Halima skriver som hjärtat bankar

  • 5 min

Hur berättar en mormor i Ålidhem sin historia? Hur berättar man om var man kommer ifrån och vart man är på väg? Hur berättar man om sin längtan hem samtidigt som man försöker förstå vad hemma är? Halima om de sina är mitt försök – och min mormors berättelse.

Jag tänker på alla möjligheter mina barns generation hade, man kunde bli vem som helst. Jag tänker på Asli Hassan Abade, vår första kvinna som var pilot och kämpade för jämlikhet inom militären.

Jag tänker på allt min kropp varit med om. Att växa upp som en nomad. Att se Somalia växa på nytt. Som ett barn med stora drömmar. Språket växte, livet växte, jag växte. Jag kände en så stor energi bland oss, vi möttes alla, nomader, icke nomader. Och musiken var så levande, kulturen. Mina barn kunde inte sluta prata om band som Iftiin, om vår nationalteater, om Bollywood-filmerna på biograferna. Jag tänker på alla möjligheter mina barns generation hade, man kunde bli vem som helst. Jag tänker på Asli Hassan Abade, vår första kvinna som var pilot och kämpade för jämlikhet inom militären. Tack vare Asli ville min dotter också bli pilot, min fina Fartuun som tragiskt gick bort när de sköt mot bussen hon for hem med från en stormarknad i Mogadishu. Hon ville också bli en basketspelare och var med i det somaliska damlandslaget. Fina Fartuun, en solstråle för familjen. Vi kan inte sluta prata om henne.

Jag vill skriva i luften som växterna skriver stjälkar och grenar. Jag vill skriva för att finnas för min familj.

Jag skriver ibland för att förstå världen. Jag skriver som hjärtat bankar. Min lärare Ann-Sofie på SFI pratade alltid om vikten att skriva. Hon sa: ”Skriv, skriv så finns ni.” Det är nog kanske därför jag skriver. Men att skriva är inte alltid lätt när man kommit upp i åldern. Ibland finns inte orken. Innan jag började skriva så tänkte jag att det inte fanns något att berätta. Men orden kommer. De kommer ur alla dessa frågor från barnbarnen och Ann-Sofies ord på SFI. I min ålder kan de flesta inte skriva, i alla fall inte där jag kommer ifrån. En nomadflicka som jag växer inte upp med alfabeten, vi växer upp med våra berättelser under stjärnorna. Vi växer upp med vårt familjeträd och familjens historier, men vi skriver inte. Jag vill skriva i luften som växterna skriver stjälkar och grenar. Jag vill skriva för att finnas för min familj. Jag vill berätta om de mina.

Så började det snöa, inte särskilt mycket men stilla och jämnt. Snön ger alltid ett lugn över Ålidhem, nästan ett sövande ljud. Då jag är orolig eller på något sätt ledsen brukar jag stilla mitt springande hjärta med minnen från barndomens värld. Det gjorde jag ikväll när jag sökte mig tillbaka till trädet i Somalia.

Det var många, många år sedan jag lämnade mitt hem. Anledningen kan göra detsamma. Efter en stund minns man knappt hur det ser ut i sitt gamla hemland.

”Hayee abaayo, waan see tahaay?”. Hej syster, hur mår du?

Jag minns mitt första möte med Lena Grönlund. Vi möttes i flyktinglägret Dadaab. Jag hade precis kommit dit, det var 1997. Lena Grönlund var mitt första möte med en svensk. Jag försökte att få tag på henne när jag kom till Sverige. Till slut fick jag kontakt med henne. Hon bodde i Göteborg men vi kunde inte få ihop tiden att ses. Av någon konstig anledning fick vi bara inte ihop det.

Lena hade jobbat i Mogadishu och hade ett gott rykte bland somalierna. Så fort jag anlände till flyktinglägret och fick träffa andra somalier pratade många om hjälparbetaren från Sverige som alltid hälsade på alla och brukade prata om Somalia som jordens paradis.

Hon hade lärt sig lite somaliska och det gav henne försprång i lägret. Enkla ord som ”Hayee abaayo, waan see tahaay?”. Hej syster, hur mår du?
Även om vi hörde att hennes somaliska hade en sådan konstig brytning så kände vi alla att den fick Lena att närma sig oss som ingen av de andra utlänningarna.

Lena var en starkt troende kristen, hon avslutade alltid dagen med att be för oss somalier. Eftersom hon kunde somaliska ville vi lära oss svenska ord av henne. Mina första svenska ord blev: ”Herre, tänk på Somalias befolkning. Låt freden komma till hela Afrikas horn. Gud som haver barnen kär.”

Vi är svenskar. Vi är svenskar, hooyo.

Min son knappar på telefonen och lyssnar på signalerna i luren. Han säger: ”Hooyo, hooyo, nu har vi alla rättigheter som vilken annan svensk som helst. Vi är svenskar. Vi är svenskar, hooyo. Vi har en framtid och nu kan jag andas ut för första gången på sex år. ”

Vi hoppade alla av glädje hemma i Somalia. Det blev en stor dag när Mohamed ringde och berättade nyheterna. Det var den 15 juni 1995. Han, min förstfödde, hade äntligen fått medborgarskap och då fick också hans familj svenskt medborgarskap.

Vi firade stort den dagen hemma hos oss i Mogadishu. Jag såg hur lättad Alisow blev, men han vill inte säga något förutom ”Alhamdulillah”. Vår förstfödde son hade äntligen lyckats och jag minns att jag tänkte att nu skulle mina barnbarn få en säker framtid. Jag tänkte att förhoppningsvis kunde de hälsa på oss nu utan bekymmer. Hela vägen från Norra Köpmangatan 22F i Norrköping.