Den största segern

  • 1 min

För tre år sedan stod jag överst på pallen efter den 11e etappen på Vuelta Espana, den tredje så kallade Grand Touren som just nu pågår i Spanien. Det är en oerhört jämn tävling där hemmafavoriten Joaquim Rodriguez leder bara en sekund före italienaren Fabio Aru. Ett lustigt faktum är att han ledde med just en sekund när jag vann etappen för tre år sedan – men då över Alberto Contador. Rodriguez slutade då trea bakom Contador och Valverde, återstår att se hur han klarar sig i år – många tror ju att tävlingens stora sensation Tom Dumoulin kan ta hem tävlingen.

Frågan är om något egentligen smäller högre än min etappseger i Vuelta Espana

Tempoetappen 2012 började kuperat. Efter ungefär halva loppet kom en 3 kilometer lång klättring med upp till 14 procents lutning på sina ställen. Sedan en lång väldigt teknisk utförslöpa innan målgång inne i staden Pontevedra. Jag visste att grovjobbet skulle vara gjort i klättringen men jag förstod också att jag skulle kunna vinna mycket tid utför. Jag hade varit ute och rekat banan på morgonen innan starten och försökt memorera varenda kurva, trottoarkant och kullerstenssektion. Fördelen med tempoloppen är att det inte finns några andra på banan att ta hänsyn till. Jag kunde själv välja spår och se till att jag prickade kurvorna rätt. Jag kunde köra mitt eget race.

Jag är stolt över alla mina segrar. Det är svårt att gradera dem. Min kamp om bergatröjan i Touren var unik, en klassisk katt-och-råtta-lek. Bronsmedaljen i VM på mountainbike 2006 var fantastisk att ha runt halsen och min totalseger i Österrike Runt 2011 blev ett slutgiltigt bevis på min mångsidighet, att jag behärskar alla former av cykling.

Men frågan är om något egentligen smäller högre än min etappseger i Vuelta Espana. Det är den som jag håller allra främst.