Steuermann, trink mit uns
- 8 min
Följande är ett smakprov i form av inledningen på aktuella Ingenmansland – om män, relationer och den stora tomheten.
Vintern 2002 jobbade jag extra som naket dansande spöke i Malmöoperans uppsättning av Richard Wagners opera Den flygande holländaren. Jag var tjugoett år. Ett par kvällar i veckan promenerade jag i mörkret genom den blåsiga staden, in i Folkets park och ut vidare längs med Möllevångsgatan, över Bergsgatan, förbi dess falafelställen och sunkhak, passerade sedan Triangeln och nådde efter en stund den funktionalistiska byggnadens storslagna entré med marmorklädda pelare och väldiga, varmt upplysta fönsterytor.
Väl inne i omklädningsrummet var det ungefär som inför en division 5-match i fotboll, killarna satt och snackade skit och garvade, skillnaden var att när de en efter en återvände från duschrummet, där sminket var beläget i ett av båsen, var de nakna och likbleka med svarta stänk över kropparna. Läpparna var kritvita och ögonen pryddes av mörka ringar som gav ansiktena häpna uttryck.
Sminkösen, som alltså satt ute i duschen, hade veckan innan blivit utsatt för anstötande kommentarer från ett av spökena. Han fick omedelbart sparken. Det var så jag hade fått anställningen, de behövde en ersättare med kort varsel. De andra hade repeterat ihop under lång tid men jag började samma kväll det var genrep, inför en publik på närmare tusen personer.
Jag var generad och skämdes för min kropp. Det var därför jag sökt jobbet. En personligt utformad KBT. Är jag naken ett par kvällar i veckan borde skammen försvinna, resonerade jag. Det yttre skulle läka det inre med hjälp av publikens brännande blickar. På scen skulle jag få konturer och bli tydlig.
innerst inne skämdes jag som en hund över att jag inte kunde kontrollera mig, att jag drack, ljög och var ett svin
Blygseln var egentligen inte det största problemet, innerst inne skämdes jag som en hund över att jag inte kunde kontrollera mig, att jag drack, ljög och var ett svin. Att min kropp tillhörde vem som helst förutom mig. Jag var övertygad att om folk fick reda på vad jag egentligen tänkte, kände och gjorde skulle jag bli övergiven. Så fort jag var full, vilket jag ständigt blev, önskade kroppen bekräftelse, oavsett om jag hade flickvän eller inte.
Könshåret blev fluffigt och hårt av sprayfärgen, ansiktets mimik stelnade, vi dansade runt på scen i det upplysta mörkret tillsammans med operasångarna, vars röster fick skinnet att knottra sig. En hänförande upplevelse av ljud, ljus och rörelse. Vi var på samma gång bräckliga, mäktiga, löjliga och roliga. Våra kukar dinglade samstämt i takt till musiken. Manlig samvaro i grupp, som annars var så svår att kombinera med närvaro, sårbarhet och mening, tycktes i detta sällskap, på detta vis, nästan självklar.
Det är annars svårt att komma på exempel när män i grupp skildras som känsliga varelser förutom under hög press i form av krig eller sportmästerskap. Under dessa ritualenliga former ska sedan samtliga känslomässiga och relationella frågor som män har att tampas med tryckas in. Undertrycket är påtagligt. Det är bara att scrolla igenom Sportbladets nyheter en valfri dag för att under en tunn fernissa av tävlingsidrott läsa rubriker om det som verkligen bränner: otrohet, våld i nära relationer, sjukdom, vänskap, kärlek och skvaller. ”Mammans ilska, min son var svag och sjuk”, ”Jag tänker inte gömma mig längre, fotbollsstjärnan Jakub Jankto kommer ut som homosexuell”, ”Adam Carlén om märkliga skomissbruket”.
Den mest upphöjda formen av manligt umgänge är det militära. Män konkurrerar ständigt med varandra och är de i fält skapas den ädlaste manliga samhörigheten av alla: en gemensam vilja att oskadliggöra eller döda en annan grupp män. Intimitet mellan män i grupp, när den uppstår, skapas främst av ett tryck utifrån. Saknas det trycket blir vi ofta oförmögna, saknar gemensamma stödjepunkter. Det är svårt att tänka sig en stor grupp män som gör något annat tillsammans än att kriga, sporta, prestera eller supa.
På så vis var den manliga gemenskapen jag upplevde på Malmöoperans scen närmast utopisk, vi var påtagligt maskulina i vår nakenhet men delade en belägenhet där vanliga strategier föll platt. Män i grupp skrämde mig annars, det gick helt enkelt inte att umgås med fler än två, max tre män i taget utan att frysa till is, men detta var annorlunda.
Steuermann, her zu uns! Ho! He! Je! Ha!
Steuermann, her! Trink mit uns!
I Wagners flygande holländare finns det möjlighet till förlåtelse, här möter man för första gången den tanke på frälsning och nåd som fick stor betydelse i de senare verken. Kort sammanfattat handlar operan om en sjökapten som förbannar Gud under en storm och som straff döms att segla sitt skepp på haven i evig tid. Hans enda räddning är att hitta en kvinna som är honom trogen in i döden. Vart sjunde år får han gå iland för att söka henne.
min största skäck var att vara ensam, att inte synas, inte finnas
Den nakna delen av ensemblen var styvmoderligt behandlad av de riktiga operastjärnorna. Även om vi spöken mottog mest busvisslingar och rop innan ridån gick ner fick vi hålla oss för oss själva mellan akterna. Vi var en brokig samling män. Två reportrar från Sydsvenskan, varav en var Andreas Ekström, som jag nuförtiden aldrig kan träffa på bokmässan utan att automatiskt klä av med blicken, några nudister och ett par operaälskande gubbar. Vi satt iklädda morgonrockar i rökrummet och väntade på nästa inhopp. Det gick att följa dramat som pågick på scen i en monitor, den kvinnliga huvudrollen Senta som kväll efter kväll sjöng balladen om den olycklige holländaren. Vi var som spöken fria att sitta där och tala om allt. Efter några månader av regelbundna framträdanden och avklätt valsande hade musikstyckena och gemenskapen etsat sig fast så pass djupt in i kroppen på mig att jag tjugo år senare fortfarande får kämpa med impulsen att kasta av mig kläderna och dansa när jag hör tonerna av Wagner.
Utanför operan hade det blivit vår och det gick inte längre att prata om något alls. Längre ut i världen bedrev George Bush sitt nystartade krig mot terrorn, i Uppsala hade Fadime Şahindal nyligen hedersmördats av sin far och Grycksbosonen Daniel Tynell vann Vasaloppet på den strålande tiden 3 timmar och 58 minuter. Jag lyssnade på The Strokes och hade rester av smink i ljumskarna och bakom öronen.
Det hade varit så under hela tonåren och sedan bara fortsatt, att jag jämt varit ihop med någon, utan avbrott, min största skäck var att vara ensam, att inte synas, inte finnas. Jag gjorde vadsomhelst för att vara till lags, men de egna behoven var stympade, hemliga och tillbakahållna, bara när jag blev full släppte jag ut allt. Jag var för rädd för att göra slut. En relation upphörde inte av sig själv, det bara fortsatte, tilltog, blev seriösare och insatserna automatiskt större av sig själva i en sorts relationell inflation. Flytta ihop, gå på Ikea, skaffa katt.
Jag satt där med suddiga konturer som ett sorgligt spöke, stod inte ut med att möta deras blickar
En parmiddag reste jag på mig från bordet – jag minns att vi för första gången tillagat en lammstek – och sa att jag behövde gå. De såg på mig med förvåning. Nu? Jag klev ut i hallen, berusad av det jag formulerat för mig själv som min fria vilja, min heliga frihet som i denna stund snarare slokade som en snara runt halsen. Jag klädde på mig, promenerade genom staden, stod i kö ensam till en klubb, gick in, dansade, kollade på tjejer, drack oavbrutet. När jag kom tillbaka på natten satt de andra tre fjärdedelarna av parmiddagen fortfarande kvar vid bordet. Lammet var slut. Små barr av rosmarin låg kvar på tallrikarna i den rosabruna, genomskinliga skyn. På bordet vita assietter med rester av inlagda päron och glass. De hade ätit efterrätt för länge sedan. Nu drack de vin. Jag anslöt mig åter till dem vid bordet och även om jag var full kunde jag märka på stämningen att jag gjort något konstigt, men kunde inte riktigt lista ut vad, förutom att mannen som stannat kvar vid bordet gjort rätt och jag fel. Jag var där men samtidigt inte, gjord av ett annat tunnare, nästan genomskinligt material, satt där med suddiga konturer som ett sorgligt spöke, stod inte ut med att möta deras blickar. Det påminde för mycket om kärlek.