”Mandela är kompositören, mitt jobb var att tonsätta verket”
- 4 min
Nu kommer Nelson Mandelas självbiografi Fortsätt framåt ut på Volante. Boken handlar om ikonens tid som Sydafrikas första folkvalda president – och om spelet bakom kulisserna när apartheidregimen upplöstes. Boken bygger på Nelson Mandelas oavslutade memoarmanus, och har färdigställts av den sydafrikanska författaren och ANC-aktivisten Mandla Langa, som här svarar på några frågor om sitt arbete.
2016 fick du frågan av Nelson Mandela Foundation om du ville slutföra Mandelas självbiografi. Hur kände du då?
– Först blev jag helt förskräckt. Samtidigt kände jag mig stolt och ödmjuk över att ha blivit tillfrågad. Just då skrev jag på en ny roman, men jag bestämde mig för att lägga den åt sidan och ta mig an uppdraget.
Hur färdigt var bokmanuset när du fick det?
– Det bestod av ungefär 70 000 ord, löst uppdelat i tio kapitel. Det var mycket material och jag behövde sätta allt i rätt sammanhang. Jag jobbade tätt ihop med två av Mandelas rådgivare och fick också tillgång till mängder av arkivmaterial och dagboksanteckningar. Utöver det intervjuade jag även många personer i hans närhet.
Nelson Mandela började skriva på boken 1999, när han avgått som Sydafrikas första svarta president. Varför hann han inte skriva klart boken innan han gick bort?
– Efter sin tid som president var han en mycket eftertraktad person i stora delar av världen. Han hade svårt att hitta tid att sätta sig ner och skriva. Nelson Mandela ville berätta historien om sina år som Sydafrikas första demokratiskt valda president. Han ville skriva om alla de utmaningar den nya demokratin stod inför, vilka frågor som splittrat hans samlingsregering och vilka reformer de trots allt lyckades genomföra. Framför allt ville han berätta hur man gick till väga för att lägga grunden till ett demokratiskt system i Sydafrika. De sista åren pratade han mycket om sin bok. Han oroade sig över att ha påbörjat ett projekt som inte hunnit bli klart. Det blev mitt jobb att slutföra hans verk.
Fortsätt framåt består dels av originaltexter som Nelson Mandela skrivit själv, men det finns också utdrag från hans tal och dagboksanteckningar. Var det hans eller din idé att inkludera de delarna?
– Det var min idé. Min tanke var att hans tal skulle bidra till att öka förståelsen för vem Mandela var under sina år som president. Jag brukar likna det vid att skriva ett musikstycke. Mandela är kompositören bakom verket och mitt jobb var att tonsätta stycket med olika röster och instrument. Allt för att hans originalverk ska bli ljuv musik för öronen.
Vad var det svåraste i ditt arbete?
– Det svåraste var att jag hade tillgång till väldigt mycket material. Jag fick ta en del jobbiga beslut om vad som skulle sållas bort. Jag frågade hela tiden mig själv vad som var relevant och på vilket sätt det hjälpte Nelson Mandelas historia. Hans änka Graça Machel har hjälpt mig mycket. Hon har varit väldigt generös med sin tid och berättat saker ur ”Madibas” liv som inte varit känt för allmänheten sedan tidigare. Graça Machel har även skrivit förordet till boken.
Mandela återkommer ofta till vikten av representation. Han tyckte att det var viktigt att personer från alla folkgrupper fanns representerade. Det var även viktigt att kvinnor och funktionsnedsatta fick plats. Varför tror du att det var så viktigt för honom?
– Han insåg tidigt att Sydafrika var ett väldigt patriarkalt samhälle. Han erkände att han själv var en produkt av det och ville få bukt med problemet. När det gäller personer med funktionsnedsättning så kände han en otrolig sympati för dem eftersom han insåg att de stod längst ner i samhällshierarkin.
Nelson Mandelas tidigare självbiografi Den långa vägen till frihet gavs ut 1994 och handlar om hans liv fram till han släpptes ur fängelse 1990. Ska Fortsätt framåt ses som en fortsättning på den?
– Ja, på ett sätt kan den ses som en fortsättning. Men Den långa vägen till frihet är skriven i första person, det är inte Fortsätt framåt.
Hur nära stod du själv Nelson Mandela medan han levde?
– Första gången jag träffade honom var i London 1990, strax efter att han hade frigivits. Genom åren sågs vi i ett flertal professionella sammanhang ända fram till hans död. Han var väl bekant med mig som författare, men jag skulle inte säga att vi var nära vänner.
Upplever du att känner honom bättre nu, efter att ha slutfört hans bok?
– Nelson Mandela var en väldigt komplex person. Jag tror inte att det är möjligt ens för de mest begåvade psykologer att förstå honom fullt ut. Att fortsätta sin kamp, med samma höga moral, efter så lång tid i fängelse är det inte många som skulle klara av. Han blev en symbol för godhet. Inte bara i Sydafrika, utan i hela världen. Det är svårt att förstå en sådan person till hundra procent. Men nu har jag åtminstone fått tillgång till de instrument som krävs för att lära känna honom bättre.