Åter till mitten! Fem måttfulla punkter till våra politiker
- 5 min
I Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid slår Per Svensson & Svante Weyler ett slag för den förhånade mitten som politisk spelplats och kultur. Här följer ett utdrag där författarna erbjuder våra politiker en fempunktslista för ett mindre polariserat och ett mer sansat politiskt klimat.
Varför är det samarbete över blockgränserna i svåra frågor som var möjligt 1992 omöjligt i dag ? Problemen är andra och svårare nu, kanske någon säger. Ja, klimatkrisen utgör onekligen ett betydligt värre och mer komplext hot än aldrig så svåra statsfinansiella kriser. Men det är ju knappast just skillnader i klimatpolitiken som förvandlar regeringsbildningar till maratonrundor hos talmannen och förpestar det politiska klimatet. Det är i stället frågor där skillnaden mellan de två stora »statsbärande« partierna är så svår att urskilja att kombattanterna ständigt måste höja rösten för att vi ska förstå att de är oense : gängvåldet, migrationspolitiken … Ekonomin ? Martin Liby Troein, ledarskribent i Dagens Nyheter, påpekade i en krönika om relationen S och M i mars 2022 att »just nu är skillnaderna i sakpolitiken /…/ mindre än någonsin«. Det gällde också ekonomin, hävdade han. Där är »skillnaderna inte större än att Moderaterna kan använda Socialdemokraternas budget som utkast för en egen reservation. Och att S, när M-alternativet sedan vunnit gehör i riksdagen, känner sig helt bekvämt med att regera vidare på den«.
Vad är det då som skiljer det tidiga 1990-talet från det tidiga 2020-talet ? Vad är det som får vår egen tids ledande politiker att hellre än att nattmangla ställa misstroendevotum eller rösta ner förslag de egentligen gillar bara för att ge motståndaren ett tjuvnyp ( ja, vi tänker på Moderaterna och januariavtalet ) ?
Slutsatsen måste bli att det åtminstone delvis är en kulturfråga knuten till personer. Det tycks helt enkelt finnas färre vuxna i det politiska rummet i dag än för trettio år sedan. Dagens politiker inte bara talar till oss som vore vi barn. De tycks påfallande ofta tänka och känna som vore de själva barn: lättkränkta, grälsjuka, uppmärksamhetstörstande, ovilliga att dela sina favoritleksaker med någon annan.
Åter till mitten!
Det är lätt sagt. Hur ska det gå till ? Vi har i den här boken lagt fram eller antytt ett par konkreta åtgärder. Vi har också pekat ut ett par centrala problemområden. Här kommer nu fempunktslistan, riktad till våra lagstiftare.
- Ändra regeringsformen och inför positiv parlamentarism ( majoritetsregeringar ).
- Återupprätta det svenska utredningsväsendet. Stora, samlande samhällsreformer mejslades tidigare fram i stora samlande utredningar med bred representation av såväl experter som politiker. Ett exempel är Bostadssociala utredningen som 1933–1947 lade grunden för efterkrigstidens svenska bostadspolitik. Den utredning om »socialt hållbar bostadsförsörjning« som överlämnades till regeringen i mars 2022 hade tagits fram av en ensamutredare, den tidigare miljöministern Karolina Skog ( MP ).
- Sök en lösning på skolfrågan i mitten, präglad av insikten att det är i skolan grunden läggs för det gemensamma samhället.
- Våga använda skatteverktyget för att bromsa det absurda, till stor del fiktiva, förmögenhetsrallyt på bostadsmarknaden. Där skapas nu klyftor som skär rakt igenom samhällsklasser och generationer. Illavarslande är bara förnamnet.
- Prioritera återupprättandet av den sociala rörligheten.
Inte imponerande ? Borde vi ha mer att föreslå ? Låt oss då slå fast att återvändandet till mitten i första hand är en mental process.
»Grow the fuck up«, som Carmela Soprano skulle formulera det. Politik handlar om val, och vår tids politiker väljer i alltför hög grad att göra sig dumma, kanske för att de tror att vi, deras väljare, är det ?
Sant är det att vi faktiskt har svårt att förstå vissa saker. Till exempel denna : moderater och kristdemokrater motiverar sitt närmande till ett brunfläckat ytterkantsparti med att det inte finns något annat alternativ i »det rådande parlamentariska läget«. Men det gör det ju. Det finns en rad andra alternativ. Ett skulle kunna vara »en stor koalition« mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Det är ingen ny eller förflugen tanke. Den då tunga moderatpolitikern Per Unckel föreslog just en sådan lösning på 1990-talet.
Man kan också peka på det stora grannlandet Tyskland som vid upprepade tillfällen regerats av en »GroKo«, en »Grosse Koalition« mellan de två stora »folkpartierna«, borgerliga CDU/CSU och socialdemokratiska SPD.
Det finns nackdelar med sådana konstruktioner. Politiken kan tömmas på energi och tempo. De två polerna i koalitionen kan ta ut varandra. Politiken kan »avpolitiseras« och medborgarnas engagemang minska och så vidare. Men om alternativet är att ge Jimmie Åkesson nyckeln till Rosenbad framstår dessa risker som hanterbara.
SD eller S ? Att Moderaterna ser det första alternativet som, numera, närmast självklart och inte ens tycks reflektera över det andra kan bara tolkas på ett sätt. De menar faktiskt att socialdemokratin utgör ett större hot mot en liberal samhällsutveckling av klassiskt svenskt snitt än Sverigedemokraterna.
Historielöst kan man tycka, men man kan också säga att den nuvarande M-ledningen på ett destruktivt sätt tagit fasta på en enda dimension av den egna partihistorien. Man brukar talar om »Bohmans princip«. Den säger att Moderaterna alltid ska vara emot allt som Socialdemokraterna är för. Vuxet ? Tja. Ulf Kristersson kunde ju i stället ha tagit fasta på en annan period i Moderaternas historia, en som han själv var med om att forma. Han kunde ha valt att hålla sig till Reinfeldts regel : dominera alltid mittfältet.
Moderaterna är inte det enda partiet på den borgerliga kanten som gör sitt bästa för att bryta med sin närhistoria. Kristdemokraterna ? Hade Alf Svensson ens fått bli partimedlem i dag ? Hade han velat ? Liberalerna ? I valrörelsen 1960 varnade Folkpartiets ledare Bertil Ohlin för »högerns extrema förslag«. I dag har resterna av hans parti bestämt sig för att de vill vara högerns påhängsne lillebror.