”Jag stod upp i en sakfråga och hamnade i en tribunal”
- 6 min
Vintern 2021 deklarerar ett separatistiskt studentkollektiv på Konstfack att man vill döpa om den prestigefulla högskolans utställningshall Vita havet, eftersom namnet kan uppfattas som rasistiskt. Designprofessor Sara Kristofferssons motstånd mot namnbytet blir upprinnelsen till en av de årets mest infekterade debatter, som boken Hela havet stormar handlar om – bland annat.
Detta utdrag ur boken är hämtat från inledningskapitlet, ”När identitetspolitiken kom till Telefonplan”.
Redan 2016 bildar studenter på Konstfack den separatistiska gruppen Brown Island, som två år senare pekar ut Vita havet som rasistiskt kodat. Man hittar förvisso ingen konkret koppling till rasism. Men i en föreställningsvärld där vit står för rasmässig hegemoni, verkar namnets historia inte spela någon roll. Gruppen väljer att tolka namnet Vita havet som rasistiskt, och föreslår därför att det ändras. Historien bortdefinieras. Vita havet frikopplas helt från sitt förflutna, och betraktas i stället som en symbol för svenska konsthögskolors bristande inkludering och etniska homogenitet i allmänhet. Skolans ledning uppvaktas av Brown Island och frågan blir ett ärende på den statliga myndighetens bord. En arbetsgrupp bildas och ett eventuellt namnbyte diskuteras i nämnd och råd, där bland annat jag ingår.
Tiden går. Men ingen försöker utstaka var ”gränsen” för vad som är som rasistiskt går. Är det rimligt att se namnet som ett uttryck för rasistiska strukturer? Är det godtagbart att blunda för historien och avfärda kunskap? Sådana centrala och väsentliga frågor aktualiseras inte.
Hur får så historielösa idéer fäste och jordmån på en högskola?
Att lokalens namn inte har något med rasism att göra, varken i dag eller i det förflutna, är det enkla budskapet i min artikel ”Nej, Vita havet på Konstfack har inget med rasism att göra” i Dagens Nyheter den 1 februari 2021. Jag vänder mig alltså inte mot studenter. Arti-keln handlar om den principiella frågan, och ett myndighetsärende i långbänk.
Brown Island replikerar, men artikeln resulterar också i ett upprop bland anställda som protesterar mot att jag vädrat frågan utåt och anklagar mig för maktutövning. En grupp lärare på skolan arrangerar en namninsamling som är entydigt riktad mot mig, sammanlagt 44 personer undertecknar. Vita havet blir ett slagfält på den offentliga arenan, ett kulturkrig. Striden pågår i omkring två månader och genomslaget i tidningar, radio, tv och sociala medier är mycket stort: frågan engagerar brett och skär rakt in i samtiden.
Episoden ingår i ett större mönster.
Vad är det för klimat och atmosfär som gör att förslaget ens blir ett ärende som stöts och blöts av en myndighet? Hur får så historielösa idéer fäste och jordmån på en högskola? Vad är det för kultur som sporrar lärare att genomföra en namninsamling mot en enda kollega och skicka massmejl till studenter där läraren fördöms? I historien finns gott om avskräckande exempel på vad ett sådant tänkande och agerande leder till, inte minst i totalitära stater. Väsentligt är också att diskutera hur Konstfack hanterar frågan när den återvänder från offentligheten.
Vita havet kan framstå som en bagatell, ett arbetsplatsproblem, en larvig namnfråga. Men i det lilla syns det stora. Episoden ingår i ett större mönster. Konfliktlinjerna som dras upp vittnar om att den är betydligt större än namnet på en lokal vid Telefonplan. Det här är en berättelse om samtiden. Historien om Vita havet blir på så sätt ett försök att fånga en flik av tidsandan. Frågorna gäller Konstfack och dess lärare, men har principiell räckvidd.
Debatten är alltså ytligt sett banal, men belyser hur en politisk dagordning får fäste på en myndighet, vars utövning enligt regeringsformen ska präglas av saklighet och opartiskhet. Samtidigt vittnar debatten om ett intellektuellt risksamhälle där sårade känslor, upplevelser och ängslighet att kränka tenderar att trumfa kunskap, reflektioner och sakargument.
I den här historien finns dessutom en bottensats: Vad händer när man skär in en kil i en homogen kultur och ifrågasätter den aktuella agendan? Vilken roll spelar ledande byråkrater som ser det som sin överordnade uppgift att försvara en högskolas och myndighets anseende? Distans i tid vrider prismat och synliggör nya aspekter och ger möjlighet att förfina analys och förståelse. Det gäller även skrivprocessen: när jag sätter ord på skeendet öppnas nya synfält och infallsvinklar. Det här är ingen genomgång av identitetspolitikens alla krumbukter eller någon djupdykning i normkritik och intersektionalitet. Perspektiven berörs endast för att rama in den aktuella frågan, visa att den hakar in i samtiden och om möjligt dra lärdomar.
Namnbytet och aktionen mot mig är som förbundna kärl. Båda är väsentliga för att belysa och syna hur identitetspolitik och det som brukar kallas cancelkultur verkar i praktiken – tillvägagångssättet såväl som utstötningsmekanismerna. Diskussionen om dessa fenomen och företeelser förs ofta på en mer generell nivå. Men jag har varit med och befunnit mig i stormens epicentrum och vill berätta om hur det är att vara identitetspolitikers måltavla.
Att skriva om sig själv innebär våndor. Jag stod upp i en sakfråga och hamnade i en tribunal. Men den här berättelsen handlar egentligen inte om mig, även om jag spelar en huvudroll. Den handlar om ideologisk aktivism och utfrysningskultur på en myndighet, om ansvarigas handfallenhet och eftergivenhet, eller kanske snarare rädsla och ängslighet.
Berättelsen är ingen vitbok (!). I det kunskapsrelativistiska tänk-ande som tycks ha fått fäste bland Konstfacks ledande byråkrater och en betydande del av lärarna kommer historien sannolikt avfärdas som min upplevelse och min sanning. Men sanning är långt ifrån alltid en fråga om upplevelser. Visst är det jag som skrivit boken, och perspektivet är mitt – men allt är noggrant dokumenterat och belagt. Min ambition är att inte ett kommatecken ska vara fel, väl medveten om att ett sådant ideal knappast går att leva upp till. Sakförhållanden och sakargument utgör fundament.
jag har varit med och befunnit mig i stormens epicentrum
Boken är med andra ord evidensbaserad. Om man avfärdar fakta och empiri blir det omöjligt att avgöra vad som är rätt och fel. Och vem vill leva i ett sådant samhälle?
Att granska sin arbetsplats offentligt är känsligt. Risken är att oskyldiga kommer känna sig träffade, såväl lärare som övrig personal. Men många håller med mig och det är framför allt två avdelningar på Konstfack där de 44 undertecknarna finns samlade: ett tankekollektiv med starkt inflytande.
Förutom den här inledningen består berättelsen av tre akter, där kronologin styr, samt en avslutning. Den första delen handlar om hur förslaget om namnbyte blir ett myndighetsärende, med utblickar till samtida idéer och strömningar. Därefter skildras namninsamlingen, debatten och dess vågor i offentligheten, följt av en dissekering av hur myndigheten Konstfack tillrättalägger verkligheten.
I de fall mina dagboksanteckningar ger en djupare bild av skeendet, har jag valt att inkludera dem. Allt har nämligen ett pris, vilket diskuteras i bokens sista avsnitt.
Sara Kristoffersson