I höst kommer Magnus Västerbros uppföljare till Augustprisbelönade Svälten

Boken Vålnadernas historia : Spöken, skeptiker och drömmen om den eviga själen tar upp den västerländska spöktron under ett par dryga årtusenden, men handlar också om vårt förhållande till den allra största existentiella frågan: hur vi ska förhålla oss till att vi och de vi älskar en dag ska dö?

Varför en bok om spöken och spöktro?
– För att jag alltid har dragits till berättelser om det övernaturliga, det fasansfulla och skrämmande. Men också för att det ur ett kulturhistoriskt perspektiv är ett djupt fascinerande ämne. I alla tider har det funnits människor som trott att de döda kan återvända – men det har också alltid funnits de som inte har trott på sådant. Den berömde författaren Samuel Johnson sa redan på 1770-talet att frågan om spöken finns eller inte är en av de viktigaste man överhuvudtaget kan ställa sig om man är intresserad av teologi och/eller psykologi. För om spöken finns så bevisar de att det finns en ”andlig” dimension i världen och att de ateister som märktes allt mer redan på Johnsons tid hade fel. Men finns de inte så är det faktum att så många ändå tycker sig se dem oerhört intressant ur en psykologisk synvinkel – hur skapar egentligen människor sin bild av verkligheten?

I alla tider har det funnits människor som trott att de döda kan återvända – men det har också alltid funnits de som inte har trott på sådant.

Inte den mest logiska uppföljaren till Svälten? Eller?
– Kanske inte, men för mig finns det ett samband – och det är helt enkelt att jag skriver om sådant som fascinerar och skrämmer mig. Dessutom handlar även den här boken, liksom mina tidigare om pest och hungersnöd, om människors utsatthet och existentiella osäkerhet. Frågan om spöken finns eller inte handlar ju ytterst om vad som händer med människan efter döden. På så vis beskriver den här boken en aspekt av dödens historia, så att säga sedd från den andra sidan. Det handlar om människors sorg och rädsla inför döden, och om deras längtan efter ett liv efter detta. Helt enkelt drömmen om att ha en odödlig själ, som är så viktig för många – men inte för alla.

Svälten och Pestens år handlade om specifika händelser under specifika tider. Vålnadernas historia sträcker sig över tusentals år. Hur var det att skriva en sådan stor bok?
– Precis. Jag följer vissa fenomen från antiken fram till idag. Det är alltså en mycket bredare bok än de jag skrivit förut, den rymmer historia, filosofi, teologi och idéhistoria i ett. Det har varit en utmaning att få den att fungera som en helhet – men samtidigt oerhört givande och stimulerande att ge sig på en så övergripande historieskrivning. Liksom i mina tidigare försöker jag ändå så ofta det går förankra berättelsen i enskilda människoöden, vilket jag hoppas gör boken lättläst och läsvärd.

Jag använder frågan om spöken kan finnas eller inte för att skriva om hur människor i olika tider har sett på vad som kan vara verkligt och inte.

Boken handlar till största delen om den västerländska spöktron, men den finns väl över hela världen?
– Inom i princip alla kända kulturer har människor trott på några slags andar eller spöken, men jag försöker mig inte på att skildra hur de olika traditionerna har sett ut på olika håll på jorden, det skulle ha gjort boken alldeles för splittrad. Fokuset ligger istället på västvärldens spöktro, och i synnerhet på en skandinavisk eller i varje fall nordvästeuropeisk tradition. Det vill säga kombinationen av det antika arvet, en hednisk kultur samt det kristna inflytandet, allt det som ligger bakom många av de föreställningar om de dödas återkomst som vi ser än idag.

Vad är det som vålnadernas historia berättar om mänskligheten som inte berättats förr?
– Mycket, hoppas jag! Boken tar läsaren med på en lång och vindlande resa genom historien, från antiken fram till idag, och är full av makabra historier. Men det är också en resa genom filosofihistorien ur ett lite annorlunda perspektiv. Framförallt lyfter jag fram ny historisk forskning som visar hur viktigt det skeptiska tänkandet varit i alla tider. Även under den så kallade medeltiden, då människor brukar beskrivas som att de så självklart trodde på alla slags övernaturliga fenomen, fanns det många som inte trodde på sådant. Jag använder helt enkelt frågan om spöken kan finnas eller inte för att skriva om hur människor i olika tider har sett på vad som kan vara verkligt och inte.

En katolsk präst på 1400-talet satte fast ljus på krabbors ryggar, och lät dem krypa omkring på avstånd på kyrkogården för att få människor att tro det var de dödas själar som rörde sig bland gravstenarna.

Vad förvånade dig mest under arbetet?
– Det är nog hur viktig frågan om spöken och andar har varit – att de har setts som ett filosofiskt betydelsefullt ämne. I vissa tider har tron på dem sett som vidskepelse, men i andra epoker har de bejakats som ett bevis på att till exempel den kristna läran är sann. Sedan har jag också fascinerats av alla berättelser om fejkade spöken. I alla tider har det funnits personer som hittat på vålnader för att lura sina medmänniskor – som den katolska präst som på 1400-talet satte fast ljus på krabbors ryggar, och lät dem krypa omkring på avstånd på kyrkogården för att få människor att tro det var de dödas själar som rörde sig bland gravstenarna. Sådant är ju sjukt fascinerande!

I alla tider har människor kämpat med att acceptera livets korthet, för egen skull och när de sörjer personer som de älskat.

Har du själv börjat tro på vålnader?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag fortsätter att vara en övertygad ateist. Men jag har fått större förståelse för de som tror, när jag sett hur tidlös övertygelsen om att de döda kan återvända faktiskt är. Ytterst handlar det om drömmen om att döden inte innebär slutet, att det kommer något sedan. I alla tider har människor kämpat med att acceptera livets korthet, för egen skull och när de sörjer personer som de älskat. Det finns en myt om att man förr i tiden inte såg på döden som en så allvarlig sak, eftersom man ändå var så övertygad om att livet fortsätter. Men så enkelt har det aldrig varit. Att tänka på spöken och andar har helt enkelt visat sig vara ett sätt att öppna upp för de stora, existentiella frågorna.

Jag har blivit invald i Förläggareföreningens styrelse. Det är en förening som har funnits sedan 1843. Bilden ovan visar Zacharias Haeggstöm som var föreningens ordförande under de första åren.

För mig har Förläggareföreningen stått för etablissemanget. Volante, däremot, ville jag sedan starten skulle stå för det nya. Som en outsider.

Min bild av föreningen och som ristat sig kvar utgår ifrån Per Gedins memoarer. I den berättas om hur några få äldre män — styrelsen i Förläggareföreningen — stenhårt bevarade en monopolstruktur i den svenska bokbranschen.

De bestämde enväldigt vem som skulle få driva en bokhandel och inte. Ner på personnivå. Annars fick man inga böcker. Per Gedin skildrar hur man utan direkt kunskap eller underlag kunde fatta beslut över människors liv och företag.

Det dröjde till 1970-talet innan denna monopolstruktur bröts upp. Min pappa var med och startade den första bokhandeln efter denna reform, Björns bokhandel i Vetlanda. Den finns fortfarande kvar.

Tiderna förändras. Det är oftast bra. Förläggareföreningen är idag något annat och sitt arv i tryckfrihetsförordningen och upphovsrätten är något som ständigt behöver vårdas och utvecklas.

Jag skulle inte säga att Volante numera är en del av etablissemanget nu, men det är inte fel att säga att vi sedan flera år är ett förlag som är etablerat. I början av året passerade vi en miljon sålda böcker. Det ska inte hindra att vi ska fortsätta våga och testa nytt.

Själv hoppas jag i styrelsen kunna bidra med min tidigare erfarenhet om kulturpolitik och kulturekonomi. Jag har bland annat varit ledamot i två kulturmyndigheter och med i juryn för Regeringens exportpris för kulturella och kreativa näringar. I tidigare roller har jag ansvarat för några mätningar av olika ”kreativa branscher”, innan förlagsbranschen fick sin metod på plats.

Bara kort: Förlagens roll i kulturpolitiken är kraftigt försummad. Låt mig återkomma till det.

David Sumpters Uträknad : Sanningen om algoritmerna som styr världen är en av årets mest klargörande böcker – och folkbildning när den är som bäst och behövs som mest.

I boken gör Uppsalaprofessorn (som numera jobbar halvtid som matematikexpert för Hammarby fotboll) på ett oerhört underhållande och upplysande sätt upp med myterna om algoritmer och AI.

Varför skrev du Uträknad?
– Jag har jobbat med matematiska modeller samt maskininlärning och AI i tjugo år och har nästan aldrig ifrågasatttt om det jag gör är bra eller dåligt för samhället. Min bok Fotbollens matematik handlade om de intressanta och viktiga tillämpningarna som matematiken används till, inte minst då i fotboll men också överlag i vetenskapen och samhället. Efter att den boken släpptes började jag läsa mer om de negativa sidorna av matematiken. Om hur exempelvis Facebook använder vår data, hur algoritmer används av polisen och om AI:s utveckling.
På ett besök hos Google upplevde jag ett företag som var helt besatt av sin image som ”coolt” och som inte reflekterade över sin roll i samhället. Jag blev både orolig över hur bortkopplade de var från verkligheten och hur jag själv, som professor i tillämpad matematik, bidrog till det sättet att se på världen.
Så jag ville lära mig mer och skriva om det.

På ett besök hos Google upplevde jag ett företag som var helt besatt av sin image som ”coolt” och som inte reflekterade över sin roll i samhället.

Vad var svårast?
– Att Facebook och Google inte svarar på epost och frågor! Men eftersom jag är akademiker kunde jag smyga in bakvägen och tog kontakt med ingenjörer och datavetenskapare som jobbar för företagen. Och jag blev otroligt nöjd när jag, innan The Guardian skrev om företaget, fick en intervju med Alex Kogan som låg bakom Cambridge Analyticas användande av Facebooks data, samt Thomas Mikolov som utvecklade Googles sökalgoritm. En algoritm som visade sig vara sexistisk.

Uträknad sträcker sig från jakten på Banksy till AI-utvecklingen. Hur bestämde du vad och vilka som skulle platsa?
–  Bra fråga. Jag tittade på allt möjligt. Från statistiknyhetssajten FiveThirtyEight till algoritmerna som används av Facebook och Amazon. Men jag började alltid med idén att jag skulle förklara algoritmer. Så varje exempel illustreras en viktig sådan. En sådan som är en del av ditt liv.

Vad förvånade dig mest under arbetet?
– Att algoritmerna utvecklats såpass lite sen jag var student. De grundläggande idéerna är detsamma som för tjugo år sedan. Vissa framsteg har förstås gjort, på grund av att datorerna blivit snabbare, men med tanke på hajpen som byggts upp de senaste åren så överraskades jag av att metoderna i grund och botten är ganska enkla.

Algoritmerna har utvecklats lite sen jag var student. De grundläggande idéerna är detsamma som för tjugo år sedan.

Ändrade du själv inställning?
– Att skriva boken blev ett sätt att lugna ner mig själv och förhoppningsvis även läsaren. Och på många sätt blev jag verkligen lugnare. Samtidigt blev jag chockad och frustrerad över hur inte minst AI presenteras i media. De mesta som publiceras stämmer inte överens med verkligheten.

Hur rädda ska vi vara för algoritmer?
– Inte så rädda faktiskt. Mycket är överdrifter. Däremot ska vi vara rädda för när algoritmer gör fel. De kan dra sexistiska och rasistiska slutsatser och grova misstag. I de flesta sammanhang är människor bättre på att bedöma läget än vad maskinerna är. Vi tänker dock ofta på AI som något neutralt. Det bör oroa oss, inte att AI ska ta över världen.

Vad hoppas du att läsaren ska ta med sig?
– Många som har läst boken har berättat för mig att de nu förstår hur algoritmer funkar. Ingen hype, inga överdrifter. Bara förståelse och på en underhållande sätt! Det är det som var mitt mål och som jag vill att de ska ta med sig.

Läs en stor intervju med David Sumpter i Veckans affärer:

””Struntprat att AI kan förgöra mänskligheten” menar professorn som jämför dagens algoritmer med en bakteries intelligens”

Och här om hur han hjälper Hammarby Fotboll:

”Så ska siffrorna hjälpa Hammarby”

”Det var en riktig karlakarl. En sån som ser ut att äta spik och skita ut kätting” berättar Alf Rehn om den första VD han coachat. När Tobias Nielsén intervjuar Alf om nya Ledarskapsparadoxen: Omöjligheterna som gör dig till en sann ledare fnissar publiken, någon skrattar rakt ut och sätter frukostmackan i vrångstrupen – och i och med att Alf är rolig så lämnar vi alla bokhandeln lite klokare. 

Det är svårt att inte bli medryckt när Rehn berättar. Hans historier rör sig mellan högt och lågt medan han förklarar hur han tänkt och tänker kring ledarskap, kring att föreläsa, kring människor i stort. Det är ofta motsägande tankar, men som Rehn säger så är det ju så ledarskap är. Det är en motsägelse. Det är att vara hård, men att vara mjuk. Att vara närvarande, men inte så närvarande att det stör. Att peka, men inte med hela handen.

Det är det här som skiljer proffset från amatören

Boken blev till av ren olyckshändelse, som bra saker så ofta blir. Efter att ha läst igenom sina egna krönikor och insett att han flera gånger har sagt emot sig själv i råden han gett så började han tänka. Han kunde ju inte dementera något av det han skrivit, för han höll ju med sig själv i alla de motsägande ståndpunkterna han argumenterat för. ”Då slog det mig att det är det här som skiljer proffset från amatören. Amatören känner skam, proffset ser en möjlighet. Jag tänkte att det skulle vara kul att skriva en bok där man hela tiden argumenterar emot sig själv”.

Så blev Ledarskapsparadoxen till, där varje kapitel argumenterar för ett påstående (”en ledare är hård”) som följs av ett kapitel som argumenterar för ett motsatt påstående (”en ledare är mjuk”). Resultatet blir vad man i Finland kallar för armollinen – nådegivande. En slags frist från överförenklande pekpinnar, glättiga övergeneraliseringar och optimeringsmodeller utan verklighetsförankring. Kanske ett mänskligare grepp om ledarskapsteori. Det som gör Ledarskapsparadoxen så unik är att den ger dig förmågan att hålla två motsägande tankar i huvudet samtidigt, samt ger dig verktygen nyttja dem. Alf Rehn lär dig att dikotomin i ledarskapet inte är fienden, den är en tillgång.

Alfs bästa tips

Vad som är Alfs bästa ledarskapstips? Jo, att göra som Bill Gates. En vecka om året åker han upp till en stuga (nåja, världens näst rikaste person lär ju ha något annat än ett litet timrat hus i skogen att resa till) med en trave böcker och utan kontakt med omvärlden. Sedan läser och tänker han ostört i flera dagar. När han kommer tillbaka så är det med nya ögon på sin organisation och han har fler idéer än någonsin – han har fått syn på nyanser och perspektiv som hjälper honom navigera en motsägelsefull samtid. Kanske någonting som är värt att ta fasta på för er ledare därute. Och om ni gör det, varför inte lägga till Ledarskapsparadoxen i er läshög?

I några blogginlägg — läs bakgrunden här — beskriver jag några egna lärdomar från Micael Dahlens böcker apropå nya tankeboken om träning (Starkt kul). Det här är inlägg #1 utifrån Boxen: Kreativitet som skapar bättre affärer (2006).

Det finns en figur som varit en ledstjärna för hur jag valt att se på världen och för hur Volante växt fram.

Förändring är normaltillstånd.

Det handlar kanske inte så mycket om figuren i sig, som vad Micael Dahlen ville säga med den. Han konstaterade att det här inte var ett diagram som man brukade finna i en kreativitets- eller marknadsföringsbok.

Diagrammet var nämligen hämtat från evolutionsbiologin och — citat från boken — ”beskriver hur arter utvecklas genom evolution och vad som gör att vissa arter överlever och andra inte”.

”Arter som inte förändras (…) utvecklas inte överhuvudtaget. Evolutionen är fylld av kortlivade arter som stått och stampat på samma ställe, blivit omsprungna och dött ut.”

På många sätt är detta också en illustration av Micael Dahlen själv, hur han vågat testa nya saker, alltid sökt utveckling.

Utvecklingslandskapet har egentligen bara en vertikal dimension: framgång. Tvärtemot vanliga diagram är det bättre att röra sig neråt, ju längre ner i diagrammet desto större framgång. Den horisontella dimensionen, från vänster till höger, är bara ett sätt att illustrera förändring.
Den första, raka pilen (1) beskriver ett företag som inte gör några förändringar i sina affärer överhuvudtaget. Den förändras ingenstans på vägen och kommer därför inte neråt.
Den andra pilen (2) visar ett företag som utvecklas i en given riktning, till exempel genom en tydlig och konsekvent positionering som ”den säkraste bilen”. Inom ramen för den utvecklar man sedan olika koncept och förbättringar på temat säkerhet. Den tredje pilen (3) representerar ett företag som utvecklas i alla möjliga och oförutsägbara riktningar.

Alla mutationer och riktningar är inte framgångsrika (i figuren kan du se hur den tredje pilen vid ett tillfälle till och med är högre upp i diagrammet än den första, raka pilen), men tillsammans garanterar de att utvecklingen aldrig stoppas. 

***

Det här ligger djupt inneboende hos människan. Jag har tänkt på det många gånger, hur ofantligt bra vi ändå är på att anpassa oss.

Jag var som ung journalist i Sarajevo under slutet av kriget och präglades för livet av att se optimismen mitt i den sönderbombade staden, hur jämnåriga hittade vägar för att fortsätta leva sin liv. Hur de höll fast vid sina rockband och ordnade klubbar med hjälp av elgeneratorer (där fanns ingen el). De intrycken har fortsatt vara en enorm inspiration.

Samma sak nu med Notre Dame-branden där Paris motto lyfts fram och gör sig påmint: fluctuat nec mergitur, det gungar men sjunker inte. Katedralen ska byggas upp igen, bli ännu vackrare.

Men det kan förstås göras bättre eller sämre. Det är lätt att fastna och inte minst gäller det om något gått bra. Som Petter Stordalen skriver i sin bok: Framgång är inte något man har, utan något man haft.

Micael Dahlens modell i Boxen må verka simpel, men jag ser den framför mig varje dag.

Dessutom älskar jag hans tips som kommer i förbigående: ”Besök gärna ett naturhistoriskt museum – det kan ge betydligt nyttigare insikter än att gå på ett seminarium om hur man gör affärer.”

Kunskap kan komma ifrån olika håll, inspiration är bäst utifrån, och vi är alla del av något större.

Varje dag tänker jag på något som jag lärt mig av Micael Dahlen. Något som han sagt, skrivit eller introducerat.

Jaget är ett pussel som ständigt byggs om och det är svårt att härleda varifrån bitarna kommer. Men med Micael Dahlen kan jag verkligen peka på olika saker, vissa större, ibland små detaljer.

Nu släpper vi en ny bok, Starkt kul: Ingen kan bli perfekt – men alla kan bli skitbra. Lagret av tips, råd och förhållningssätt har blivit ännu större. Arbetet med även den här boken har gjort att jag testar ytterligare nya saker, tänker på nya sätt igen.

Men jag tog också tillfället att gå tillbaka och fundera utifrån böckerna som vi gjort. Vad finns i dem? Vad plockade jag själv upp? Jag kommer i några inlägg skriva och ge exempel på några olika lärdomar.

Med Micael Dahlen började kontakten då han var min lärare på Handelshögskolan i Stockholm. Det finns saker redan därifrån som jag bär med mig. Kanske framför allt insikten om att även ekonomi och marknadsföring alltid faller tillbaka till att vi är människor, och att inga modeller helt kan fånga detta. Vi är känslostyrda, kan påverkas, påverkar oss själva på inte alltid rationella sätt.*

Vi hade roligt. Och vi gjorde saker för att det skulle bli roligt för andra, åtminstone skapa någon form av effekt. Sedan mäta. Alltid försöka mäta.

Så Micaels forskning och intresse har alltid utgått ifrån förstå människan och våra beteenden. Det har varit utgångspunkten — och kan förklara hur böckerna sedan kommit att handla om såväl mördare som lycka och träning. Lägg till drivkraften om att se och undersöka (gärna mäta) saker på nya sätt, och viljan att själv göra saker på nya sätt, så ser ni en mycket röd tråd.

Vi började jobba ihop med boken Boxen: Kreativitet som skapar bättre affärer. Den kom 2006 och den boken kom att göra Micael Dahlen ännu mer till marknadsföringsguru.

Låt mig börja där. I den boken finns en figur som har påverkat mig enormt mycket, inte minst för hur Volante växte fram.

>>> Läs inlägget: Utveckla eller dö

** Indirekt ligger det här bakom att jag så tidigt och tydligt insåg varför Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt är en fantastisk bok. Och här har ni också en förklaring bakom Micaels Ekonomipris-tips Richard Thaler, innan Thaler tilldelades priset.

När man jobbar på ett bokförlag händer det ibland att helt oväntade personer knackar på dörren. Det är aspirerande debutanter med manus i hand, formgivare som sliter sitt hår och författare med vägarna förbi. Men det finns vissa som nästan aldrig dyker upp oannonserat: översättare. 

En översättares arbete tar månader. De kontaktas i god tid, man skriver kontrakt, de jobbar med försäkran om arvode. De sliter med böcker som vi på förlaget köpt in från mässor och agenter – böcker som vi på förlaget älskar och tror på. Det är vårt jobb att övertala dem. Inget av detta gällde Eva Block Holmgren.

En dag kom Eva insvepande på vårt kontor i gamla stan, som ett yrväder med en massiv pärm i handen. Och döm om vår förvåning när pärmen inte innehöll en livstid av byrålådslyrik eller ett godnattsageinspirerat barnboksepos!

Pärmen innehöll något så ovanligt som ett manus till en bok som hon inte skrivit själv. Eva hade översatt en hel bok från franska till svenska. Och vilken bok.

Resultatet har blivit boken som vi gav den svenska titeln Det hemliga pianot: Från Maos arbetsläger till de stora konsertscenerna.

Författaren Zhu Xiao-Mei växte upp som musiker i kulturrevolutionens Kina. Hon berättar inifrån hur det är att berövas sin kultur, sin familj, sin fria vilja. Att hjärntvättas. Att självmant vandalisera det piano man älskat sedan tre års ålder. Att personligen förnedras av självaste Mao. Och om att ta sig till världens största konsertscener med hjälp av ett trasigt gammalt piano i ett arbetsläger.

Bilden ovan är från då Xiao-Mei spelar piano i arbetslägret efter att reglerna blivit mildare, 1973.

Utan Eva hade denna enorma berättelse aldrig sett dagens ljus i Sverige. Läs. Det är värt det. (Och se det här klippet för en introduktion.)

Vi söker nu en senior förläggande redaktör som ska hjälpa oss att göra världen lite klokare och roligare. Du kommer jobba med flera egna titlar, både svenska och översatta – från start till mål.

Du är en genomförare — och kommer fungera som projektledare för att böckerna blir både fantastiska, formgivna väl och färdigställda i tid. En viktig del av jobbet blir förstås relationen till författare och andra viktiga personer i den redaktionella processen och vidare, från formgivare och översättare till tryckerier.

Ditt område

Vi söker särskilt dig som är intresserad av gränslinjerna mellan mänskligt beteende (psykologi, organisation, självutveckling) och vår värld i stort (a.k.a. ”samhället”, men det är så trist ord). Du har förstås koll på Micael Dahlen, Daniel Kahneman, Simon Sinek och Max Tegmark (åtminstone Liv 3.0).

make your mark on the world

Och visst, om du noterade i uppräkningen: Det är många män bland författarna i det här fältet. Det vill vi gärna ändra på.

För du kommer även vara med på utgivnings- och marknadsmöten, det vill säga i arbetet från idé till lansering – och därefter: att jobba mot en boks potentiellt långa liv. Tänk, Riv pyramiderna av Jan Carlzon, en annan bok som vi numera ger ut. (Ett boktips: Ryan Holidays Perennial seller).

Din erfarenhet, din inställning

Du behöver ha minst tre års erfarenhet som redaktör, alternativt förläggare, på ett bokförlag, eller motsvarande erfarenhet. Vi tror att du har en akademisk examen. Utan förståelse och intresse för forskning och akademiska texter kommer jobbet helt enkelt bli omöjligt.

Vi jobbar med personer som kan något och som dessutom vill berätta om det, som vill göra skillnad. Ditt jobb blir att hjälpa dem med det — med innehåll, med text och med att nå ut. Budskapet på tavlan som hänger i redaktionsrummet fångar in vad vi menar: make your mark on the world. 

Du ska också vara en person som funderar om vi kan göra saker på nya sätt – och sedan gärna testar.

funderar om vi kan göra saker på nya sätt – och sedan gärna testar

Känner du igen dig?

För att ringa in ytterligare, vi söker efter en person som:

• Drivs av samma vision som Volante har, att bidra till en klokare och roligare värld.
•  Noterar att det blev ett blanksteg för mycket i början av den här raden. Det vill säga är sjukligt noggrann när det gäller språk och stil, samt har känsla för estetik och form.
• Tänker som en dagstidningsredaktör: tidningen måste bli klar och komma ut, och det hänger på dig (ihop med oss andra).
• Fångar upp och utvecklar nya idéer, och vill utmana rådande konventioner.
• Är nyfiken och redo att tänka och göra när det gäller digital distribution, ljudböcker och nya marknader generellt.
• Gillar att att det är olika saker på gång och kan då sortera och prioritera. (Jo, du såg förstås också att det blev två ”att” här i början av stycket.)
• Är nyfiken på och intresserad av samhällsutveckling och forskning, och brinner för att förpacka kunskap och goda idéer.
• Hade kunnat korta den här alltför långa punktlistan till högst fem punkter och tycker att det gör ont om ”före” och ”innan” används felaktigt.

***

Skicka ansökan senast måndag 4 mars, men gärna tidigare.

E-post till jobb@volante.se så snart som möjligt. Märk i ämnesraden ”Editor”.

För frågor kontakta förlagschefen Tobias Nielsén, tobias@volante.se. (Inte telefon.) Du kan skriva vad du vill i ämnesfältet, men något som tydliggör vad du undrar.

Heltid. Tillträde i vår eller enligt överenskommelse.

Volante är ett av Sveriges ledande förlag inom framför allt kvalitativ och publiktillvänd facklitteratur, sakprosa och populärvetenskap.

Sista torsdagen i januari möttes Jonna Bornemark och Lena Andersson i ett samtal kring det omätbara i Gamla stans bokhandel. Vi arrangörer hade kallat det för ett filosofmöte, något Lena Andersson inledde med att justera genom att definiera Jonna Bornemark som filosof och sig själv som författare – för att därefter konstatera att även Bornemark är författare eftersom filosofer måste skriva, så att deras tänkande kan mätas…

Det är förstås tacksamt att skämta om just mätbarheten, och visst kom det glada skratt från publiken som stod sammanpressad i en allt varmare bokhandel under en dryg timmes samtal.

Lena Andersson konstaterade att hon själv fått ett rykte om sig att vara intresserad av mätbarhet, en myt hon såg fram emot att slå hål på. Överhuvudtaget gick det att utläsa av tankeutbytet på scenen att de två stod varandra närmare än man kanske kunnat ana. Framförallt upptäckte de att de kunde mötas på sidan 189 i Det omätbaras renässans (slå genast upp i din bok eller spring och köp boken!).

Samtalet i sin helhet spelades in, du kan lyssna här:

.

Nedan följer i lätt redigerad form några smakprov ur samtalet som bland annat kom att handla om ratio och intellectus, litterära priser, funktionsvariationer, klimatkrisen, hundmat och populism – och där den medeltida universaliestriden kom till liv igen.

LA: Jag tycker att jag ser små exempel på det du skriver om i vår vardag hela tiden. Vi lyssnar inte på vad en människa är. I morse var det en person i radio som berättade att det är mycket bättre näringsbalans i den mat vi ger till hundar än det vi själva slafsar i oss. Och personen i fråga tyckte därför att han borde äta hundmat – men han gjorde ändå inte det. Och det var han lite missnöjd med. Så är det hela tiden! Vi beklagar när vi inte kan lösgöra oss från vår mänsklighet.

JB: Äldreomsorgen är nog det område där man har gått längst i avhumanifieringen, eftersom det yrket har lägst status. Jag gillar att du börjar samtalet i det mänskliga, för det är så symtomatiskt att man har huggit av halva förnuftet och bara behållit det som går att räkna – och helt plockat bort det som har med känslor och erfarenheter att göra.

Intellectus är ju förmågan att förhålla sig till alla grundläggande existentiella frågor. Vilka vi är, vart vi är på väg, varför vi ska göra på ett visst sätt; det professionella omdömet, till exempel. Manualer är alltid generella, men verkligheten innehåller alltid en sådan rikedom av möjligheter och intryck. Det är ju en intressant fråga för konsten – hur gör du när du skriver romaner?

LA: Förnimmande är det främsta, och erfarenheten man får av att läsa själv. Jag tycker att begreppet omdöme är ett väldigt bra ord i sammanhanget, och otroligt centralt i de yrken du skriver om. Men jag skulle inte säga att omdöme tillhör intellectus?

JB: Jo! Moderniteten är fokuserad på allt vi kan veta. En av mina renässansfilosofer, Cusanus, beskriver hur han ser sig omkring och ser en enda situation, ett enda sinnesintryck som är så rikt att det är en oändlig horisont. Men i detta oändliga måste jag fokusera på vad som är viktigt – för att sedan kanske kunna mäta det.

LA: Ja, mäta måste man göra ibland, och du förkastar ju inte ratio helt. Vetenskapen blir ju ibland missförstådd, vi tror att den ska kunna svara på allt. Men vetenskapen måste svara på en specifik fråga – och ofta faller det redan på metoden.

JB: Naturvetare är ofta väldigt medvetna om detta. Var du med mig på detta i del 2 av boken? Ratiot är helt nödvändigt, men ett pedantiskt ratio som skär av sig från intellectus är jag inte så förtjust i. Då hamnar vi i en vetenskapstro, scientism, som jag tror är farlig.

LA: Dawkins är jag inte heller något stort fan av.
I Sveas son har jag skrivit om det svenska folkhemsprojektet, som ju verkligen är ett ratio-projekt. Den sociala ingenjörskonsten tilläts gå väldigt långt, in i politiken, och då blev det ett kort gap mellan det påbjudna och det förbjudna. Processen slutar i miljonprogrammets arkitektur och där kanske man kan säga att det kollapsar.

JB: Jag pekar på vårt problematiska förhållande till ickevetandet, att det är något som ska uttömmas. Jag kritiserar New Public Management och det nyliberala projektet, men tidigare i modernitetens historia har vi ju också planekonomin och faktiskt nazismen som utgör ratiofieringens förlängning.

Subjektivitet är inte individualitet. Moderniteten har odlat denna missuppfattning att vi står ensamma inför upplevelser. Subjektivitet behöver inte vara ”tyckande” – när vi står tillsammans och reflekterar, tar del av varandras förnimmelser etc… Så byggs ju till exempel språket!

LA: Reflektion är en viktig del av intellectus, onekligen.

Ett ämne som du inte skriver om här men som du tangerar tänker jag på när du skriver om humanioras egen logik: konstnärliga och litterära priser. Det är en ratiofiering av konsten, och problematiskt! Man vill bara ha listor och priser, så slipper man prata om vad det innehåller, om det är bra och användbart.

JB: Precis! Och jag undrar om det är ett tecken på att vi behöver utveckla våra intellectus-praktiker (ett ord jag verkligen saknar i svenskan, förutom förpappring). Om vi har för få intellectus-praktiker, så blir det i stället att vi skapar listor.

LA: Ja, det finns verkligen en längtan efter räknandet. På sidan 189 talar du om huruvida en bok är användbar – giltig är ett annat bra begrepp. Det är väl den där torftigheten som uppstår vid ratiofiering du är ute efter någonstans.

JB: Ja, men jag vill också påpeka att det faktiskt pågår en massa intellectus-praktiker runt omkring oss! Det finns läsecirklar, folk sjunger i kör och så vidare. Vi har egentligen ett blomstrande kulturliv! Och det sägs ofta att kulturen är så viktig för demokratin, men hur och varför berörs inte lika ofta. Samtidigt vet vi att när en stat är på väg i antidemokratisk riktning så är kulturen det första man vingklipper.

LA: Ickevetandebegreppet är för mig mest applicerbar på just konsten och litteraturen.

JB: Ja, men också i våra egna liv… Vi gör till exempel ofta tidigt ultraljud i en graviditet, och då kan man upptäcka Downs syndrom. Men om jag då får veta att det är hög risk – väljer jag bort det barnet? Jag vet ju inte något om vad det är jag väljer bort i så fall! Själv har jag ett barn med autism, och vi kan ju tack och lov inte förutsäga autism på det sättet som med Downs. I Danmark har man på grund av denna tidiga diagnosticering helt lyckats med det som nazisterna inte klarade av; man har snart utrotat Downs syndrom. Om jag hade vetat att det var en pojke med autism jag bar på, hade jag kanske valt bort honom. Han är ju bland det värdefullaste i mitt liv, och har lärt mig oerhört mycket!
Här kanske vi skiljer oss åt, Lena, när det gäller sekulariseringen… Jag propagerar ju inte för att man måste tro på Gud, men jag tycker att vi med sekulariseringen har slängt ut en del bebisar med badvattnet, till exempel barn med Downs.

LA: Ja, jag har propagerat en del för sekularisering och är ateist. Men att få vila i ”ödet” och slippa möjligheten att välja finns det nog ett värde i. Det är en beskrivning av vår tillvaro, man måste förhålla sig till det. För man blir olycklig av att aldrig få vila i att ”detta är mitt öde”.

JB: En utmattning är inbyggd i att välja och designa och hela tiden ta ansvar för hur det här livet ska vara.

LA: Ja, och att man ska vara Gud i sitt eget liv.

JB: Men det är förstås svårt, för självklart måste man ju få välja sitt liv. Men kanske är det faktiskt så att människor med Downs behövs extra mycket i ett ratiofierat samhälle?

Med den frågan lämnar vi kvällen i bokhandeln med förhoppning om många liknande, långa, utmanande, prövande och roliga samtal om vår samtid och vår existens.
Följ det digra och varierade programmet på Gamla stans bokhandels hemsida och via evenemangskalendern på Facebook!

Som vi brukar säga: det finns inget så prisvärt som en bok.

Det gäller i form av en suverän bärare av kunskap, men boken är också en helt livsavgörande förmedlare av upplevelser och känslor. Vi läste den här fina berättelsen om fiktion som överlevnadsfaktor.

Två romaner som vi ger ut i vår

Den här berättelsen sätter på sätt och vis tonen också för de två stora romaner vi ger ut i vår, båda med smärtsam verklighetsförankring:

Under en brinnande himmel (maj) av Mark Sullivan är boken som fått snart tjugotre tusen (22.644 i denna sekund!) recensioner på Amazon med ett genomsnittsbetyg på 4,8. En andra världskrigsberättelse ur italiensk synvinkel med sällsynt nerv och spänning – som dessutom väntas bli påkostad tv-serie med Tom Holland i huvudrollen.

Boken bygger på verkliga händelser och var från början tänkt som ett historiskt reportage. Anledningen till att vi ger ut den är inte bara bladvändarfaktorn, den skildrar också en del av andra världskriget som märkligt nog inte skildrats så ofta och boken fyller därför en stor lucka.

Det hemliga pianot (april) är Zhu Xiao-Meis skildring av hur hon mot alla odds överlevde den kinesiska kulturrevolutionen i Maos arbetsläger och kom att uppnå en framgångsrik karriär i exilen som pianist på världens stora konsertscener.  Den ger en unik bild av hur det var att leva under en av de stora världshändelserna som ofta skrivits om men sällan skildrats.

Här två och en halv minut som berättar om konsertpianistens resa: Hur Bach besegrade Mao.

Lev lite smartare, roligare och längre

Att skriva är att stjäla (som någon sa). Rubriken ovan har vi snott från oss själva — det är undertiteln till Kaosologi av Micael Dahlen, men skulle också kunna användas för hans nya bok (så då gör vi det här).

Micael Dahlen fortsätter att vara svensk mästare i att tänka i nya banor. Hans nya bok Starkt kul (april) är en tankebok om träning med både tips och råd. Han använder allt han lärt sig om livet och utifrån forskning, och applicerar det på träning. (Missa inte hans instagramkonto.)

Nästan allting blir möjligt. För kanske borde mottot vara: Höj inte ribban, sänk tröskeln! Eller: Det måste vara kul hela tiden.

Happy-happy, inte win-win

Fem punkter står i centrum i Lars-Johan Åges bok Happy happy (april). Många års forskning på både Handelshögskolan i Stockholm och Harvard Law School, och även konsultjobb hos FBI, har kokats ner till en modell för att komma överens med vem som helst — på jobbet, hemma, på fritiden.

Boken handlar snarare om hur förhandlingar alltid bör sträva mot att alla är nöjda, inte att alla vinner: happy-happy i stället för ett win-win.

Den kärnfulla boken Tager du? (april) av forskarna Gustav Almqvist och Fredrik Hjorth är som ett underhållande och tvärvetenskapligt bröllopstal. Boken behandlar frågan om kärlek och parbildande från en mängd olika perspektiv: psykologi, juridik, ekonomi, statistik. Och det var faktiskt som bröllopstal den här boken började.

En planeringsbok för
såväl tonåringar som chefer

Redan släppt är Bullet journal-metoden: samla dina tankar, organisera ditt liv, forma din framtid (januari) av skaparen av metoden, Ryder Carroll.

Boken i sig utgör ett kraftfullt verktyg för att ta kommande över sin tid och sitt liv — men är också en symbol för den nuvarande analoga trenden. Ett uttryck för att frigöra sig från mobilen och datorn som redskap, och därmed annat som distraherar.

Med forskning visar jag

Staffan Qvists och Joshua Goldsteins bok Klimatnyckeln (maj) pekar tydligt på en, som det verkar, allt mindre kontroversiell lösning på klimatkrisen. De menar att det utan tvivel är dags att omvärdera kärnkraften i ljuset av mänsklighetens överlevnad – och för att också tillgodose våra tilltagande energibehov.

Boken släpptes nyligen i USA och släpps i Sverige med viss bearbetning, eftersom Qvist är svensk.

Apropå att ta ansvar för sina handlingar: Nassim Nicholas Taleb är för många känd som författaren till Den svarta svanen: Vad mycket osannolika händelser kan leda till.

Nu kommer hans bok Skin in the Game: Vikten av delad risk (april) som är en svindlande uppgörelse med ansvar och maktutövning idag. Bara den som har något att förlora – skin in the game ­– kan på riktigt förstå konsekvenserna av sina beslut. Mycket av samtidens maktutövning, i politiken, finansvärlden och medierna, saknar helt denna koppling.

Det gör Nassim Nicholas Taleb heligt vred – inte för inte har Taleb beskrivits som en lättillgänglig ikonoklast.

Vi är uträknade, men inte nere för räkning

Matematikprofessor David Sumpter skriver i Uträknad (mars) om hur algoritmer i allt högre grad tar över våra liv. Så hur fungerar de? Och i vilken utsträckning kan de styra oss och vårt beteende?

Sumpter menar att media och samhället ofrivilligt har lurat sig själva, till exempel när det gäller fake news-diskussionen. Man frestas att måla upp en bild av matematikens mörka sida och spå en framtid där kunskap om algoritmer är avgörande för att behålla makten över sitt eget liv — men detta är en hoppingivande bok som ger en balanserad bild av allt från fotboll till AI och algoritmstyrd annonsering.

Då vi flyttar till Mars

Fysikern Michio Kaku, superstjärna inom populärvetenskap i USA, skriver i Mänsklighetens framtid (mars) om vad vi kan förvänta oss av koloniseringen av Mars — hur det senaste inom robotik, nanoteknik och bioteknik kan hjälpa oss att leva och frodas på andra planeter, ombord på rymdskepp som färdas nära ljusets hastighet, och till sist bortom vår galax och bortom vårt universum till oändlighet och odödlighet.

Här berättar han om boken — och varför han är optimistisk om framtiden:

fullkomligt förbluffande och samtidigt övertygande bok

En annan världsberömd fysiker, Geoffrey West, beskriver i sitt livsverk Skala (maj) hur så skilda fenomen som däggdjurs hjärtslag, företags livslängd och städers storlek alla är skalbara i ordets rätta bemärkelse.

Det är en fullkomligt förbluffande och samtidigt övertygande bok som med sin beskrivning av hur allt hänger ihop kan bidra till helt nya möjligheter att beräkna och förutsäga vår omgivning och tillvaro.

Läs Under Strecket-recensionen av Nicklas Berild Lundblad (”Nu måste vi våga fråga hur allt hänger ihop”) där han menar att boken ”inte bara intressant utan också viktig”.

Insekterna i tunnelbanan — och överallt!

De skalenliga lagar som reglerar allt levande styr också den största biomassan på vår jord, insekterna som entemologen Anne Sverdrup-Thygeson så kärleksfullt beskriver i Insekternas planet (maj).

Faktum är att för varje människa på jorden finns det 200 miljoner insekter! De finns i alla biotoper, inklusive människoskapade sådana; som i Londons tunnelbana, där en helt unik myggart har utvecklats. Men insekterna minskar nu drastiskt både i antal arter och antal individer, vilket kan ha fundamental påverkan på vår tillvaro.

Ledarskap

Finlandssvenska professorn Alf Rehn gör upp med Ledarskapsparadoxen (mars), och dekonstruerar vad det innebär att vara ledare på ett djupare plan – en välbehövlig nyansering av ett område där de enkla sanningarna tycks vara förhärskande.

I Finland kallas boken ”en nådeskrift för ledare” och vi håller med.

Från idrottens värld finns många lärdomar att dra även för näringsliv och offentlig förvaltning. Vinnande idrottsledarskap (mars) av professorerna Margareta Oudhuis och Stefan Tengblad baserar sig på forskning kring långsiktigt framgångsrika elitidrottsklubbar.

Inom kulturen visar forskarna Lars Lindkvist och David Calås i boken Avtryck (februari) hur entreprenörer ligger bakom 18 nya konsthallar och museer, från Tornedalen i norr till Wanås i söder. Boken släpps på Fotografiska — förstås en av de studerade konsthallarna — i februari.

Det är en bok i gränslandet mellan kulturpolitik och entreprenörskap. Men ytterst om att vilja åstadkomma något.