Gensaxens tsunami
- 3 min
I min dröm står jag på en strand.
Till höger och vänster om mig ser jag en lång sandremsa som sträcker sig längs vattnet och bildar en stor bukt. Jag inser att jag befinner mig på den ö där jag växte upp, i utkanten av Hilo Bay på Hawaii. Där brukade jag tillbringa helgerna med vänner, följa kanottävlingar och leta efter snäckskal och glasbollar som ibland spolades upp på stranden från japanska fiskebåtar.
Men i dag syns mina vänner inte till, och inte heller några kanoter eller fiskebåtar. Stranden är tom, sanden och vattnet onaturligt stilla. Bortom vågbrytaren glittrar ljuset över havsytan, liksom för att stilla den rädsla jag har burit med mig ända sedan jag var liten flicka. Det är en fruktan som hemsöker alla som bor här vid Hilo, unga som gamla. Min generation växte upp utan att vara med om någon tsunami, men vi har alla sett bilderna. Vi vet att vår stad ligger i översvämningsområdet.
Och plötsligt ser jag den komma långt där borta. En våg.
Paralyserad av rädsla
Till att börja med är den helt liten, men för varje sekund kan jag se den växa, torna upp sig framför mig som en allt högre mur, med ett skummande krön som förmörkar himlen. Bakom den följer andra vågor, alla på väg in mot stranden.
Jag är paralyserad av rädsla – men medan tsunamin kommer allt närmare övergår min skräck i beslutsamhet. Jag upptäcker ett litet träskjul bakom mig. Det är min vän Puas ställe, utanför står en hög med surfbrädor. Jag plockar upp en bräda och hoppar ut i vattnet, paddlar ut i viken runt vågbrytaren och beger mig iväg rakt mot de inkommande vågorna. Innan den första vågen väller in över mig lyckas jag dyka igenom den, och när jag kommer ut på andra sidan surfar jag nerför den andra vågen. På vägen ner insuper jag utsikten. Det är en fantastisk syn – där är Mauna Kea och ännu längre bort Mauna Loa, vulkaner som reser sig skyddande över viken och sträcker sig upp mot himlen.
Plötsligt slår jag upp ögonen och vaknar. Jag befinner mig i mitt sovrum i Berkeley i Kalifornien, tusentals kilometer från mitt barndomshem.
Mitt namn är Jennifer Doudna.
Det är juli 2015 och jag är mitt uppe i det mest spännande och överväldigande året i mitt liv. Den senaste tiden har jag regelbundet haft drömmar som den här, och nu har jag börjat förstå deras djupare mening. Stranden är en hägring, men vågorna och det virrvarr av känslor som de väcker – rädsla, hopp och vördnad – är bara alltför verkliga.
Mitt namn är Jennifer Doudna. Jag är biokemist och har tillbringat större delen av min karriär i ett laboratorium, där jag har forskat i ämnen som de flesta utanför mitt område aldrig har hört talas om. Men de senaste fem åren har jag blivit engagerad i ett banbrytande område av livsvetenskaperna, ett ämne i snabb utveckling som inte ryms inom ett akademiskt forskningscentrums fyra väggar. Mina kollegor och jag har svepts iväg av en oemotståndlig kraft, inte helt olik tsunamin i min dröm – med den skillnaden att detta är en flodvåg som jag själv varit med om att utlösa.
Bara några år tidigare hade jag bidragit till att utveckla en ny bioteknik som nu, sommaren 2015, hade börjat accelerera i en takt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Och dess konsekvenser var omvälvande – inte bara för livsvetenskaperna utan för allt liv på jorden.
Sprickan i skapelsen är historien om denna teknik, och om mig. Det är också din historia. För det kommer inte att dröja länge innan effekterna av denna teknik berör oss alla.