David Lee Roth och hans bruna M&M’s

25 november 2014
3 min

I början av 1980-talet hade Van Halen blivit ett av historiens största rockband. De var kända för att festa vilt varje gång de var ute på turné. ”Var Van Halen än hamnar”, rapporterade Rolling Stone, ”så utbryter en våldsam, fullskalig orgie.”

Bandets turnékontrakt innehöll en femtiotre sidor lång bilaga där teknik- och säkerhetsdetaljer specificerades, liksom speciella krav på mat och dryck. Dagar med jämnt datum skulle bandet få rostbiff, grillad kyckling eller lasagne att äta, med brysselkål, broccoli eller spenat till. Dagar med udda datum skulle det serveras stek eller kinamat med haricots verts, gröna ärtor eller morötter. Middagen fick absolut inte serveras på plast- eller papperstallrikar, eller med plastbestick.

På sidan fyrtio i den tjocka bilagan fanns ett särskilt avsnitt om snacks och godis. Det skulle finnas potatischips, nötter, salta kringlor och ”M&M (OBSERVERA! UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER BRUNA SÅDANA!)”

Varför denna aversion mot bruna M&M-godisar?

Vad handlade detta om? Det var inte alls lika noga med nötterna och chipsen. Inte med middagsmaten heller. Varför denna aversion mot bruna M&M-godisar? Hade någon i bandet dåliga erfarenheter av sådana? Hade Van Halen ett sadistiskt drag och njöt av att tvinga någon stackare från en cateringfirma att sitta och sortera M&M för hand?

När klausulen om M&M läckte till pressen betraktades det hela som ett fall av klassisk rockstjärneöverdrift, ett exempel på att ”vi i bandet var taskiga mot andra bara för att vi kunde vara det”, som Roth sade många år senare. Men han berättade hur det var: ”I själva verket handlade det om någonting helt annat.”

Van Halens live-show var extravagant och innefattade en kolossal scendekor, dundrande högtalarljud och spektakulära ljuseffekter. All utrustning krävde extremt välstrukturerad support, perfekt elförsörjning och så vidare. Men många arenor där bandet framträdde var gammalmodiga. ”De hade inte ens tillräckligt stora dörröppningar eller stabila lastbryggor som kunde klara en ultramodern, gigantisk, megadimensionell Van Halen-produktion”, konstaterade Roth.

Därför behövdes en bilaga med femtiotre sidor. ”De flesta rockband hade en bilaga som var ungefär som en broschyr”, säger Roth. ”Vår var mer som en kinesisk telefonkatalog.” Den innehöll stegvisa instruktioner som var till för att turnéledningen skulle garantera att det fanns tillräckligt mycket utrymme, bärkraft och elförsörjning på alla arenor. Van Halen ville inte riskera att dö för att scengolvet brakade ihop eller för att det blev kortslutning i en belysningsmast.

Roth såg också till att slå sönder logen om det inte fanns bruna M&M i skålen.

Men hur skulle de kunna vara säkra på att lokala arrangörer verkligen läste igenom hela bilagan och följde säkerhetsrutinerna när bandet kom till en ny stad?

Svar: genom bruna M&M. När Roth kom till arenan gick han genast bakom scenen och kikade i skålen med M&M. Om det låg bruna godisar där så visste han att arrangören inte läst bilagan ordentligt. Och då ”måste vi göra en omsorgsfull kollationering av varenda kabel” och se efter att den viktiga utrustningen var rätt installerad.

Roth såg också till att slå sönder logen om det inte fanns bruna M&M i skålen. Det skulle betraktas som helt vanlig rockstjärnegalenskap och förhindra att någon fattade att han gillrat en fälla. Vi misstänker dessutom att han hade rätt kul under tiden.

*** Ovanstående text är ett utdrag ur Tänk som ett freak av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner. Översättningen är gjord av Ulrika Junker Miranda.

***
Ovanstående text är ett utdrag ur Tänk som ett freak av Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner. Översättningen är gjord av Ulrika Junker Miranda.