En berättelse som inte ville lämna mig
- 4 min
Detta är inledningen till min bok Det första vittnet – Mannen som flydde från Auschwitz, där jag berättar om hur jag först mötte berättelsen om Rudolf Vrba.
När jag var nitton år såg jag den episka, nio timmar långa dokumentären Shoah på biografen Curzon i Mayfair i London. Det var inget normalt biobesök. Dels var det längden på filmen, dels var det publiken. I salongen satt flera överlevande från Förintelsen. Min kompis gjorde misstaget att ta med sig popcorn, men han kom inte särskilt långt med dem. Han hade knappt börjat mumsa förrän en kvinna i närheten böjde sig fram och smällde till honom hårt på låret. Med en brytning som bar med sig klangen och minnena från förkrigstidens Europa sa hon: ”Har du ingen respekt?”
I filmen ser man honom vittna om de hemskaste fasorna i mänsklighetens historia
Filmen gjorde djupt intryck på mig, och en av de medverkande dröjde sig kvar i minnet längre än de andra. Han hette Rudolf Vrba. I filmen ser man honom vittna om de hemskaste fasorna i mänsklighetens historia, fasor som han hade sett med egna ögon och som han hade överlevt. Väldigt kortfattat nämner han något otroligt, något som gjorde honom nästan unik bland Förintelseöverlevare. När han var nitton år gammal, inte äldre än jag när jag såg filmen, hade han rymt från Auschwitz.
Jag glömde aldrig hans namn och ansikte, trots att jag under decenniernas gång förvånades över hur få det var som hade hört talas om honom. Och sedan, omkring trettio år efter det där biobesöket 1986, kom jag på mig själv att återvända till Rudolf Vrba. Vi befann oss nu i postsanningens och de falska nyheternas tid, när själva sanningen stod under attack – och jag tänkte återigen på den man som hade varit beredd att riskera allt för att världen skulle få veta den fruktansvärda sanning som låg begravd under ett berg av lögner.
Vi befann oss nu i postsanningens och de falska nyheternas tid
Jag började titta närmare på Rudolf Vrbas liv, sökte upp den handfull människor som fortfarande var i livet och som hade känt honom eller jobbat ihop med honom eller älskat honom. Det visade sig att hans flickvän från tonåren och första hustru, Gerta, levde ensam, nittiotre år gammal, i Muswell Hill i norra London. Ett halvdussin sommareftermiddagar under peståret 2020 satt hon och jag i hennes trädgård och pratade om en ung man som på den tiden hette Walter Rosenberg, och om den värld som de båda hade känt. Hon gav mig en röd resväska som var full av brev från Rudi, där vissa beskrev en nästintill outhärdlig personlig smärta. Bara några dagar efter vårt sista samtal, just när Gerta hade berättat hela sin historia, fick jag ett samtal från en släkting som underrättade mig om att hon hade gått bort.
Det var också en berättelse om hur historien kan förändra ett liv
Rudis andra fru och änka, Robin, bodde i New York. Hon och jag pratade också i timme efter timme, och hon berättade om den man som Rudolf Vrba blev med åren, om de minnen som han hade anförtrott henne, den kärlek de hade delat. Det som snart stod klart när jag lyssnade, liksom när jag fördjupade mig i de officiella handlingar, vittnesmål, biografier, brev, samtida rapporter och historiska skildringar som den här boken bygger på, var att detta var mer än en sann historia om en unik rymning. Det var också en berättelse om hur historien kan förändra ett liv, liksom nästa generations liv, och om hur skillnaden mellan sanning och lögn kan betyda skillnaden mellan liv och död. Och om hur människor kan vägra att inse att de står inför sin undergång även när denna undergång är helt säker – eller kanske särskilt då. Detta var viktiga och levande frågor i 1940-talets Europa. Men de verkade ha en ny, otäck relevans i vår egen tid.
berättelsen om hur en enskild individ, en tonårspojke rentav, kan förändra historiens lopp
Jag kom också att förstå att det här är en historia om hur människor kan drivas till sin yttersta gräns och ändå på något sätt överleva och om hur människor som har sett för mycket död ändå kan ha kvar förmågan, lusten, att leva. Det är också berättelsen om hur en enskild individ, en tonårspojke rentav, kan förändra historiens lopp, om inte i riktning mot rättvisa så åtminstone mot något som liknar hopp.
När jag kom ut från bion den där kvällen var jag övertygad om att Rudolf Vrba förtjänade en plats bredvid Anne Frank, Oskar Schindler och Primo Levi i det främsta ledet bland de berättelser som definierar Förintelsen. Den dagen kanske aldrig kommer. Men kanske kan Rudolf Vrba, via den här boken, lyckas med en sista utbrytning: kanske kan han rymma från vår glömska och bli ihågkommen.