”Den 18/5 blir min bil saboterad med krossad framruta samt sönderskurna däck.”
- 5 min
Brottsplats: Skolan är en berättelse om misslyckanden. Både mitt eget, som rektor för en nystartad skola där jag efter ett år fick sluta efter hot, kränkningar och en orimlig arbetsbörda, och hela den svenska skolans misslyckande med att skapa en trygg arbetsmiljö för elever, lärare och annan skolpersonal. Bland de många vittnesmål som finns med i boken finns ”Klas”. Här finns inledningen av hans berättelse att läsa.
”Jag hade samtal med polisen senast i går om det ungdomarna gjorde med min bil”, säger Klas, som när vi träffas är biträdande rektor på en grundskola på Södermalm i Stockholm, men vars historia utspelar sig på en högstadieskola norr om Stockholm.
Klas, som vill vara anonym och därför har ett fingerat namn, är 51 år, har arbetat som lärare i 18 år och är inne på sitt sjätte år som biträdande rektor. Men ingenting av det han upplevt tidigare är i närheten av händelserna som pågick under några intensiva månader vårterminen 2022. När Klas och jag ses för att prata om hans erfarenheter av våld på sin arbetsplats är det nästan jul och han minns vagt hur han formulerat sig i den anmälan han gjorde ett drygt halvår tidigare. Jag läser högt för honom.
Jag har vid ett antal tillfällen som skolledare fått hot, både verbala dödshot och skrivna samt skadegörelse vid mitt kontor.
Detta för att skolan har anmält händelser till socialtjänsten samt polisen. Detta faller inte eleverna och dess familjer i god jord.
Den 18/5 blir min bil saboterad med krossad framruta samt sönderskurna däck. Bilen fotograferades för två veckor sen av en elev som är anmäld för misshandel.
Jag har sagt upp mig p.g.a. hoten och vågar inte längre vara på arbetsplatsen, vilket jag dock måste vara enligt min arbetsgivare.
”Så var det, det är helt korrekt”, säger han när jag slutat läsa. Klas tog jobbet som biträdande rektor i mars 2022, tre månader senare hade han sagt upp sig. Det var omöjligt att vara kvar en enda dag till. Skolan ligger i ett segregerat område och var präglad av ”mycket, mycket stök”.
På papperet verkade tjänsten vara ett drömjobb.
På papperet verkade tjänsten vara ett drömjobb. Klas hade jobbat på låg- och mellanstadiet tidigare och ville testa att arbeta med lite äldre elever. Jobbannonsen avslöjade ingenting om den stökiga situationen på skolan, och det gjorde inte heller vare sig den biträdande rektor som Klas skulle ersätta eller rektorn vid anställningsintervjun. Klas gladdes åt sitt nya jobb, men märkte snabbt att det inte var mycket som fungerade. Och rektorn själv var knappt på plats, så alla tunga elevärenden och föräldrakontakter hamnade i hans knä. Han kunde ana att man undvikit att ta tag i många problem, till nu när han var på plats och ansvaret lades hos honom. Bland det första Klas noterade var att könsord, glåpord och grova svordomar flög i korridorer och klassrum utan att någon i personalen reagerade. Inte bara skrek eleverna bög och hora efter varandra, även nazisthälsningar förekom. Han reagerade kraftigt på vad han såg och hörde och ville ta tag i det, men ingen annan i personalen var intresserad. Han tror att de hade tröttnat, gett upp, medan han kom in med ny energi och klarsynt blick. Klas beskriver en destruktiv skolmiljö med elever som sprang ut och in ur klassrummen, vejpade öppet i korridoren, och som även kunde sitta i klassrummet och röka när det var pauser under lektionen.
Trots att det finns lagstadgade befogenheter för rektorer och lärare att använda vissa disciplinära åtgärder (utvisning ur klassrummet, kvarsittning, skriftlig varning, tillfällig omplacering, tillfällig placering vid annan skolenhet, avstängning och omhändertagande av föremål), finns det gott om exempel på skolor, som den som Klas arbetade på, som tycks ha gett upp kampen mot stöket och våldet. Det finns säkerligen olika förklaringar på olika skolor, men en sak som Åsa Fahlén, en av två ordförande för Sveriges Lärare, tar upp är att det kan uppstå en slags uppgivenhet i verksamheten när personalen ser att ingenting händer. ”Att någon skriker i korridoren ’jag ska slå ihjäl dig’ eller ’jag ska knulla din mamma’ eller vad det nu är, betyder ingenting, för så skriks det hela tiden”, säger hon.
Inte bara skrek eleverna bög och hora efter varandra, även nazisthälsningar förekom.
”Du vet att det är fel, men det händer ju ingenting. Och även om skolan skulle ta tag i de här sakerna, behöver någon se till att det får konsekvenser. Det är som barnuppfostran, det går inte att bara säga till sju gånger utan att det fått några konsekvenser. Då lär sig barnet att hen får göra fel och att det inte spelar någon roll vad du säger. Vid varje sådan här destruktiv socialisering, måste det finnas konsekvenser. Det går inte att ha en socialiseringsprocess om det inte finns konsekvenser, för då funkar den inte.”
Konsekvenser var också en bristvara på Klas skola. Han försökte att agera på det han såg, men det är ett tungt arbete att göra själv, när varken cheferna stöttar på arbetet eller föräldrarna tar sitt ansvar för barnen hemma. När han ser tillbaka på allt som hände på skolan kan han se att hoten startade ganska snart efter att han börjat sin tjänst. Han fick ta hand om ett ärende som hade hänt veckan innan han kom till skolan, med kaos i matsalen där elever hade kastat mat på varandra.
Det går inte att ha en socialiseringsprocess om det inte finns konsekvenser, för då funkar den inte.
”Det finns ju kameror överallt och det finns en videofilm där man ser elever i årskurs 7 till 9 ta sina tallrikar med kebab och bara langa mot varandra. Det blev min sak att reda ut det eftersom ingen hade kontaktat vårdnadshavarna innan jag kom, så det fick jag göra. Och det var inte lätt att reda ut, för de var ju inte alls med på vår linje. De tog sina barn i försvar med resonemanget att ’kastar du på mig, får jag kasta på dig’.”