Mitt namn är Antonius Block

• 30 november 2022
• 9 min

Följ med journalisten och långlevnadsexperten Peter Ottsjö på en resa genom människans historiska kamp mot döden. En resa som tar oss från äventyrarna, alkemisterna och profeterna till banbrytande teknik som innebär att vi kan se fram emot betydligt längre liv! Här bjuder vi på inledningen till boken Evigt ung – Min och människans dröm om odödlighet.

Du kanske associerar jakten på de vises sten med Harry Potter? Det är emellertid inte bara trollkarlar som försökt gäcka döden. Sedan begynnelsen har människan drömt om evigt liv. Vi har jagat mirakulösa källor, ställt hoppet till mytomspunna metaller eller sökt tröst i religionernas löften om paradisen.

I Gilgamesheposet, nedtecknat på lertavlor för omkring 4 000 år sedan, berättas hur kung Gilgamesh reser till världens ände i sin jakt på odödligheten. På 200-talet före Kristus sägs den dödsfobiske Qin Shi Huangdi, Kinas första kejsare, ha provat ett föryngringselixir baserat på kvicksilver. Man får anta att palatsets hovmedikus blev förvånad när patienten i stället dog av hälsokuren. Bättre gick det för den bibliska patriarken Metusalem – han blev 969 år, även om man kanske bör vara försiktig med att tolka Gamla testamentet alltför bokstavligt.

Den moderna vetenskapen kan knappast klandras för att ha fnyst åt alltsammans, men med ödets osvikliga ironi står nu forskarna på tröskeln till den största medicinska revolutionen i mänsklighetens historia.

forskarna står nu på tröskeln till den största medicinska revolutionen i mänsklighetens historia

Äventyrarna, alkemisterna och profeterna letade bara på fel ställen. Ungdomens källa finns, trots allt. Den har funnits där hela tiden. Gömd inuti oss. I den brittiske vetenskapsmannen Robert Hookes bok Micrographia från 1665 finns häpnadsväckande illustrationer av insekter som observerats med mikroskop. Hooke var inte först med att använda tekniken, men detaljrikedomen i hans skisser banade väg för dess genombrott. Det var i samma bok som Hooke myntade uttrycket ”cell”, efter att ha studerat korkekens detaljerade strukturer. Möjligheten att se livets byggstenar på så nära håll övertygade honom att mänskligheten var något stort på spåren. ”Kanske ger oss detta möjligheten att skönja naturens alla hemligheter”, siade han i all försiktighet.

Nu, drygt 350 år senare, är många av dem avslöjade. Men om 1900-talets biologi präglades av att definiera vad liv är – med upptäckten av arvsmassans dubbelspiral som kronan på verket – så kommer det här århundradet att kännetecknas av vår förmåga att optimera det.

Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet börjar med att riddaren Antonius Block spelar schack med Döden. ”Villkoret”, säger Block, ”är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig.” I filmens pesthärjade medeltidsvärld firar Döden stora triumfer, men under det tjugoförsta århundradet lär det inte bli lika enkelt att vinna partiet. Med förbluffande vetenskapliga avancemang och explosionsartad teknisk utveckling är vi på väg att lyckas med det som Bergmans riddare aldrig förmådde: att besegra Döden.

Allt kan verka omöjligt innan det faktiskt sker.

För bara 30 år sedan, när några av oss besökte internet för första gången, var stämningen inte lika munter. Den gängse bilden var att ålderdomens enigma aldrig skulle vara möjlig att dechiffrera, att de molekylära mekanismerna bestod av kod så komplicerad att det var lönlöst att ens försöka. Allt kan verka omöjligt innan det faktiskt sker. Som den där morgonen år 1933 när Ernest Rutherford, han som visste mer om kärnfysik än någon annan, slog fast att drömmen om atomenergi var nonsens. Det var något förhastat med tanke på att fysikern Leó Szilárd löste kärnkraftens problem bara några timmar senare. En liten grupp forskare i biologins ödemarker fortsatte att spana efter naturens hemligheter, men med ögon pressade mot betydligt mer skarpslipade linser än den Robert Hooke hade tillgång till. Vad de upptäckte har många fortfarande inte begripit vidden av.

De insåg att åldrandet är begripligt. Fruktansvärt komplicerat i all sin biologiska kladdighet, men inte omöjligt att förstå. De insåg att åldrandet är formbart, påverkbart. Att det inte måste vara en enkelriktad färd i allt högre hastighet mot allt större kaos. De insåg att åldrandet förvisso kan accelerera, men också bromsa. Till och med backa, varpå man inte längre åldras, utan föryngras.

Sedan 1990-talets genombrott har åldrandets molekylära kännetecken kartlagts, dess samband med dödliga ålderssjukdomar blottats och metoder för att bekämpa farsoterna utvecklats. Forskningsdisciplinen som ägnar sig åt de här frågorna fanns inte fram till alldeles nyligen. Nu är gerovetenskapen plötsligt stjärnan på den biomedicinska himlen. Långlevnad har blivit nästa stora frontlinje för forskareliten och de förmögna techjättarna i Silicon Valley. Allt är intimt förbundet med vår tids exempellösa teknikutveckling. Artificiell intelligens, kvantdatorer, robotik, 3D-printing, kroppsnära enheter, gensaxar och stordata påskyndar framstegen. Och det går fortare än du tror.

Mitt redskap är inte mikroskopet, utan spåkulan.

Mitt redskap är inte mikroskopet, utan spåkulan. Som reporter på tidningen Ny Teknik är det mitt jobb att spana in i framtiden. Mitt uppdrag är att förklara för våra läsare – ingenjörer, entreprenörer, beslutsfattare och allmänt nyfikna – hur teknikskiften kommer att påverka vår värld. Här och nu kan jag inte föreställa mig ett mer stimulerande arbete. För första gången står vi på gränsen till en värld där människan måste samexistera med syntetisk intelligens som kommer att överstiga vår egen. För första gången är vi på väg mot virtuella verkligheter som inte går att skilja från vår egen. För första gången kan vi med kirurgisk precision omprogrammera livets kod efter vår egen önskan.

Allt det här gör mig upphetsad, vimmelkantig och skräckslagen. Inget har emellertid berört mig så på djupet, gjort mig så besatt som att vi, vid sidan om dessa monumentala avancemang, också är i full färd med att hacka döden.

Jag minns inte riktigt när, hur eller var det började, men jag misstänker att idén om ”longevity escape velocity” smittade mig. Livslängdens flykthastighet går ut på att vi någon gång i framtiden kan nå en punkt där medellivslängden ökar med mer än ett år om året. Livslängden har så att säga accelererat till en sådan hastighet att döden inte kan komma i kapp, precis som när en rymdraket frigör sig från tyngdkraftens bojor. För varje år sker nya tekniska och medicinska framsteg som undan för undan ökar gapet. Drivet till sin spets kan vi till slut se fram emot en värld där det är osannolikt att dö. Där åldrandet är försumbart och där man rent av lärt sig vrida tillbaka den biologiska klockan. Där ”70 är det nya 30” inte bara är ett uttryck.

Man är, på sätt och vis, evigt ung.

Allt det här gör mig upphetsad, vimmelkantig och skräckslagen.

Livslängden har inte riktigt nått flykthastigheten än. De senaste 180 åren har den genomsnittliga livslängden snarare rört sig så sta-bilt att man kan ställa klockan efter den: för varje år som passerar blir livet tre månader längre. I början av 1800-talet var den globala medellivslängden omkring 40 år. Nu är den 72 och i våra mest väl-beställda länder över 80 år. Förklaringarna är välkända: minskad fattigdom, bättre hygien, kost, vaccin, penicillin och nya typer av läkemedel. På senare år har avancerade tekniska verktyg och mins-kat bruk av cigaretter bidragit till utvecklingen. Demografer som förutspår att barn födda på 2000-talet lär få fira sin 100-årsdag tar alltså inga stora risker. Som du anar säger min spåkula att framtiden är mer spännande än så. Den här boken handlar inte bara om de vetenskapliga framste-gen som leder till längre och friskare liv, utan är också ett brandtal för livet i sig. Varje dag dör 100 000 personer av åldersrelaterade sjukdomar – två tredjedelar av samtliga dödsfall – utan att det, till skillnad från coronapandemin, föranleder någon desperation eller krav på akuta åtgärder. Faktum är att de största hindren för fortsatta gerovetenskapliga framsteg inte återfinns i labben, utan i samhället. Fortfarande råder en makaber syn på att åldrande är nödvändigt. Att döden är nödvändig, till och med positiv.

Varken jag eller naturen delar den uppfattningen.

Delvis beror det på okunskap och missförstånd, men jag misstänker att det också har med Gilgamesh att göra. Den hopplösa jakten på ungdomens källa har genom historien gjort oss så besvikna att vi vägrar tro att något skulle vara annorlunda den här gången. Därför måste vi intala oss att det kroppsliga förfallet för något gott med sig. Den som någon gång förtrollats av teorin om livslängdens flykthastighet landar snart i frågan om hur man kan ”leva länge nog att leva för alltid”, som futuristen Ray Kurzweil provokativt uttryckt saken. Det enkla svaret är sådant ditt dåliga samvete påminner om: ät grönsaker, rör dig, sov ordentligt, drick alkohol med måtta och undvik cigaretter. Det komplicerade svaret har jag ägnat mig åt i två år. Inte bara genom att tala med experter eller att djupdyka i forskningslitteraturen, utan genom att förändra mitt liv i grunden. Att bli en 2020-talets Antonius Block. För trots allt jag lärt mig om hälsosamma vanor som minskar risken för framtida sjukdom så hägrade inte någon evig ungdom, tvärtom. Den stillasittande, fetlagde och stressade journalist som parkerat framför datorskärmen hade snarare stakat ut kursen mot en för tidig död.

Det var hög tid att göra något åt det. Hög tid att ge Döden en match.