulle BNP per capita landa på 360 000 SEK vilket är samma nivå som millennieskiftet 1999/2000.

Det är 20 år sen. En generation, vilket sätter perspektiv på pratet om risken för ”en förlorad generation”. Vad minns du från de åren? Det var IT-boom, google var nytt och Amazon hade varit igång i sex år. Hur levde vi då? Helt klart ett annat liv än idag, men troligen inte i den misär vi skrämmer varandra med just nu? Och det är alltså i värsta, värsta, ”fem-gånger-värre-än-det-värsta-som-hänt” fall.

Det priset för att rädda liv skulle jag vara villig att betala.

Det är svårt och jobbigt för så många nu och det kommer bli värre. Det går inte att komma undan och det får inte trivialiseras. Det är oroligt och tragiskt. Förlorade jobb, företag som går under, privatekonomier som inte håller längre. Men samhällsekonomin, som är vi alla tillsammans och som finns till för att hjälpa människor som förlorar jobb, företagare och privatekonomier som inte håller längre, kommer att klara sig igenom krisen och komma ut på andra sidan. Inte på samma nivå som vi har vant oss vid. Men nog skulle vi i slutänden klara oss rätt bra överlag tillsammans med den levnadsstandard som vi hade 1999/2000? Det priset för att rädda liv skulle jag vara villig att betala.
#inittogether