Barndomens förändring
- 7 min
”Inga barn spelar hockey på gatan längre” – en sanning, som vi kanske lite slentrianmässigt skyller på skärmarna. Men varför är spontaidrotten på utdöende? När började det? Här följer ett utdrag ur min bok Så vinner vi igen – Att utveckla talanger och svensk idrott.
Det ekar i sargen i den svinkalla hockeyhallen ett stenkast från fotbollens nationalarena i Solna. Isen är full av spelare men det är bara fyra som kan skjuta.
Alla andra glider ansträngt runt med pråmar till benskydd och gigantiska tumvantar till plock samt stöt på sina små barnhänder.
Det är juni 2019, men inget sommarlov. Istället har en elittränare med proffsmeriter och hans kollega i deras privata bolag lockat barn och ungdomar till målvaktsläger.
I bostadsområdet ovanför gapar gatorna trots sommarsolen samtidigt tomma. Det är ingen slump.
”Det är inga barn som spelar hockey på gatan längre.”
Känner du igen den meningen? Det är i alla fall ord som blivit en sanning bland svenska hockeyledare. Asfaltsytorna där de själva brukade spela landhockey står i dag tomma. Gräsmattorna som fotbollsspelarna älskade, förvandlade till sand under heta somrar, står också orörda.
Det är inga barn som spelar hockey på gatan längre.
Det är ingen illusion. Spontanidrotten är på utdöende och svenska barndomar för alltid förändrade.
John Jansson arbetar som frilansade psykolog mot företag och idrottsföreningar, med meriter från några av Sveriges mest framgångsrika ishockeyklubbar. Men redan 2009 spådde han, under sin tid som lektor i idrottspsykologi vid Umeå universitet, just den här utvecklingen.
Han förutsåg spontanidrottens kommande död.
– Det var mycket man sa då, men tyvärr går vi ju åt det hållet, säger han med ett uppgivet skratt när han påminns om spådomen.
Förklaringarna till att svenska barn rör sig allt mindre är som bekant många. Bland de mer populära finns skärmarnas attraktionskraft och bristen på idrottsytor.
Men när John Jansson gjorde sin spådom hade Iphonen bara funnits på marknaden i två år. Skälet till hans spaning var inte heller televisionens lockelser, tv-spelens utbredning eller de sociala mediernas intåg.
Han såg istället ett annat skäl till spontanidrottens kommande undergång. Att den organiserade idrotten var på väg att kväva spontanrörelsen.
– Det fanns hur mycket forskningsunderlag som helst som visade att barn redan på den tiden tränade mer totalt i timmar sett, men att det var färre barn som idrottade.
Den organiserade idrotten var på väg att kväva spontanrörelsen.
Han berättar hur föreningsaktiva barn mellan sex och nio år då i snitt tränade fyra gånger i veckan. Ändå dalade tiden barn rörde på sig totalt sett.
– Den sjönk men de barn som var kvar inom idrotten tränade extremt mycket. Jag såg också tendenser i åtminstone de stora lagsporterna där företag som sålde träningskoncept började växa fram. Tidigare fanns det till exempel inom hockeyn bara en klubb och då körde du där. Nu började det dyka upp företag som sa ”hej, vi kan göra så att din son blir bra men du måste betala och träna extra”. I dag har det blivit jättestort.
I dag har han inget annat val än att, hur ödmjuk han än är, ge sig själv rätt.
– Jag tycker tyvärr att det blivit så. Det är hela tiden så att de olika idrotterna krigar om barnen och till vilken stad du än kommer finns det diskussioner om att det finns för få sporthallar, anläggningar och fotbollsplaner för att kunna bedriva ännu mer träning.
Men var John Jansson ett orakel som tidigt identifierade något ingen annan förstod? Nej, det fanns faktiskt gott om belagd kunskap i ämnet och kraftfulla varningssignaler redan då.
2003 tilldelades idrottsrörelsen en miljard kronor av regeringen för att få fler barn att idrotta. Initiativet, döpt till ”Handslaget”, utvärderades sedan i 23 skilda forskningsprojekt.
Ett av dem gick under namnet ”Näridrottsplatser och spontanidrott” och kartlade 2007 den eventuella betydelsen av idrottsanläggningar nära barnen för att få unga i rörelse.
Redan i inledningen känns dagens diskussion igen: ”Tv-spel, internet och DVD ses som de stora bovarna tillsammans med ett ökat och fel sammansatt näringsintag.”
De nya idrottsmiljöerna fick inte fler unga i rörelse.
För att möta den nya samhällsfaran och rädda barnen byggdes därför i Handslagets regi bland annat nya ”näridrottsplatser” i Umeå och Upplands Väsby. Slutsatserna i utvärderingsrapporten var dock nedslående.
De nya idrottsmiljöerna fick inte fler unga i rörelse. Istället nådde de nästan uteslutande de som redan var föreningsaktiva.
Ett problem som pekades ut var vilka som fick definiera och utforma idrottsmiljöerna, och därmed rörelsen. Staten hade lämnat över ansvaret för de ungas rörelse till den organiserade idrotten och anläggningarna byggdes därför efter föreningarnas, och inte barnens, behov.
Tävlingsidrotten fick en ”hegemonisk ställning” samtidigt som ingen försvarade behovet av mer lek- och motionsbetonade aktiviteter.
Rapporten beskriver också hur en överväldigande majoritet av de nya idrottsanläggningarna i såväl Sverige som Norge som byggdes under den här tiden utformades efter respektive fotbollsförbunds anvisningar. Detta fick dessutom marknaden att snabbt reagera och designa billiga massproducerade idrottsytor.
Resultatet blev att större delen av alla idrottsytor i våra nordiska grannländer snabbt såg likadana ut – och därmed bara fyllde ett behov. Föreningsidrottens.
”Detta har lett till att båda länderna begåvats med många fina anläggningar för fotboll men avsevärt mindre möjligheter till egen-organiserad fysisk aktivitet för majoriteten barn och ungdomar.”
Följden blev också att kommunerna fick ett standardiserat utbud vilket gjorde att även renoverade skolgårdar nu följde föreningsidrottens premisser. Även det ett problem, menade forskarna bakom rapporten.
Detta då idrottens behov av bestämda ytor och redskap inte är kompatibel med det i forskningen belagda behovet av öppna lösningar för mer spontan egenorganiserad rörelse.
Trots nya och fina anläggningar nära hemmen började inte fler barn idrotta.
Så trots nya och fina anläggningar nära hemmen började inte fler barn idrotta. De med störst behov av motion (flickor, yngre och icke-föreningsaktiva) blev istället i bästa fall åskådare vid näridrottsplatserna. Detta eftersom de inte kände sig duktiga nog att delta.
Idrottsytorna byggdes alltså efter en specifik idrott, och de som inte kände sig kunniga nog att utöva just den sporten rörde sig därför inte alls. Forskarna pekade också redan 2007 på risken att idrottens egen organisering och prestationsfixering i själva verket ströp barnens rörelseglädje.
Barnen som idrottade organiserat gjorde det i sådan omfattning att de helt enkelt inte hade tid över till spontanidrott. Och de andra satt stilla.
Forskarna i handslagsrapporten slog också fast att det fanns små möjligheter för de som hamnat utanför föreningsidrotten att senare ta sig in. De nya anläggningarna hjälpte istället snarare till att putta dem ännu längre bort ifrån även spontanidrotten.
Här påpekades återigen problemet att statens resurser för att få svenskarna i rörelse kanaliseras genom Riksidrottsförbundet.
Forskningen pekade på att miljöer som inte har en bestämd uppgift har störst möjlighet att stimulera till rörelse, men pengarna för att få barn i rörelse fördelades genom en organisation som enbart företrädde den organiserade idrottens intressen.
Intressen som samlar ett antal men också ”alienerar de oinvigda”.
Förflyttningen från spontanidrott till organiserad idrott menade forskarna också varit en sedan länge pågående process: ”Under slutet av 70-talet och hela 80-talet ökade föreningsdeltagandet generellt bland barn och ungdomar och den spontana och egenorganiserade verksamheten flyttade från gator, gräsmattor och bakgårdar till föreningars anläggningar, planer och rinkar. Den fysiska aktiviteten, leken och spelet institutionaliserades i allt högre utsträckning och blev nästan uteslutande något som utövades och bedrevs inom idrottsföreningens ramar.”
Samtidigt som 56:orna stod på toppen av sina karriärer förvandlades alltså den svenska idrottsrörelse som fostrat dem. De miljöer där de byggt sin expertis försvann.
När leken blev organiserad idrott mellan 1960-talet och 2007 fördubblades samtidigt andelen flickor – och andelen pojkar tredubblades – som var helt fysiskt inaktiva.
Är det inte skärmarna – utan idrottsrörelsen – som kvävt rörelsen hos våra barn?
Det här är alltså innan den första Iphonen lanserades den 9 januari 2007.
Är det inte skärmarna – utan idrottsrörelsen – som kvävt rörelsen hos våra barn? Är det vår strävan att följa upp 56:ornas framgångar som gjort att vi fällt krokben för oss själva?
Som gjort att vi flyttat de mest lovande barnen från gatorna till arenorna. Men dessutom sparkat ut alla andra?