Hetta – hur ska vi (över)leva i en allt varmare värld?
- 10 min
Izabella Rosengren är vetenskapsjournalist med världen som arbetsfält. Just nu är hon aktuell med sin första bok Hetta. Det är en populärvetenskaplig reportagebok om människans unika förmåga att hantera höga temperaturer, om hur det är att leva på några av världens varmaste platser och hur vår framtid kommer att gestalta sig för att vi ska överleva på en allt varmare planet. Hennes undersökningar leder henne till samtal med ämnets hetaste forskare, brännande bastuexperiment och märkliga historier om maratonlöpare som springer vilse i den marockanska öknen. Här följer ett smakprov i form av bokens inledning.
En kvinna med ett barn uppknutet på ryggen och ett färgglatt knyte på huvudet går med raska steg förbi de bruna lerhyddorna med bränt grästak. Trots att det är mitt på dagen och solen lyser obarmhärtigt är hon till synes oberörd av värmen. Inte den minsta lilla svettdroppe skymtas i hennes perfekta ansikte. Inte ens barnet som sitter hårt pressat mot hennes rygg ser besvärat ut, trots att temperaturen måste vara upp mot 45 grader. Själv är jag ett vrak. Utan att se mig i spegeln vet jag att mitt svettiga ansikte fått en grisrosa ton som gör att mina ögon ser små och pliriga ut. Det enda som har en normal färg är huden ovanför överläppen som av någon anledning alltid håller sig neutralt beige. Annars är just överläppen det ställe som jag svettas absolut mest på – ett märkligt sammanträffande kan man tycka.
tilltagande yrsel får ner mig i en plaststol och en obeskrivbar huvudvärk från ingenstans tvingar mig att blunda för att inte kräkas av smärtan
Mitt svedda, svettiga utseende hade kanske varit förståeligt om jag nyss hade genomfört ett träningspass i denna extrema miljö som den torra och obarmhärtiga savannen i norra Uganda är. Men jag har bara gått några hundra meter från en plats i skuggan till en annan. Ändå känns det som att jag håller på att dö. Tilltagande yrsel får ner mig i en plaststol och en obeskrivbar huvudvärk från ingenstans tvingar mig att blunda för att inte kräkas av smärtan. Jag svettas inte längre, huden är bara blossande varm och torr. Till och med överläppen. När jag tvingar upp ögonlocken ser jag inget. Jag har aldrig haft så ont i huvudet någonsin och det bekymrar mig. Hur länge skulle jag behöva vara blind? Jag har ju saker att göra. Inte kan jag bara sitta där och hålla på att kräkas när det finns flyktingar att intervjua som har uthärdat så mycket värre saker än solsting.
jag reagerar dåligt på värme – jag får direkt huvudvärk och svetten börjar rinna i ansikte redan när temperaturen går över 20 grader. Däremot är jag extremt väl anpassad till kyla
Någon i mitt sällskap ger mig två vätskeersättningstabletter som jag blandar i en flaska med ljummet vatten. Jag blundar och sveper innehållet och hoppas att ingen ska se hur dåligt jag mår. Det värsta jag vet är att stå i centrum och kanske är det blotta skräcken för vilken uppståndelse det skulle bli om jag svimmade som håller mig vid medvetande. Inte sticka ut, inte synas. När jag blundar försvinner världen. Det är som att befinna sig i stadiet mellan sömn och vakenhet där hallucinationer får liv och allt blir verkligt. Kroppen jobbar febrilt med att försöka att kyla mig och mina organ och prioriterar bort mindre viktiga funktioner som kognitivt tänkande. Därför tillåts mitt sinne vandra hand i hand med hallucinationerna. Långsamt kvicknar jag till, men jag känner mig som en nyfödd – skör, rädd och illrosa. Men det känns inte längre som att solens strålar ska klyva mitt huvud itu som ett lasersvärd. Efter ytterligare ett tag är bara kinderna röda och det kan jag leva med. Pannan, hakan och näsan är återigen beiga.
Jag vet ju att jag reagerar dåligt på värme – jag får direkt huvudvärk och svetten börjar rinna i ansikte redan när temperaturen går över 20 grader. Däremot är jag extremt väl anpassad till kyla. Jag fryser nästan aldrig och de senaste tio åren har jag inte ens bemödat mig att plocka fram en tjockare jacka på vintern. Inte ens kylan i Sibirien kunde få min kropp på bättre tankar, så trots att det var tiotals minusgrader tuffade jag på i flera veckor endast skyddad av en enkel täckjacka från H&M. Däremot har jag varit som en vandrande död när jag har rapporterat från länder som Kuba, Marocko och Indien. Främst skäms jag för floderna av svett i mitt ansikte, vilket får mig att göra ett sämre jobb eftersom jag inte vill se folk i ögonen, men värmen påverkar även min drivkraft och motivation. Dock aldrig så pass att jag har fått shotta vätskeersättning. Därför är jag lite skakad. Funderar på hur de som lever här kan överleva och hur många av dem som egentligen inte klarar av värmen. Vad händer med dem? Men resan fortsätter och jag får annat att tänka. Magsjuka inte minst.
Efter min nära döden-upplevelse upptäcker jag att solen har bränt mig ordentligt. Jag är illröd på framförallt armarna och axlarna eftersom jag gått runt i bara linne. Innan jag resa till Uganda fick jag rådet att täcka axlar och knän, men efter att ha studerat hur kvinnorna ledigt gick med både ett och två nedhasade linneband valde jag att skippa t-shirten för det svalare linnet. Dock visar det sig vara viktigt med täckta knän, vilket jag blir varse när en grupp män säger till en person som säger till en person som säger till mig att dra ner min kjol, som slutar precis ovanför knäna, för att de blir illa till mods. Benen är således vita, men armarna röda som en kokt kräfta. Huden är varm trots att jag resten av resan håller mig i skuggan. Jag har lagrat solsken i mitt skinn som fortsätter att värma långt efter att solen har gått ner. Efter någon dag börjar det klia och efter ytterligare någon dag börjar huden att fjälla. Så här långt är allt i sin ordning. Jag har både bränt mig och fjällat förr. Men jag brukar vanligtvis inte bli blöt om huden, vilket jag blir nu. Först tänker jag att jag inbillar mig eller att det måste ha skvätt vatten från en vattenflaska på mig. Men ju mer jag kliar och river desto fuktigare blir huden. Det är blåsor. Jag har brännskadat min hud och för att svalka och läka har det bildats ett vätskefyllt skikt mellan den gamla och den nya huden. Det är solbadande på en helt ny nivå.
inte förrän jag kommer hem till Sverige igen förstår jag att jag har vandrat med döden vid min sida
Inte förrän jag kommer hem till Sverige igen förstår jag, trots brännskador, att jag har vandrat med döden vid min sida. Som av en slump hamnar jag framför ett tv-program som handlar om det område av Uganda som jag precis har besökt. Programledaren Levison Wood, vars grej är att vandra långa sträckor över olika kontinenter, går över samma svedda grässtrån bland samma bruna hyddor som jag just gjort. Och samma obarmhärtiga sol lyser hans väg. På en av etapperna har han med sig den brittiska journalisten Matthew Power – en världsvan man i sina bästa år som sannerligen har besökt mer extrema miljöer än en het savann. Men efter några timmars vandring i den 45-gradiga värmen börjar Power att må dåligt. Han får huvudvärk, börjar att spy och yra. Han faller ihop under ett träd och produktionspersonalen rusar fram med vattenflaskor för att kyla ner honom. De har dock inte mer än några slattar kvar så istället försöker de att fläkta honom för att få ner temperaturen. De säger att han måste fortsätta att andas, men är inte säkra på om han hör dem. Programledaren ringer efter hjälp på en satellittelefon, men får till svar att terrängen är för igenväxt att landa i. Det hade troligtvis inte hjälpt för mindre än en timme efter att journalisten säckade ihop är han död. Matthew Power dog på samma plats och av samma symptom som jag hade. Av värmeslag, något jag fram tills dess trodde bara innebar en jäkla solbränna och kanske en skitjobbig huvudvärk.
Varför dog han och inte jag – den person i världen som är minst anpassad för ett liv i hetta? Jag borde ju rimligen knappt ha överlevt att gå ut från flygplanet om han dog av värmeslag på savannen. Var det vätskeersättningen som räddade mig? Eller att jag sökte skuggan i tid? Att jag hade svala kläder på mig? Guds ingripande? Ingen vet och säkert finns det flera anledningar. Vad som är säkert är att det hade varit höjden av ironi om jag, en person som avskyr värme, dog av värmeslag. Är det för kallt kan man alltid ta på sig mer kläder, men är det för varmt kan man inte ta av sig mer än vad man har på sig. När man väl står där i sin nakenhet finns det inget mer att göra än att gilla läget – vilket såklart är väldigt svårt när det känns som att man smälter. Nej, ska jag dö av något väderrelaterat så känns det mycket mer jag att frysa ihjäl. Mer värdigt på något sätt.
med detta som utgångspunkt har jag bestämt mig för att ta reda på hur det är att leva på några av världens varmaste platser
Med detta som utgångspunkt har jag bestämt mig för att ta reda på hur det är att leva på några av världens varmaste platser. Vad är extrem hetta och hur påverkar den vår kropp och vårt psyke? Var går gränsen för hur höga temperaturer vi kan leva i och varför? Hur gör djur som mot alla odds inte bara överlever utan lever och frodas i öknar och andra extremt varma klimat? Och hur ska det gå för oss i framtiden, hur ska vi härda ut i en allt varmare värld? Kanske är det av rädsla för vad som komma skall som jag gör detta. För att jag varje dag ser hur mina snöiga vintrar regnar bort och mina ljumma gröna somrar bränns bort i ökenhetta. Kommer människornas vardag i de varma länderna en dag att vara min vardag – och kommer jag i så fall att överleva?