Må bra-produktivitet handlar om att ha roligt
- 11 min
Här följer ett utdrag ur Må bra-produktivitet – en enkel metod att få mer gjort med mer glädje. En helt avgörande faktor för att bli mer produktiv i vardagen är att inse att man får mer gjort om man har roligt. Enkelt sagt, men är det så enkelt att göra? Jo, med de rätta knepen!
Det var en stjärnklar kväll på det sena nittiotalet vid ett litet universitet i Ohio. En ung forskarstuderande stod i labbet med en råtta i handen. Han klappade försiktigt råttans vita mage med en torr pensel, i hopp om att något intressant skulle hände.
Först hände inget. Men så plötsligt skrek råttan till. Men den skrek inte av smärta, snarare verkade råttan skratta.
Forskarna kittlade inte råttor för skojs skull. Faktum är att de under sökte lekens biologiska effekter på den mänskliga hjärnan – vad forskningsledaren Jaak Panksepp kallade för ”glädjens biologi”. Vid den tiden var den rådande vetenskapliga uppfattningen att det bara är människor som uttrycker känslor. Det ansågs att känslor upp kommer i den mycket komplexa del av hjärnan som bara vi människor har, hjärnbarken. Men Panksepps upptäckt att gnagare kunde skratta visade på en alternativ förklaring: att känslor måste härröra från mycket mer primitiva delar av hjärnan, som amygdala och hypotalamus. Panksepp visade att glädje är en djupt primal upplevelse.
Ett av Panksepps huvudfynd var att råttor älskar att leka. Han lade mycket av sin tid i experimentet på att spela in hur råttorna lät när de lekte. Det var glada ljud, sade han senare: ”Det lät som på en lekplats.” Anledningen? Leken frisätter dopamin. Den fick råttorna att må bra.
Vi har ett och annat att lära av gnagarna. Panksepps råttor visade att om vi vill hitta glädje i det vi gör, handlar det inte bara om de mer utvecklade och mer komplicerade delarna av hjärnan, de som är förknippade med hjärnbarken. Det handlar också om de äldre, mer grundläggande delarna av vår neurologi – samma må-bra-hormoner som aktiverades hos råttorna. Också vi kan frisätta små dopamindoser som håller oss glada och motiverade.
Men hur? Svaret hittar vi genom att studera exakt vad det är som frisätter dopamin. Som en artikel publicerad av Harvard medical school uttrycker saken, aktiveras hormonet av ”sex, shopping [och] lukten av kakor som gräddas i ugnen” – med andra ord, av aktiviteter vi tycker är kul.
Så om vi vill tämja lekens revolutionerande effekt, är vårt nästa steg att hitta det roliga i allting. Och det börjar med ett besök på en Disneyfierad version av det edwardianska London.
EXPERIMENT: Den magiska post-it-lappen
Under en särskilt utmattande period när vi var unga läkare, bestämde min rumskompis Molly och jag oss för att återuppleva en barndomsfavorit: filmen Mary Poppins från 1964. Vi hoppades att vi skulle få andrum av att dyka ner i en värld av animerade fåglar, extremt dåliga cockney-dialekter och klassiska låtar om suffragetter, om så i bara några timmar.
Jag kämpade just då med att hitta motivationen att plugga till mina medicintentor. Men i kombination med jobbet på sjukhuset kändes tidsramarna och det komplexa materialet överväldigande. Tanken på att efter arbetets slut sätta mig med kurslitteraturen var mardrömslik.
Men när jag såg Mary Poppins igen hände något oväntat. Filmen var inte bara en tramsig berättelse om en lustig barnflicka med magiska krafter; den dolde en djup sanning. En av filmens mest kända sånger är ”Lite socker i botten”, som Mary sjunger för barnen när de klagar över sina sysslor. Jag minns inte mycket av texten från min barndom, annat än refrängen: ”Lite socker i botten så går medicinen ner […] och det smakar bara mer”.
När jag såg den här välbekanta men ändå bortglömda scenen drygt tjugo år senare hörde jag hur sången började:
I varje jobb som finns till hands
finns det ett russin gömt nånstans
Och när vi hittat det
blir allt en lek.
Resten av sången beskriver hur lärkor, rödhakar och honungsbin på olika sätt gör sina tråkiga sysslor roligare genom att sjunga medan de arbetar. (Tydligen sjunger rödhaken därför att ”han vet att sång gör dagen mindre lång”, en analys jag senare tyvärr fick veta inte är ornitologiskt korrekt.)
Jag bestämde mig för att tillämpa metoden på mitt eget liv. I ett nattligt infall av inspiration fattade jag en tuschpenna och en post-it-lapp och skrev nio enkla ord: Hur skulle det här kännas om det vore roligt?
Jag satte upp lappen på min datorskärm och gick och lade mig. När jag såg lappen dagen därpå hade jag redan glömt att jag satt den där. Jag hade just kommit tillbaka från jobbet och skulle börja repetera biokemiska signalvägar inför en tenta. När jag satte mig ner med den vanliga sammanbitna minen såg jag lappen och började fundera: Hur skulle det här kännas om det vore roligt?
Det första svaret kom till mig direkt: om det här vore roligt skulle det höras musik. Jag insåg att det på något magiskt sätt blev mycket mer spännande att memorera tråkiga signalvägar i biokemi om jag spelade musiken från Sagan om ringen i hörlurarna. Plötsligt blev musiken ett av mina viktigaste sätt att göra pluggandet mer lekfullt.
Jag började också använda metoden på jobbet. Vid den här tiden var jag placerad på en avdelning för äldrevård, där läkarkontoret var ett litet, spartanskt inrett rum inklämt i ett hörn på avdelningen. En särskilt jobbig eftermiddag, när jag satt på kontoret med en enorm lista uppgifter framför mig, bestämde jag mig att använda metoden med kul musik. Jag hade inga högtalare, så jag hämtade en skål i köket och lade min telefon i den för att få till en improviserad högtalare. Jag öppnade Spotify och satt resten av dagen med mina uppgifter till musiken från Pirates of the Caribbean på låg volym. Effekten var omvälvande; det kändes helt enkelt bättre.
Frågan ”Hur skulle det här kännas om det vore roligt?” har nu blivit en ledstjärna i mitt liv. Och den är förvånansvärt enkel att använda. Tänk på något du inte har lust att göra just nu, och ställ dig frågan hur det skulle kännas om det vore roligt. Skulle du kunna göra det på något annat sätt? Skulle du kunna spela musik, eller se det med humor, eller bli mer kreativ? Hur skulle det vara om du bestämde dig för att göra det tillsammans med dina vänner, eller lovade dig själv en belöning när du var klar?
Finns det något sätt att göra den tråkiga processen roligare?
EXPERIMENT: Gläds åt processen, inte resultatet
Det finns ett annat sätt att hitta det roliga i allt du gör, och det inbegriper inte ens att se om gamla barnfilmer från mitten av nittonhundratalet. Faktum är att det bäst uttrycks av en 170 cm lång spansk tonårsgrabb med blekt blont hår.
I augusti 2021 klev Alberto Ginés López upp på prispallen som den första guldmedaljören någonsin i sportklättring vid sommar-OS i Tokyo. Under de föregående veckorna hade världen fascinerat sett på medan han tog sig igenom en rad makalösa fysiska övningar på de flerfärgade väggarna i Tokyos Aomi Urban Sports Park. Mest imponerande av allt var hans insats i speedgrenen, där man likt Spindelmannen ska klättra uppför en vägg så fort som möjligt. López nådde väggens topp på den bländande tiden 6,42 sekunder.
Men publiken som såg López och hans medtävlare klättra uppför väggarna svindlande snabbt, märkte också att det här var en ganska ovanlig sport. Det var inte bara det att de tävlande såg betydligt mer bohemiska ut än de mer traditionella friidrottarna, med färgglada lockar i håret och klätterselar i bjärta färger. De verkade också mer avslappnade. Hellre än att undvika ögonkontakt och spänt se på när deras medtävlande gav sig på väggarna, verkade många av klättrarna stå och småprata gemytligt nere på golvet och dela med sig av tips till varandra. När de väl var uppe på väggen avslöjade deras miner inget av den plågsamma intensitet som annars brukar synas hos de flesta kort distanslöpare eller fotbollsspelare. Faktum var att de bara verkade ha kul.
Klättrarna visade på vårt andra sätt att hitta glädje: att betona glädjen som följer inte av resultatet, utan av själva processen.
Enligt den ungersk-amerikanske psykologen Mihály Csíkszentmihályi (uttalas ’chic-sent-mi-haji’) är den största skillnaden mellan klättring och, säg, fotboll, att de flesta klättrare är helt uppslukade av processen (att bestiga väggen) snarare än av slutresultatet (att vinna matchen). Csíkszentmihályi var pionjären inom studiet av ”flow” – det tillstånd då vi är så uppslukade av vad vi gör att resten av världen liksom verkar upphöra – och utvecklade från början sina teorier när han som tonåring tittade på klättrare i Alperna. Csíkszentmihályi menade att om vi kan lära oss att fokusera på processen snarare än resultatet, är vi betydligt mer benägna att njuta av uppgiften.
Men hur? Det kan ju verka enkelt när man klättrar på en klippvägg, vilket i grund och botten är roligt (åtminstone för vissa). Men hur funkar det när vi befinner oss i betydligt mer vardagliga, eller till och med otrevliga, situationer.
Jag vågar påstå att det är då som nyttan i att fokusera på processen blir ännu större. Med en gnutta kreativitet kan du hitta glädje i vilken process som helst, hur vardaglig den än verkar.
Ta som exempel berättelsen om Matthew Dicks, som i dag är världsmästare i storytelling och bästsäljande författare. Flera år innan Dicks fick sin första bok publicerad jobbade han på McDonald’s. Och han hatade det. ”Dagarna kändes ändlösa”, berättade Matt en gång för mig. ”Det var samma sak dag ut och dag in. Ta beställningar, steka burgare och dela ut pommes frites. Det fanns ingen spänning, ingen gnista, ingen utmaning.”
Så Dicks bestämde sig för att se om det gick att hitta det roliga, inte i arbetsresultatet (hans fruktansvärt magra lön), utan i själva processen. Han landade i en klassisk taktik: merförsäljning. ”Vissa dagar bestämde jag mig för att det var barbequesåsdag”, berättar han. ”Så hela dagen lade jag in ett säljknep i varje beställning jag fick. Kunderna kunde beställa en Big Mac med pommes, och då frågade jag om de ville ha sås till. Om de sade nej bara log jag och sade ’Alltså, jag kan verkligen rekommendera barbequesåsen; det finns inget som slår den.’ Och då brukade de bli litet förvånade och sa ’Okej, men då tar jag såsen.’ Om de ändå inte var övertygade kunde jag säga ’Det är helt okej, men då går du verkligen miste om nåt. För min förra kund var också tveksam, men när hon provade såsen visste hon att hon hade fattat rätt beslut.’”
Dicks säger att effekten av de här små förändringarna i hans arbetsrutin fick oväntat stor betydelse. De var den sortens miniuppgifter som, med hans egna ord, skulle ”kunna göra kundens dag bara en aning bättre men definitivt gav mig mer energi på dagar som annars hade känts trista”. Och det fungerade. Matt såg plötsligt fram emot sina arbetspass, spänd på att se hur många kunder han kunde övertyga om att prova barbequesåsen.
Processen var inte glädjefylld i sig, men Dicks hade hittat ett sätt att finna glädje i den. Och därigenom hade han hittat det roliga i en oinspirerande situation.
Många fler tips, metoder, experiment och roliga vetenskapliga anekdoter om hur du kan få mer gjort på ett roligare sätt hittar du i Må bra-produktivitet – en enkel metod att få mer gjort med mer glädje.