Breven från Hertha – en unik samling inifrån Förintelsen

  • 4 min

Hösten 2020 är Ingrid Lomfors aktuell med Här bryr sig sommaren inte om oss – breven från Hertha 1939–44. Det är ett gripande stycke historia baserat på en unik samling brev skrivna av Hertha Josias till döttrarna, som kom till Sverige som judiska flyktingbarn. Kvar i Hamburg försöker Hertha upprätthålla rollen som mor på distans medan nazismens mörker sluter sig omkring henne och den judiska befolkningen. Här följer ett utdrag ur Ingrid Lomfors förord till boken.

En dag i oktober tog jag tåget till Long Island, strax utanför New York. Att stiga in hos Anne i hennes lilla lägenhet var som hamna i ett korsdrag mellan olika kulturella uttryck; ett italienskt efternamn på dörren, hennes svagt tyska brytning (samma förväxling av d och t som hos min mamma), en heminredning som gick i svensk allmogestil och en livsstil som var vanlig för amerikansk arbetarklass.

Anne var gift för andra gången. Nu med en katolsk italienare, därav det italienskt klingande efternamnet. Det tysk-judiska ville Anne inte kännas vid, det var hon med en gång tydlig med. (Hädanefter använder jag namnet Hannelore för tiden före och under kriget och Anne för tiden efter).

Jag framförde mina varmaste hälsningar från min mamma. De två ungdomsvännerna började genast att brevväxla. Många år senare noterade jag att de båda använde sina tysk-judiska tilltalsnamn Hannelore och Pnina.

Det tog ytterligare många besök hos Anne i New York innan jag kunde genomföra en kort bandad intervju med min medhavda kassettbandspelare. Då hade jag redan gjort intervjuer med flera före detta tysk-judiska flyktingbarn som var bosatta i USA, bland annat med Annes första make Kurt Elias i New Jersey, och med hennes lillasyster Inge i Chicago. Jag började lägga ett pussel. En livshistoria blev synlig. Och flera livsberättelser bredvid varandra bildade snart ett större mönster.

Skulden satt i vägen. De hade inte lyckats rädda sina föräldrar.

Först då förstod jag varför så många av de judiska flyktingbarn jag intervjuade menade att de inte hade något särskilt att berätta. Skulden satt i vägen. De hade inte lyckats rädda sina föräldrar. Att de döda inte kan tala fick Primo Levi – själv överlevare och skildrare av sina upplevelser – att en gång formulera tanken om Förintelsens verkliga offer: de som inte kan bära vittnesmål. Den insikten bär många av de överlevande med sig, och den skapade också en känsla av skuld.

– Har du fotografier på din mamma, frågade jag Anne vid ett av mina sista besök innan hemfärden till Sverige.

Anne försvann in i sovrummet och plockade fram ett kuvert med fotografier och en skokartong med brev. De hade följt med över Atlanten 1945, och därefter åkt in och ut ur olika byrålådor och garderober. Alltid samlade i en papplåda som väntade på att öppnas igen.

Det första brevet daterat i Hamburg den 28 april 1939. Det sista från koncentrationslägret Theresienstadt den 7 september 1944. Sedan upphörde kontakten.

Breven från Annes mamma Hertha Josias låg vikta i sina kuvert i kronologisk ordning. Jag räknade till ungefär 100 stycken. Det första daterat i Hamburg den 28 april 1939. Det sista från koncentrationslägret Theresienstadt den 7 september 1944. Sedan upphörde kontakten. Hon skrev följaktligen brev till sina döttrar utan avbrott i över fem års tid. Det är lång tid. Nästan genom hela kriget. Det måste därmed vara en av de längsta brevsamlingar som har bevarats från denna tid. En unik brevsamling.

– Tror du det finns intresse i Sverige för att läsa breven? frågade Anne.

Det blev ett långt och dröjande möte hos Anne på Long Island i New York. Jag stannade över natten och vi fortsatte prata även nästa dag.

– Tror du det finns intresse i Sverige för att läsa breven? frågade Anne.

– De kan mycket väl fylla ett tomrum, svarade jag.

Vi gjorde ett urval av breven och sedan tog vi bilen till ett tryckeri i närheten som hjälpte till att kopiera dem medan vi väntade. I den stunden bestämde vi att minnet av Hertha Josias skulle bevaras för framtida generationer. Det blev min uppgift. Ett förtroende och en gåva som jag fick med mig i resväskan hem till Sverige.

Ingrid Lomfors är historiker och chef för Forum för levande historia. Här bryr sig sommaren inte om oss – breven från Hertha 1939–44 är en nyutgåva av boken, som först gavs ut 1987. Den låter oss ta del av ett av många viktiga vittnesmål från Foch belyser drabbande och kunnigt hur den Förintelsen tog form i nazisternas Tyskland. Den berättar också om ett stycke svensk historia som fortfarande är märkligt oberättat. Boken var före sin tid när den först kom ut, nu är den viktigare än någonsin.